Finpop

The Swap – Antony Moore

2012-01-26T13:36:00.000+01:00

Om det är något som vi har lärt oss av populärkulturen de senaste tio åren så är det att nördar inte är töntiga. Eller snarare, man kan ha nördiga intressen och ändå vara cool. I vissa extrema fall verkar det som att nördiga intressen faktiskt kan tillföra ett visst mått coolhet nuförtiden (inom rimliga gränser förstås). Inom film, musik och litteratur är det ofta nördar som har dominerat under 2000-talet. Två Pulitzerprisvinnare, Junot Díaz och Michael Chabon, har skrivit fantastiska romaner där serietidningar, av allmänheten betraktat som det nördigaste som finns, har en central roll. Jag älskar när nördar lyckas åstadkomma lysande finkultur med utgångspunkt i den töntiga och förbisedda fulkultur som de älskar så innerligt. En annan kille med nördiga intressen som har lyckats skriva en bra roman är Antony Moore. I hans debutroman The Swap från 2008 äger huvudpersonen en serietidningsaffär och drömmer om det första numret av Stålmannen.

När han var i tolvårsåldern på 80-talet ägde faktiskte Harvey Briscow det allra första numret av serietidningen Superman. Han hade hittat den på någon slags loppmarknad och eftersom han varken förstod tidningens värde eller uppskattade dess tråkiga innehåll (Superman är, som alla vet, den tråkigaste av de tråkiga superhjältarna) bytte han tidningen, i en stund av medkänsla, mot något betydligt mindre värdefullt med skolans största mobboffer. När han dryga 20 år senare äger en serietidningsaffär – serier är hans största och enda passion här i livet – kan han inte släppa tankarna på vad som kunde ha varit om han inte hade bytt bort tidningen, som nu är värd otroligt mycket pengar. Han är allmänt sur, bitter och småfet. Men när han blir inbjuden till en återföreningsfest med sin gamla högstadieklass tänds en gnista hos Harvey. Tänk om mobboffret som fick tidningen fortfarande har kvar den? Tänk om han, på något sätt, skulle kunna få tillbaka den?

Det visar sig snart att tidningen mycket riktigt finns kvar i mobboffrets ägo, men det blir inte lika lätt som Harvey hade trott att återerövra den. Snart är han indragen i en väldigt jobbig situation och hans liv börjar likna en halvt galen thriller. The Swap har trots sin utgångspunkt i nördig kultur inte särskilt mycket med serier eller nördar att göra. Istället handlar det mycket om att växa upp och lämna barndomen bakom sig, vilket ju inte alltid är så lätt. The Swap är en välskriven och rolig thriller med starka karaktärer. Vem som ligger bakom den ganska hemska gärningen som inträffar dagen efter klassåterträffen är uppenbart redan från början, det finns inte ens så många att misstänka, men det spelar knappast någon roll eftersom det inte är någon konventionell deckare vi har att göra med här. Snarare är det så att det som händer försätter vår huvudperson i nya, svåra situationer där han blir tvungen att tänka i nya banor och bryta gamla mönster. Antony Moore har skrivit en smart och tänkvärd bok som lockar till många skratt och hade det inte varit för det väldigt plötsliga slutet hade det kunnat bli en ny favorit i ”nörd noir”-genren.

First Aid Kit tar över

2012-01-22T12:27:00.004+01:00

Det skrivs mycket om First Aid Kit nu. Klara och Johanna Söderberg har blivit stora. Obegripligt stora. Större än vad någon hade väntat sig. Det är ju framförallt det som är coolt och imponerande med First Aid Kit – att de har blivit så stora. De hyllas i nästan alla recensioner. Får högsta betyg överallt. Men ändå känns det som att kritikerna är lite kyliga och avståndstagande i sina hyllningar. Det som det skrivs om är musiken och hur bra, tidlös och fantastisk den är. Och visst, jag håller med – First Aid Kit låter väldigt bra. De kan sin typiskt osvenska genre utantill och behandlar den på ett lika respektfullt som vackert sätt. Det känns vuxet, värdigt och bra. Precis som det känns vuxet att fokusera på musiken i recensionerna av deras nya skiva The Lion’s Roar. För egentligen borde ju First Aid Kit hyllas för vilka de är, vad de har åstadkommit och hur de har åstadkommit det.

För ärligt talat, deras musik är varken speciell eller nyskapande. Den är skitbra, men om man jämför med de amerikanska förlagorna hittar man snart bättre låtar och skivor. Däremot är det svårt att hitta ett coolare band. Det jag gillar mest med First Aid Kit är att de har blivit stora helt på sina egna premisser. Vad vi snackar om här är två tjejer som knappast är några klassiska skönheter, men ändå har lyckats bli stjärnor. De klär sig i konstiga hippieklänningar och känns allmänt sympatiska.
Bara det är värt att hyllas. De har aldrig horat ut sig i Idol eller varit halvnakna på scen. De posar inte med öppen mun och stönar inte i micken. År 2012 när allt handlar om sex känns First Aid Kit som ett sundhetstecken på att tiden inte är helt ur led. Nuförtiden är det heller inget konstigt med unga musikaliska giganter, men de unga popstjärnor som vi oftast får se är beräknade skivbolagsprodukter – lika falska som äckliga. På det området blir First Aid Kit också en symbol för något speciellt och unikt. Deras tidlösa, uråldriga gubbmusik borde förstås inte spelas av två knappt myndiga svenska tjejer. De känns äkta rakt igenom, det finns inget som klingar falskt hos First Aid Kit, varken i deras musik eller i deras personligheter. Och kanske är det därför First Aid Kit har blivit så enormt stora – för att de påminner oss om, och får oss att drömma, om en bättre värld där allt inte handlar om pengar, sex och status. De två tjejerna får symbolisera det rena, oskuldsfulla och vackra som fortfarande finns kvar här i världen.

I en First Aid Kit-hyllning måste man också nämna den enorma triumf det måste vara att få spela in en skiva hos Mike Mogis i Omaha. Och hur stort det måste vara att få spela in en låt tillsammans med sin största idol, Bright Eyes. Det är större än vad jag tror att någon av oss kan förstå. Och grejen med First Aid Kit är att vi storartat unnar dem alla deras framgångar. Eftersom de känns så genomsympatiska finns det ingen som är missunnsam eller avundssjuk när det gäller First Aid Kit. Alla vill att det ska gå sjukt bra för de här tjejerna och, så länge de själva vill, kommer de nå längre än vad som egentligen vore möjligt. Det här är nog bara början.

King Dork – Frank Portman

2012-01-19T19:46:00.005+01:00

Det känns inte riktigt som att ungdomar tas helt på allvar i Sverige. Det finns ingen levande eller bra ungdomskultur för svenska tonåringar, de förväntas gilla Idol och Melodifestivalen, och ”romaner för unga vuxna” är något synnerligen ogynnsamt och okreddigt som svenska författare inte verkar ha något större intresse att skriva. I USA verkar däremot ”young-adult fiction” vara betydligt större och bättre ansett. Det finns flera amerikanska young adult-klassiker, varav den mest klassiska förmodligen är J.D. Salingers The Catcher in the Rye (Räddaren i nöden). Den senaste veckan har jag bekantat mig med en nyare young adult-favorit, Frank Portmans debutroman King Dork från 2006. Det är en fantastisk bok och jag är förvånad över att jag inte hade hört talas om den tidigare och också förvånad över att den inte finns översatt till svenska. King Dork är en vansinnigt rolig bok som också lyckas beröra och ge mig flashbacks från mina egna tonår. Det är den bästa high school-skildringen sedan Freaks and Geeks och jag vill att alla (alla!) ska läsa den.

När Tom Henderson börjar på high school har han ingen aning om att de kommande månaderna kommer vara de mest händelsefulla i hans liv. Han är ett klassiskt mobboffer som gör sitt bästa för att överleva vardagen och slippa undan sadistiska mobbare (en ganska stor skara som dessutom inkluderar några av lärarna på skolan). För att liva upp tillvaron har Tom och hans bästa kompis ett band som hela tiden byter namn och inriktning (de hinner med hela 25 namnbyten under de fyra månader som boken utspelar sig). Tom är en rolig jävel och har lustiga uppfattningar och starka åsikter om allt och alla. När han hittar sin döda pappas anteckningar börjar han en liten utredning för att lära sig mer om pappans ungdom. Utredningen leder till flera oväntade händelser och snart får Tom uppleva hångel, psykologbesök, märkliga avslöjanden och en och annan avsugning.

Frank Portman är hur kul som helst. Han formulerar sig på ett lysande och roligt sätt och skriver otroligt bra. Det är en fröjd att läsa King Dork. I grunden är det en stark high school-skildring om en ung kille som vill lära känna den pappa som han förlorade alldeles för tidigt, men Frank Portman har gjort boken till så väldigt mycket mer. Hans kunskaper om rockmusik skiner igenom hela tiden och han låter Tom diskutera världens bästa (The Who) och sämsta (The Doors) band till förbannelse. Det är väldigt kul läsning. Det verkar som att Portman har tillbringat hela sitt liv med att lyssna på rock och iaktta ungdomar och människor, och hans slutsatser är lika roliga som insiktsfulla. Allt från veganmat, hippies, fake-mods (som förstås är irriterande men ändå lättare att uthärda en fake-hippies på grund av den betydligt trevligare musiksmaken), dåliga band (The Doors!) till mobbare, frånvarande föräldrar och skolsystemet får sig en rejäl (och rolig) känga. En typisk mening ser ut så här: ”The guy who wrote The Door of Perception got off way easier, though, especially since the worst band in the world, the Doors, named themselves after it.” En bok med 300 sidor fulla av sådana meningar och som avslutas med världens kanske lustigaste, och förmodligen mest riktiga och sanna, gloslista kan inte vara annat än genial. Tom Henderson rör sig genom en konstig värld, han försöker överleva bäst han kan genom att iaktta, dissa och göra sig lustig över allt som är fel och konstigt. Han känns väldigt sympatisk och jag hade gärna varit kompis med honom som 15-åring. Jag skulle också gärna ta ett snack med Frank Portman. Det hade nog varit både roligt och givande. Men jag antar att jag istället får ta och vänta på uppföljaren till King Dork som sägs vara på väg. Den har den Bob Dylan-doftande titeln King Dork, Approximately och bara det gör mig otroligt förväntansfull. King Dork kommer aldrig bli lika stor och betydelsefull som The Catcher in the Rye (vars medelålders fans beskrivs som en hjärntvättad kult i King Dork) men för mig kommer den alltid vara bättre och mycket roligare.

Brittiska Channel 4 regerar - Finpop tipsar om tre lysande miniserier

2012-01-16T19:08:00.007+01:00

Jag antar att ni håller med om att brittisk kvalitets-TV är det bästa som finns. Serierna är föredömligt korta, välspelade, smarta, snygga och betydligt mindre insmickrande och publikfriande än sina amerikanska motsvarigheter. Jag laddar ner mängder av TV-serier och i den ganska starka community som finns kring nedladdade TV-serier i Sverige är det tråkigt nog amerikanska serier som dominerar totalt. Idag tänkte jag därför tipsa om tre riktigt starka serier som har visats på brittiska Channel 4 de senaste månader. För mig har Channel 4 bjudit på några av mina finaste TV-stunder de senaste åren. Deras komediserier (Peep Show, Inbetweeners med flera) är grova, smarta och sjukt roliga. Skådespelarna ser ut som riktiga människor och jag föredrar helt klart sex superroliga avsnitt framför 22 halvroliga som ju är standard i USA. De dramaserier som visas på Channel 4 är allt som oftast riktigt bra de också - välspelade, intressanta och tankeväckande. De tre serier jag tipsar om idag kan man lätt se på en kväll eller två och jag tror att de kan Channel 4-frälsa vem som helst.

Jag börjar med den bästa serien först. Den socialrealistiska serien Top Boy sändes i fyra avsnitt, fyra kvällar i rad i början av november. Det utspelar sig bland knarklangare och andra utsatta människor i ett typiskt brittiskt betongghetto i östra London. Det är ett London långt borta från det man får se och uppleva som turist och det enda som påminner oss som tittar om att det faktiskt utspelar sig i den engelska huvudstaden är de många och symboliska bilderna på stadens skyline i horisonten. Serien skildrar människor som levar utanför storstaden, och i en vidare bemärkelse också utanför samhället, och för många människor lär serien ha varit en chock då den skildrar en verklighet som de flesta väljer att blunda inför. Top Boy är en otroligt välgjord och trovärdig serie där berättandet är rakt och osentimentalt. I centrum står en ung svart grabb (nästan alla karaktärer i serien är svarta, och miljöerna i serien påminner ofta om de i Brixton där jag spenderade några dagar förra sommaren) som lever med sin deprimerade mamma. När mamman skrivs in på mentalsjukhus måste han ta hand om sig själv och hålla sig borta från de gäng som styr och ställer i området. Vi får också bekanta oss med de skoningslösa knarklangarna och ta del av deras högst osäkra och jobbiga vardag. Serien ger inget glamoröst gangsterporträtt men väljer heller inte att moralisera. Istället vilar kameran på skådespelarnas ansikten några sekunder extra, för att vi ska kunna uppfatta hur dåligt de mår och hur trasiga de faktiskt är. Top Boy är en hård, otäck och jobbig serie. Misären är total och flera gånger under tittandet kände jag mig illamående av det som pågick framför mina ögon. Samtidigt finns det en del ljusglimtar i ghettot som gör att det hela inte känns helt nattsvart. Balansen är perfekt och helheten känns otroligt gripande. Manuset är välskrivet, skådespelarna är fantastiska och serien väcker många tankar och känslor. Lyckligtvis är en andra säsong på väg. Jag kan knappt vänta.

Den andra serien jag tänkte tipsa om heter Black Mirror och är något så ovanligt som intressant och sevärd science fiction. Serien består av tre avsnitt, skrivna av olika manusförfattare och regisserade av olika regissörer, som är helt fristående och dessutom utspelar sig i olika verkligheter. Det gemensamma temat för de tre avsnitten är modern teknik och vad den gör med oss som använder den. Det handlar om vad som skulle kunna hända om vårt förhållande till den moderna teknik som alltid finns runtomkring oss – smartphones, internet, TV och Facebook – skulle drivas till sin absoluta spets och få en större inverkan än vad vi egentligen skulle vilja på våra liv. Black Mirror ger en riktigt dyster framtidsbild som nästan får mig att vilja stänga av min telefon och dator och bara leva mitt liv utan någon onödig teknik. De tre avsnitten är alla intressanta, underhållande och tankeväckande. Det känns som den mest kreddiga science- fiction för TV som någonsin har gjorts, det finns inget som känns nördigt eller töntigt över Black Mirror, och de skådespelare som de har lyckats få tag på till de olika avsnitten är uteslutande lysande i sina roller. Mitt favoritavsnitt är det tredje och avslutande avsnittet som är skrivit av Peep Show-författaren Jesse Armstrong och bjuder på fenomenalt skådespel. Jag tänker inte gå in mer på vad de olika avsnitten handlar om, det får ni upptäcka själva, men jag kan flagga för att särskilt det första avsnittet kändes väldigt chockerande och oväntat.

Slutligen måste jag också rekommendera This is England ’88 som ju tidigare har nämnts här på Finpop. Miniserien i tre delar utgör den tredje delen av den fantastiska socialrealistiska berättelsen om några fattiga arbetarklassungdomar i Thatchers 80-tals-England. ”88” tar vid dryga två år efter att vi senast träffade ungdomarna i This is England ’86. Skådespelarna är fortfarande lika bra, miljöerna är fortfarande lika gråa och det är fortfarande lika känslomässigt jobbigt att behöva ta del av deras öden. ”88” är nog den mörkaste delen av This is England-sagan hittills och bjuder på få ljusglimtar. Serien sändes i England strax innan jul och utspelar sig under julhelgen 1988. Det är nog den dystraste och mest ångestframkallande julskildring som jag har sett och en välbehövlig kontrast mot allt gull och mys som annars dominerar den tiden av året. Shane Meadows har skapat något stort, mäktigt och ovanligt med This is England. Han skildrar bortglömda människor från en bortglömd tid som sällan får synas på TV och han gör det med solidaritet och värme. När This is England ’88 slutar lämnas inte många öppna trådar, men jag hoppas ändå att Meadows och de andra bestämmer sig för att besöka karaktärerna igen.

A Better Life

2012-01-15T13:39:00.012+01:00

Filmklimatet har varit ganska tråkigt de senaste åren, med få riktigt bra filmer som har blivit snackisar, men ändå lyckas en hel del sevärda filmer passera obemärkt förbi. En sådan film, som jag kanske aldrig hade fått möjlighet att se om det inte vore för nedladdning, är A Better Life, trots att den är regisserad av den förhållandevis kända Chris Weitz som bland annat gjort Om en pojke. A Better Life är en riktigt stark och tankeväckande film om illegala mexikanska immigranter i Los Angeles och deras hemska levnadsförhållanden. Det är en film som stannar kvar efter att man har sett den och jag hoppas att den kommer få mer uppmärksamhet.

A Better Life handlar om två papperslösa mexikaner, en pappa och en son, som lever i Los Angeles. Pappan sliter hårt som trädgårdsarbetare åt rika amerikaner och gör allt för att hans son ska ha det bra och få ett bättre liv än vad han själv har haft. Sonen ser istället bara hur pappan utnyttjas och lever ett hårt liv. Istället för att stötta pappan dras han till gängkulturen. När pappan får möjlighet att köpa en pickup ser han en möjlighet att bli sin egen arbetsgivare och börjar lyckligt fantisera om en ljusare framtid. A Better Life är dock ingen lycklig film och istället tar filmen en vändning som känns inspirerad av klassikern Cykeltjuven. Eftersom det här är ”på riktigt” känns det ofta mer spännande än de mest extrema thrillers, samtidigt som det också är rörande och gripande.

A Better Life är en film med många förtjänster. Den centrala storyn om konflikten mellan en pappa, vars hela liv kretsar kring sin son, och en son, som verkligen inte vill bli som sin pappa, är lika klassisk som intressant. Det är en konflikt som gör sig väldigt bra på film, ett lysande exempel är I faderns namn, och här gestaltas den väldigt bra. Skådespelarna är riktigt bra även om de kanske inte är riktigt lika slitna och härdade till utseendet som deras verkliga motsvarigheter skulle vara. A Better Life ger också en viktig, och smärtsam, inblick i de illegala immigranternas vardag där det aldrig finns någon trygghet. Vem som helst kan lura dem, de går aldrig säkra och skulle de bli sjuka kan de förlora allt. Det är en intressant kontrast till det rika och välmående Kalifornien som vi är vana vid från filmer och TV-serier, där den största politiska frågan är om cannabis ska legaliseras eller inte, och inte vad man ska göra med alla de mexikaner som utnyttjas under den amerikanska flaggan. Sorgligt nog är det här en problematik som finns i Sverige också och ofta under filmen går tankarna till Kristian Lundbergs suveräna bok Yarden, där han beskriver hur illegala flyktingar utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden. A Better Life ger också en inblick i den mexikanska gängkulturen som frodas i Los Angeles och det är tragiskt att se hur unga killar dras till gängen. Ännu mer tragiskt blir det när man inser att de ofta inte har något annat val, att gängen är den enda rimliga framtidsutsikten när man saknar pengar och möjligheter. Skildringen av de mexikanska gängen påminner ofta om den i Jane Eyre-regissören Cary Fukunagas lysande Sin Nombre. A Better Life är en på flera sätt viktig och upprörande film som gör mig både arg och ledsen. Men det är också en varm och kärleksfull film om en pappa och en son. Det är få filmer som klarar av att balansera spänning och samhällskritik med rörande familjedrama och därför är A Better Life en av de bättre filmer som jag har sett på senare tid.

Årets första skivor

2012-01-11T20:26:00.007+01:00

Nytt år, nya skivor. Dags att lämna det gamla bakom sig och ge sig ut på jakt efter ny musik igen. Året har knappt börjat men ändå har jag hittat två riktigt trevliga mysskivor som livar upp årets kanske tråkigaste månad. Det är två nästan bortglömda bekantskaper som har gett ut varsin skiva, nämligen Chicagorapparen Common och malmöbandet Vit Päls.

Jag bekantade mig först med Common år 2005 när han släppte albumet Be. Det var ganska kort efter det att Kanye West hade fått mitt hiphopintresse att blomstra igen och jag tog emot Common med öppna armar. Be är fortfarande en av mina absoluta hiphopfavoriter och 2005 var det precis vad jag letade efter. Common framstod som Kanye Wests musikaliska storebror, hans smarta och gripande texter var så långt bort från gangsta som man kunde komma och låtar som Go! Och The Corner spelades oavbrutet hemma i pojkrummet. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men Common kändes inte särskilt intressant efter Be. Han var uppenbarligen sugen på att vara mer än den kreddiga mysrappare han varit tidigare och gjorde några felsteg ut i ett mer kommersiellt sound. Det kändes som att han var mer intresserad av att gnälla om piratkopiering än att skildra vad som händer ute på gatorna. Strax innan jul släppte Common sitt senaste, och nionde, album The Dreamer/The Believer och där låter det faktiskt som att han har hittat tillbaka till sig själv. Det är inte en sensationell skiva på något sätt, Commons bästa dagar är förbi, men det är ändå den mysigaste hiphop jag har hört på länge. Common rappar riktigt bra, produktionen är snygg och texterna känns angelägna. Soundet är souligt och trevligt och jag känner mig lite gladare när jag lyssnar på hur Common rappar om saker som verkar betyda något för honom. Han verkar inte vara lika angelägen om att gå hem kommersiellt längre och det gör den här skivan mycket trevligare att lyssna på än de andra skivor Common gjort de senaste åren. Det är nästan så att jag blir sugen på att läsa den självbiografi som Common gav ut förra året, där han skriver om det betydelsefulla förhållandet till sin mamma.

Jag lyssnade mycket på Vit Päls när jag var i Kanada för två år sen och var mer insnöad än någonsin på svensk musik. Skivan Nu var det i alla fall så bestod av tokmysig och proggig lo-fi som gjorde ett starkt intryck på mig med sina härligt öppna och ärliga texter och skeva sång. Det var en skiva som spelades mycket under några veckor för att sedan glömmas bort. Nu är Carl Johan Lundgren tillbaka med en ny skiva med Vit Päls, som för övrigt måste vara ett av Sveriges bästa bandnamn. Den nya skivan Nånstans ska man va låter som man kan förvänta sig. Det är en skiva full av mysiga, roliga och utlämnande vardagsbetraktelser hämtade från Lundgrens eget liv. Det är som att lyssna på hur någon läser högt ur sin dagbok. Det är nära och intimt. Soundet är detsamma som tidigare. Lite halvtrasigt och skramligt, men uppenbarligen genomtänkt och musikaliskt. Nånstans ska man va känns bättre än föregångaren. Texterna är bättre, bandet spelar bättre och låtarna känns mer sammanhållna. Det finns många som inte kommer gilla det här, men skit i dem, de har ingen själ. Carl Johan Lundgren tar över rollen som Sveriges svar på Jonathan Richman efter Jens Lekman och i mig har han ett evigt fan. Vit Päls gör musik som får vardagen att kännas lite roligare och ljusare.

The Family Fang - Kevin Wilson

2011-12-27T21:41:00.010+01:00

2011 börjar närma sig sitt slut och jag kommer knappast minnas det som ett bra film- eller musikår, men för mig har det åtminstone varit ett riktigt bra bokår. Jag har läst många trevliga romaner under året och det har alltid känts som att det har funnits nya, intressanta titlar att läsa. 2011 har också varit året då jag insett att jag helst läser roliga böcker (tillsammans med välskrivna ungdomsskildringar). Det finns inget bättre än en bra roman som både lyckas gripa tag och roa. Två lysande exempel på roliga böcker som jag har läst under året är Paul Murrays Skippy Dies och Kingsley Amis, betydligt äldre, Lucky Jim. Det är två böcker med bra storys, starka karaktärer, fantastiskt språk och många riktigt roliga inslag. Under julhelgen har jag läst en annan rolig bok, med den småroliga titeln The Family Fang. Det är den unga författaren Kevin Wilsons debutroman. Han ser ganska rolig ut, liksom bokomslaget ser kul ut. Man blir genast sugen på att läsa The Family Fang. Den lyser upp vintermörkret och signalerar "kul!". Och det är precis vad den är.

Familjen Fang är inte som alla andra. Föräldrarna är performance art-konstnärer av det knäppare slaget och låter deras två barn, Annie och Buster, medverka i deras märkliga konststycken. Från att de är nyfödda får de stå ut med att delta i sina föräldrars förbryllande konst. Ofta handlar det om att skapa konstiga situationer på vanliga platser, exempelvis köpcenter, och sedan iaktta de reaktioner som "konsten" skapar hos de vanliga människor som blir vittnen. Jag har ingen koll på performance art, men man får anta att Kevin Wilson hittat på några väldigt extrema fall åt familjen Fang. När Annie och Buster växt upp tar de avstånd från sina föräldrar, bittra över sina förstörda barn- och ungdomsår. Annie blir Hollywoodskådespelerska medan Buster blir författare. De båda råkar ut för en serie pinsamma, jobbiga, smärtsamma och komiska händelser som gör att de tvingas flytta tillbaka till sina föräldrar. Dessa lever fortfarande fullt ut för sin konst. När föräldrarna försvinner spårlöst, självklart som en del av något större performance-event, måste Annie och Buster, ganska motvilligt, hitta dem och föra familjen samman igen.

Kevin Wilson har skrivit en mysig och rolig bok som är riktigt trivsam att läsa. Det är inte någon av de bättre böcker som jag har läst under året, men den lyckas med konststycket att samtidigt vara rolig och intressant och känns väldigt läsvärd. Wilson skriver skickligt och fyndigt. Det blir sällan så roligt att jag skrattar högt åt händelserna i boken, snarare är det helheten som är rolig och underhållande. Ofta känns det som en mer genomtänkt och smartare Royal Tenenbaums, och för alla som gillar amerikanska indiefilmer om lustiga och dysfunktionella familjer borde The Family Fang vara en riktig drömbok. För mig är den stora behållningen med boken de starka karaktärerna Annie och Buster som måste stå ut med två ganska vidriga föräldrar som alltid sätter sin konst före sina barn och deras välbefinnande. Det är en intressant konflikt som skildras på ett väldigt intressant sätt. The Family Fang skulle nog bli en utmärkt film och Kevin Wilson skulle kunna bli väldigt framgångsrik som manusförfattare i Hollywood. Jag hoppas dock att han fortsätter skriva böcker.

De fem bästa skivorna 2011

2011-12-14T22:28:00.009+01:00

En topplista över årets bästa skivor består ju förhoppningsvis av bra skivor som man vill tipsa andra om. Och jag kan garantera er att ni kommer gilla de skivor som jag listar här, åtminstone om vi har någorlunda liknande uppfattningar om vad som är ”bra musik”. Men jag måste också inleda med att ta upp det faktum att år 2011 har varit ett problematiskt musikår. Det har helt enkelt inte gjorts tillräckligt mycket bra musik. 2011 har varit ett tråkigt och stillastående musikår och jag har aldrig haft lika stora problem att sätta ihop en lista över årets bästa skivor. Flera gånger under året har jag känt mig trött och omotiverad att lyssna på ny musik, varför inte bara ge upp när jag för längesen insåg att den bästa musiken redan har gjorts? Ändå sitter jag varje dag och letar efter nya spännande skivsläpp. Och ibland kommer det ju faktiskt bra skivor, även dåliga musikår. Vanligtvis brukar jag få ihop till tio skivor men i år tycker jag bara att fem skivor har känts tillräckligt bra för att få vara med på listan.

1. Girls - Father, Son, Holy Ghost
Girls är världens just nu bästa rockband. Det finns inget annat band som kan ta dem nu. Girls har allt som ett bra rockband ska ha: stil, attityd och en fascinerande och självutplånande frontfigur som man inte kan låta bli att älska. Men framförallt har de en massa riktigt bra låtar. Med två lysande album och fantastisk EP bakom sig har Girls skrivit in sig i rockhistorien. Det finns inget annat rockband som känns lika klassiskt och odödligt som Girls år 2011. De är trasigast och vackrast och även om de aldrig skulle spela in något mer kommer jag och många andra att fortsätta lyssna på deras musik. Om Christoher Owens inte blir en ny Kurt Cobain och istället lär sig kontrollera sitt missbruk finns det egentligen inga gränser för hur långt Girls kan gå. Girls är dessutom det band som jag helst skulle vilja se live. Kolla bara på dessa livevideor och känn hur deras musik lyfter dig över den gråa vardagen.
Spotify

2. Smith Westerns – Dye It Blonde
Smith Westerns lånar friskt från Suede, Bowie och 70-talets glamgitarrer men lyckas ändå låta fräschare och ungdomligare än nästan alla andra band som släppte skivor 2011. De tre lo-fi-ungdomarna från Chicago lyckades på sin andra skiva sammanfatta ungdomen i tio låtar. Dye It Blonde är vacker, naiv och oskuldsfull. Gitarrerna är fantastiska och de fina texterna får mig att känna mig så ung som jag faktiskt är. Livet är inte slut än. För mig är Dye It Blonde perfekt pop och jag känner mig lite upprörd över att Smith Westerns i princip inte har fått någon uppmärksamhet i Sverige. Alla borde ju älska det här bandet.
Spotify

3. St. Vincent – Strange Mercy
St. Vincent är en annan fantastisk artist som inte har fått någon större uppmärksamhet i Sverige. Det är ett mysterium för om vi jämför St. Vincent med de kvinnliga artister som har fått mycket uppmärksamhet det här året, exempelvis Lykke Li och PJ Harvey, är hon betydligt bättre, mer intressant och coolare. Det tog ett tag innan det helt lossnade för mig. Jag hade gillat St. Vincent tidigare och lyssnade ofta på hennes album Actor när det kom 2009. Men Strange Mercy krävde lite tid. Efter några lyssningar gick det dock upp för mig att Strange Mercy var ett av årets allra bästa album. Annie Clark, som hon heter, gör musik som känns väldigt originell. Hon har ett eget uttryck, ett eget sätt att sjunga och sättet hon kryddar sina oftast elektroniska bakgrunder med riff från sin elgitarr känns alltid väldigt coolt. Hon är ganska liten men rymmer många känslor och hennes låttexter känns ofta komplicerade, mångbottnade och intressanta. Men tröttnar inte i första taget och Strange Mercy fortsätter bara att växa för varje lyssning.
Spotify

4. Bright Eyes - The People’s Key
Bright Eyes eller Conor Oberst, som vi också känner honom, är en av mina absoluta favoritartister. Hans musik har en märkligt läkande förmåga och den får mig alltid att känna mig lite bättre. Lite gladare och lite starkare. När The People’s Key släpptes i februari hade det dröjt fyra år sedan den senaste Bright Eyes-skivan släpptes. Conor hade visserligen fortsatt göra musik, han tystnar aldrig helt, men den entusiasm jag kände över den nya skivan gick inte att missta. The People’s Key var en lössläppt och opretentiös skiva full av catchiga poplåtar som genast satte sig på hjärnan. Jag tyckte det var fantastiskt att höra Conor på det sättet och skivan har spelats under hela året. Kritikerna var inte riktigt lika förtjusta, men inga Bright Eyes-fans lät sig påverkas. Bright Eyes bjöd också på årets överlägset bästa livespelning. Conor är en fantastisk scenperson och relationen mellan honom och publiken känns väldigt speciell. Den enda artist jag kan jämföra med är Morrissey. Efter många år som alla utstötta och missförstådda kids skyddshelgon har Conor Oberst fått en ikonstatus som endast kan matchas av den store Moz. Vi som älskar Bright Eyes älskar honom villkorslöst, oavsett vad kritikerna säger.
Spotify

5. Anna Järvinen – Anna Själv Tredje
Jag har skrivit om mitt splittrade förhållande till Anna Järvinen flera gånger tidigare. Jag tycker att hon är ett av Popsveriges värsta superpretton och blir ofta irriterad av hennes uttalanden och flummiga sätt. Men samtidigt går det inte att bortse från att hon gör riktigt bra musik. Hennes tredje skiva var full av fina låtar som utgjorde soundtracket för våren 2011 för mig och min flickvän. Låtarna på Anna Själv Tredje kommer förevigt förknippas med vackra vårkvällar och soliga minnen och därför förtjänar skivan en plats på den här listan.
Spotify

Jag hade lätt kunnat tvinga mig själv till att göra en längre lista. Det finns fler bra album från det gångna året men det blir väldigt svårt att ranka alla dessa och när jag gör ett försök börjar det mest kännas som gröt i huvudet. Därför har jag satt ihop en Spotifylista med bra låtar och band som inte nämndes här. Lyssna på den!

Finpop om den gångna TV-hösten

2011-12-10T13:43:00.010+01:00

När man kommer hem halvdöd om kvällarna gör man sällan mer än att slå ihjäl några timmar framför TVn innan det är dags att sova. Det är inget glamoröst liv och inte heller särskilt givande. Men det är alltid man orkar mer än så. För att det ska kännas lite ljusare krävs förstås en massa bra TV-spel, filmer och serier. Den gångna TV-hösten har faktiskt varit ganska rolig, i den bemärkelse att det främst är komediserier som har känts sevärda. Idag tänkte jag gå igenom de serier som jag gillat mest.

Först och främst, när jag snackar om TV pratar jag nästan aldrig om serier och program som sänds på de svenska kanalerna. Jag har inte ens ställt in kanalerna på min TV och har inte heller haft en tanke på att göra det. Med en HDMI-kabel är det hur lätt som helst att spela upp allt från datorn på TV-skärmen och det gör att de svenska kanalerna blir helt och hållet överflödiga.

När det gäller dramaserier den här hösten är det bara nykomlingen Homeland, som sedan några veckor tillbaka också sänds på SVT, som har lyckats fånga mig. Homeland är alltså en thrillerserie om en CIA-agent (Claire Danes) som misstänker att en amerikansk soldat som nyligen kommit tillbaka till USA efter flera år som krigsfånge i Irak inte alls är någon hjälte utan i själva verket en farlig terrorist. Homeland är en välgjord och spännande serie som under säsongen har tagit flera oväntade vändningar. Att fokusera lika mycket på den kvinnliga agenten och den hemkomna soldaten och hans familj är ett smart grepp och med två avsnitt kvar av säsongen känns det hela väldigt spännande. Skådespelarna är riktigt bra och manuset är välskrivet och intressant, men Homeland har ändå inte blivit någon ny favorit för mig. Detta beror nog mest på att karaktärerna är ganska osympatiska och svåra att tycka om. Det finns ingen i serien som jag faktiskt bryr mig om och vill att det ska gå bra för – en förutsättning för att jag ska kunna engagera mig hundraprocentigt i en serie. Efter att ha sett Homeland känner jag istället ofta en saknad efter förra årets lysande Rubicon, som byggde på ett liknande koncept, men tyvärr lades ned efter en säsong. Homeland kommer åtminstone tillbaka nästa år och det ska bli spännande att se vad den andra säsongen får för upplägg.

Mina tidigare favoritserier Dexter och Sons of Anarchy har inte känts särskilt intressanta den här säsongen och jag har halkat efter med flera avsnitt. Dexters stora problem är väl att serien borde ha lagts ned för flera säsonger sedan. Nu vet vi att Dexter klarar av allt, överkommer alla hinder och överlever alla katastrofer. Och därför känns det inte längre lika intressant och spännande att följa Dexters nattliga äventyr. Han är oövervinnlig och ganska uttjatad. Men jag kommer garanterat se klart säsongen, för helt värdelöst är det ju förstås inte. När det gäller Sons of Anarchy så började mina problem med den serien redan förra året, under den tredje säsongen, då motorcykelgänget drog till Nordirland – och fullständigt mördade allt som var bra med serien. Jag tyckte den andra säsongen av Sons of Anarchy var fullständigt lysande TV. Då hade serien allt som en bra serie ska ha och jag satt på helspänn varje avsnitt. Det var spännande, gripande och välspelat. Men sen kändes det som att luften gick ur serien totalt och manusförfattarna gjorde flera riktigt usla val. Den fjärde säsongen har fått bra kritik på många bloggar och TV-sajter men jag har haft svårt att hitta något bra i de avsnitt jag har sett. Jag är halvvägs in i säsongen och har insett att jag hatar samtliga karaktärer. Det är svårt för mig att se en serie där alla är fullständiga svin som beter sig totalt omoraliskt och vidrigt hela tiden. Jag blir lite äcklad av att se Sons of Anarchy och känner mig besviken på den riktning som serien har tagit. Men jag ska ge serien ännu en chans, det kan den trots allt vara värd.

När det gäller amerikanska serier är det istället komediserierna som har briljerat. Av de nyare komediserierna har jag dock inte sett något som har känts det minsta intressant. De senaste fem åren har det kommit många grymma amerikanska komediserier som har känts nya och fräscha. Förmodligen var det succén med The Office som gjorde att TV-bolagen vågade satsa på nya grepp vilket ledde till en våg med riktigt roliga serier. Men nu verkar den tiden vara förbi och de nya serier som har börjat visas under hösten har i de flesta fall varit gammeldags sitcoms med skrattmaskiner, dåliga skådespelare och usla skämt. Det är förstås en oroande trend, men om man som jag är övertygad om att de flesta människor faktiskt är idioter som inte klarar av att uppskatta bra humor är det förstås förståligt att alla bra komediserier kommer försvinna. Precis som med allt annat kommer TV-humorn bli alltmer utslätad och tråkig.

Motsatsen till utslätad och tråkig är dock serien It’s always sunny in Philadelphia som under sin sjunde och pågående säsong aldrig har varit bättre. Jag har visserligen sett de tidigare säsongerna också, men tidigare har jag alltid varit något reserverad när det gäller den här serien. Nu känner jag istället ren och fullständig kärlek till It’s always sunny in Philadelphia. Det är en serie helt utan spärrar och begränsningar och nästan varje avsnitt känns helt hysteriskt. Charlie Day (bilden ovan) skriker med sin gälla röst och Danny DeVito är fullständigt obscen. Det är vansinnigt, omoget och jävligt kul. Som i avsnittet när gänget anordnar en skönhetstävling för barn på sin skitiga pub och allt självklart urartar. Jag älskar It’s always sunny in Philadelphia och den känns alltmer som en nödvändig motpol till såväl smart gubbhumor som mainstreamsitcoms.

De andra amerikanska komediserierna som har fått mig att skratta under hösten har främst varit Bored to the Death och Parks and Recreation. Bored to the Death har haft en småmysig tredje (och förmodligen sista?) säsong där huvudpersonens sökande efter sin biologiska far stod i fokus. Det hände många galna grejer och de vackra Brooklynbilderna gjorde mig sugen på att ta planet till New York. Bored to Death har med sin lågmälda humor, dreamteam av skådisar och snygga foto varit en väldigt trevlig bekantskap under de senaste åren och om inte serien kommer tillbaka kommer jag minnas den med värme. Parks and Recreation fortsätter att övertyga, men i takt med att serien har blivit allt gulligare (tjejigare?) är det inte längre någon av mina favoritserier. Jag tror inte att serien kommer nå upp till samma höjder som under den fantastiska andra säsongen igen, men det kommer nog dröja innan jag tröttnar på Ron Swanson och de andra. Likt den amerikanska varianten av The Office (som fullständigt har fallit samman efter att Steve Carell hoppade av och nu mest känns som en pinsam skugga av sitt forna jag) är Parks and Recreation en serie som helt och hållet kretsar kring karaktärerna och där det egentligen inte finns någon story eller handling överhuvudtaget, men så länge karaktärerna och skådespelarna klarar av att bära upp serien och dialogen kommer det nog fungera. Jag ger serien några säsonger till, men förhoppningsvis har de vett att sluta innan luften har gått ur serien totalt.

Brittiska Channel 4 har som vanligt stått för några av höstens bästa timmar framför TVn. Jag har ingen aning om hur Channel 4 är som kanal i allmänhet men att döma av de serier som har kommit därifrån de senaste åren känns det verkligen som den perfekta TV-kanalen. Den här hösten blev det tyvärr inte någon ny säsong av Finpopfavoriten Peep Show, vilket jag och min flickvän har kompenserat genom ett Peep Show-maraton där vi kollat igenom samtliga sju säsonger av serien under några veckor. Peep Show står sig fortfarande som en av mina absoluta komedifavoriter och alla som ännu inte har sett serien vet alltså vad de borde göra under den kommande julhelgen. Skaparna av Peep Show har dock inte varit helt inaktiva och den här hösen hade deras nya serie Fresh Meat premiär på Channel 4. Fresh Meat handlar om ett gäng unga människor med väldigt olika bakgrund som delar ett hus för studenter i Manchester. Det är en väldigt rolig serie och den första säsongens åtta avsnitt bjöd på många pinsamma och galna ögonblick. Manuset och dialogen är väldigt välskriven och rolig och varje nytt av avsnitt av Fresh Meat kändes därför som en liten högtidsstund. Skådespelarna i serien är också duktiga och särskilt roligt var det att återse Joe Thomas från världens roligaste serie The Inbetweeners.

En annan rolig Channel 4-serie är Pete versus Life som under sin andra säsong har fortsatt bjuda på förstklassig brittisk pinsamhetshumor, alltid kommenterat av två sportkommentatorer. Huvudrollen i Pete versus Life görs av den roliga Rafe Spall som under hösten också har setts i filmatiseringen av One Day (som jag tyckte var oväntat bra och gripande, men helt klart gjord för de som redan läst och älskat boken), där han spelar Emmas komikerpojkvän. Den coolaste serien på Channel 4 är utan tvekan Misfits om ett gäng struliga ungdomar som efter en märklig storm upptäcker att de har superkrafter. Serien är inne på sin tredje säsong och även om jag gillade de två tidigare säsongerna också tycker jag att serien har blivit betydligt bättre under sin tredje säsong. Misfits består av en märklig blandning av humor, ungdomsdrama och superhjälteaction och de tidigare säsongerna kändes ofta omogna och alltför skrikiga. Det hela påminde lite för mycket om den populära Channel 4-serien Skins som jag aldrig förmått mig själv att gilla. Men under den tredje säsongen tycker jag att Misfits har hittat sin egen stil. Det har blivit en intressant och välskriven serie som faktiskt tar upp vettiga frågor och tankar, utan att göra avkall på sitt grova språk och barnsliga humor. Att jag gillar Misfits mer nu kan också ha att göra med att det mest störande inslaget, den jobbiga och uppkäftiga Robert Sheehan, har försvunnit från serien och ersatts av den överlägsna Joseph Gilgun som gjort sig känd som Woody i This is England. Han förgyller serien på ett märkligt men uppenbart sätt med sin blotta närvaro och jag blir alltid glad när han är i bild. Nästa vecka kommer Channel 4 dessutom visa den efterlängtade This is England '88 i tre avsnitt och jag känner mig väldigt förväntansfull.

Det blev en ganska lång blogg det här, och då har jag inte nämnt några svenska serier. Tyvärr har jag inte sett några bra svenska serier under hösten, men innan jag slutar måste jag däremot tipsa om den norska komediserien Dag som visas på SVT. Det är en fullständigt sinnessjuk, men väldigt smart, serie om en parterapeut som bara vill vara själv men ständigt blir störd av sina märkliga kompisar. Det blir ofta roligt, konstigt och underhållande. Dessutom har svenska Tuva Novotny en stor roll, som hon spelar väldigt bra och övertygande.

Det där var alltså min TV-höst. Har jag missat något fullständigt lysande tar jag tacksamt emot tips.

The Marriage Plot - Jeffrey Eugenides

2011-11-17T19:42:00.005+01:00

En del författare spottar ur sig böcker. De skriver i rasande takt och avverkar hundratals sidor varje år. Karl Ove Knausgård har uppenbarligen inte haft några problem att fylla tusentals sidor med berättelser om sig själv och Joyce Carol Oates ger ut en ny version av samma bok varje år. Andra jobbar väldigt långsamt. Ibland så långsamt att man undrar om författarna överhuvudtaget skriver längre, eller om de har hittat något bättre, mer meningsfyllt, att göra. Trots att man får vänta länge på deras böcker tror jag att jag föredrar de långsamma författarna. De långa perioderna man tvingas vänta på nya böcker kanske bara beror på skrivkamp, personliga problem eller ett sammanbrott men när man väl håller den efterlängtade boken i sina händer känns det som att man har med något mer genomtänkt att göra. Som att de här författarna bara skriver när de har något att berätta, och inte för skrivandets skull. En författare som jobbar extremt långsamt är Jeffrey Eugenides. Efter debuten med The Virgin Suicides 1993 dröjde det till 2002 innan hans nästa bok, Middlesex, släpptes. Middlesex är en av de bästa böcker som jag har läst, en bok som fullständigt slog knockout på mig och som jag fortfarande går omkring och tänker på. Eugenides belönades med ett Pulitzerpris för boken och fick senare en tjänst på Princeton. På den litterära fronten har det dock varit tyst och när hans nya bok The Marriage Plot släpptes för någon månad sedan blev jag förstås otroligt entusiastisk. Det måste vara jobbigt att som författare följa upp en bok som Middlesex och jag har full förståelse för att Eugenides har tagit sig god tid att få klart den nya boken. Alla som har läst Middlesex vet att en bok knappast kan vara bättre, och jag tror att Eugenides också är medveten om det. Man skriver bara en roman som Middlesex i sitt liv och egentligen skulle det vara rimligt att lägga ner sin författarkarriär efter att ha skrivit en sådan bok. Men Eugenides har ändå lyckats få till en riktigt bra roman med The Marriage Plot, som imponerar från början till slut med sitt intressanta innehåll och fantastiska språk.

The Marriage Plot är mer blygsam i omfånget än Middlesex, som ju var en otroligt ambitiös skildring av det moderna USAs historia. Men i likhet med både The Virgin Suicides och Middlesex handlar det mycket om det här med att växa upp och hitta sig själv, som mycket möjligt är Eugenides favoritämne att skriva om, och kanske det ämne som jag helst läser om. The Marriage Plot tar sin början en tidig försommarmorgon 1982 på Brown University (där Eugenides själv studerade vid samma tid) där vi får stifta bekantskap med bokens tre huvudpersoner som alla ska ta examen denna morgon. Det är Mitchell, en förvirrad religionsstudent, som är förälskad i Madeleine, en smått naiv litteraturstudent, som i sin tur älskar Leonard, en splittrad och märklig biologistudent. Vi får följa de här tre unga människorna deras första år efter att de har tagit sina universitetsexamina. Vi får läsa om vilsna backpackerresor, jästforskning, religiöst tvivel, manodepression och mycket annat. Men framförallt handlar det om kärlek, vad man gör med kärleken och hur man ska förhålla sig till den. Bokens titel, The Marriage Plot, syftar på hur en av lärarna i litteraturvetenskap vid Brown hävdar att det som gjorde 1800-talets litterära klassiker så levande och viktiga var att bröllopet var det centrala i dessa verk, och att litteraturen dog i början av 1900-talet när bröllopet förlorade sin kulturella betydelse. Det är en lite konstig diskussion, och jag vet inte om någon håller med, men Eugenides har lite löst byggt upp sin bok som en halvtragisk 1800-talsromans. Det är kärlekstriangel värdig Jane Austen eller någon av Brontësystrarna placerad i ett pulserande 1980-tal med new wavemusik och hög arbetslöshet.

The Marriage Plot är inte en ny Middlesex, men det är från första sidan uppenbart att det inte heller är syftet med boken. Jeffrey Eugenides har skrivit en riktigt bra och angelägen bok med karaktärer som känns levande och äkta. Han får mig att känna för och bry mig om personerna i boken och trots att storyn är enkel och rak går det aldrig att veta hur det ska sluta. Det är en berättelse som känns äkta och viktig, och på ett snyggt och ganska lättsamt sätt låter Eugenides sina karaktärer diskutera religion, litteratur och vetenskap som ger boken ett djup som många moderna böcker helt saknar. Han skriver dessutom otroligt bra, med ett sanslöst driv i språket som får mig att vilja fortsätta läsa. Det är jobbigt att vänta flera år på nya böcker från sina favoritförfattare men när resultatet blir så här bra känns det som att det var värt väntan. När Jeffrey Eugenides således släpper sin nästa bok om nio år kommer jag ha väntat förväntansfullt och tålmodigt.

Min kamp 3 – Karl Ove Knausgård

2011-11-13T20:26:00.003+01:00

Snart ges den sjätte och avslutande delen av Karl Ove Knausgårds mästarepos Min kamp ut i Norge. Efter att ha skjutit upp deadlinen flera gånger har boken tydligen landat på dryga 1100 sidor. Knausgård vet onekligen hur man skriver och han har en oöverträffad förmåga att skriva sinnessjukt mycket på kort tid. Nu har han dock påstått att han ska sluta skriva, att han efter Min kamp är klar som författare. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det, jag tror inte att en person som Knausgård kan sluta skriva, men samtidigt kan man ju fråga sig vad han ska skulle kunna skriva nu, när han har skrivit om allt. Här i Sverige är vi hursomhelst bara halvvägs i utgivningen av Min kamp och har således mycket att se fram emot. Den tredje delen av serien har precis släppts och Knausgård framstår fortfarande som en av de största författarna av vår tid. I Min kamp 3 går han, lite oväntat, så långt tillbaka i tiden som hans minne tillåter och ger sig på en noggrann och ganska långsam barndomsskildring. Det är radikalt annorlunda jämfört med de två tidigare delarna och till en början känns det nästan lite tråkigt att inte få ta del av Knausgårds ibland ganska trasiga liv. Men snart har jag fastnat ändå. Han har ju den förmågan, Knausgård, att fullständigt förtrolla läsaren oavsett vad han skriver om.

För ni som har missat de tidigare delarna av Min kamp (och därmed missat de senaste årens häftigaste, bästa och mäktigaste skönlitterära projekt) är det en serie böcker där Karl Ove Knausgård i extrem detalj går igenom sitt eget liv. Han är rak och direkt och skonar varken sig själv eller någon i hans närhet. Jag har recenserat de två första böckerna också, för den som är intresserad av att läsa mer om dem. I den tredje delen ger sig Karl Ove alltså på sin egen barndom, åren mellan sex och tretton, en period som han minns med ovanlig skärpa. ”Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör”. Boken, som är helt fristående från de tidigare böckerna men nog helst ska läsas efter att man plöjt dem, tar sin början i slutet av 60-talet när den lille Karl Ove och hans familj flyttar till Tromøya, en stor ö vid den norska sydkusten.

Det är en på samma gång ovanlig och vanlig barndomsskildring som vi får läsa. Ovanlig på så sätt att Knausgård skriver om sig själv och sin egen barndom, men ändå har skrivit hela boken ur ett barns ögon. Här finns inga eftertänksamma reflektioner från den vuxna Karl Ove och det är imponerande hur han lyckas måla upp ett litet barns värld och verklighet, särskilt med tanke på hur de tidigare böckerna har gestaltat sig. Vad som har triggat honom att skriva om sin barndom på detta sätt är svårt att veta. Kanske är det hans egna barn, som är i samma ålder, som fått honom att minnas hur det var att vara barn. För Min kamp 3 är mer än något annat än vuxen mans försök att sätta sig in i ett barns tankar. Och det är här allt det vanliga kommer in i bilden. Knausgård hade en på alla sätt normal och vanlig barndom. Alla män och killar har varit med om liknande saker som de han skriver om här. Han skriver noggranna redogörelser om hur det känns att bli bestulen på sitt lördagsgodis av andra barn, skita i skogen, hitta gamla porrtidningar och simma i simhallen. Det är hur bra som helst, otroligt starkt och välskrivet. Ett stycke handlar om hur han kryper genom en smal tunnel under en väg och fastnar, och den panik som uppstår i den situationen. Boken rymmer många känslor som bara ett barn kan känna och Knausgård återger dem med ett nästan kusligt gehör. Inledningsvis känns det dock inte särskilt kul att läsa Min kamp 3, den är lite seg och tråkig. Men till slut lossnar det ändå, det är trots allt Knausgård vi har att göra med, och framåt slutet vill man inte att det ska ta slut. På ett skickligt sätt fortsätter han att måla upp den ansträngda och obehagliga relationen mellan honom och fadern, vilket också får Min kamp 3 att skilja sig från de flesta andra barndomsskildringar. Bland alla vanliga, och ganska lyckliga, barndomsminnen finns också ett ständigt närvarande mörker. Vi som vet vad som händer sen kan därför läsa in mycket i barnet Karl Oves konfrontationer med sin kontrollerande och oberäkneliga pappa. Min kamp fortsätter att fascinera och det känns tryggt att veta att det finns tre böcker till som väntar på att översättas.

Kvällarna i Arkham City

2011-11-13T12:13:00.006+01:00

I de flesta avseenden börjar jag faktiskt känna mig ganska vuxen, men det finns fortfarande en del saker som jag förhåller mig till med barnslig entusiasm. Hela året har jag exempelvis gått omkring och varit otroligt förväntansfull och spänd inför ett visst TV-spel. När det har funnits andra, allvarligare och betydligt viktigare, saker som jag borde ha tänkt på har jag, minuterna innan jag somnat, legat och tänkt på Batmanspelet Arkham City. Att känna sig så upphetsad av ett kommande TV-spel är kanske inte helt vuxet och moget, men de starka känslorna var inte heller helt obefogade. Framförallt är spelets föregångare Arkham Asylum, där Batman tog sig an skurkar och galningar på ett enormt sinnessjukhus, ett av de roligaste och häftigaste spelen som jag någonsin har spelat. Superhjältar är egentligen de perfekta huvudpersonerna i TV-spel, men ofta blir spelen baserade på populära seriehjältar taffliga och medelmåttiga. Arkham Asylum var istället ett fulländat actionspel med bra story, cool atmosfär, snygg grafik och perfekt kontroll. Spelet var inte heller baserat på någon nyligen utkommen film som behövde lite extra marknadsföring utan var djupt förankrad i de allra bästa Batmanserierna. Arkham Asylum var ett fantastiskt spel och enligt alla trailers och förhandsartiklar verkade det som att Arkham City skulle bli ännu bättre. Under sommaren kom det regelbundet nya tunga trailers och nyheter om spelet, och väntan blev smått outhärdlig. När spelet sedan släpptes och det visade sig att den sajt där jag hade förhandsbokat spelet strulat till min order och att jag skulle få vänta ytterligare en vecka på att få spela spelet blev det ännu jobbigare. Alla spelkritiker skrev om Arham City som ett av årets bästa spel och när jag äntligen fick slita upp fodralet och börja spela var det med känslor av barnslig lycka och glädje. Arkham City är verkligen så bra som jag hade hoppats och klår föregångaren på alla punkter.

Storyn i Arkham City är otroligt cool och mäktig. Precis som i Flykten från New York, av mina absoluta favoritfilmer, har en stor del av Batmans hemstad Gotham City (som ju förstås är kraftigt inspirerad av New York) spärrats av och inhägnat av höga murar har man skapat ett slags superfängelse där såväl galningar, kriminella och politiska motståndare har spärrats in. Det är Hugo Strange, en klassisk Batmanskurk, som ligger bakom fängelset, som fått namnet Arkham City, och självklart är det något skumt med hans plan att utplåna alla kriminella element i Gotham City. Bruce Wayne protesterar mot vansinnet och blir själv inspärrad. Därefter följer en spännande berättelse där de flesta populära Batmanskurkar dyker upp under spelets gång. Det är en otroligt lyxig, välgjord och generös spelvärld som öppnar sig. Förutom att följa spelets story, där man också får spela som Catwoman, kan man göra mycket annat och det finns flera stora sidouppdrag som är valfria att slutföra. Spelets manus är välskrivet och mycket mer engagerande än de flesta nyare TV-spel. Spelets skapare har varit serierna trogna men har ändå skapat en fräsch och spännande Batmanberättelse som mycket väl kan mäta sig med några av de bästa serierna. Röstskådespelarna gör ett grymt jobb och filmsekvenserna är otroligt snyggt regisserade. Spelet andas kvalitet från början till slut. Kontrollen är perfekt och spelets till synes enkla och avskalade fightingsystem blir djupare och mer komplicerat ju längre spelet fortgår. Man uppgraderar sina attacker, skaffar sig nya föremål och blir hela tiden lite bättre, samtidigt som fienderna blir starkare och svårare. Svårighetsgraden är perfekt balanserad och när man klarat av spelet öppnar sig nya spellägen och fler möjligheter. Det är ett fantastiskt spel, helt enkelt.

Det som är bäst med spelet är ändå Arkham City, platsen där det hela utspelar sig. Det är en otroligt häftig spelvärld och jag tror aldrig jag har sett lika snygga och stämningsfulla miljöer i ett spel. Estetiskt är spelet och staden fulländade. Det är ständig skymning i Arkham City och de skitiga New York-miljöerna har aldrig gjorts snyggare i ett spel. Det är mörkt, dunkelt och hårt men samtidigt otroligt inbjudande och mysigt. Snön faller lätt och nyonskyltarna lyser stämningsfullt upp de mörka gatorna. Det känns nästan som att man spelar Flykten från New York, men med Batman i huvudrollen istället för Snake Plissken. Efter att ha vant sig vid kontrollen rör man sig snabbt fram genom staden och det är en fröjd att klättra upp på ett högt beläget hustak och sen flyga fram över Arkham Citys gator för att sedan hitta ett gäng kriminella och landa en väl riktad flygspark i någons ansikte och sedan påbörja århundradets häftigaste fight. Jag älskar det här TV-spelet och trots att jag under mina 24 år har spelat ett oräkneligt antal TV-spel, och borde vara van och erfaren, måste jag ofta stanna upp för att hämta andan. För de som har blivit inspärrade i Arkham City är det säkert helvetet på jorden, men för mig är det en liten himmel av fantastiska möjligheter som målas upp på min TV. Det kommer dröja innan jag känner mig redo att lämna fängelset.

Tintin i Hollywood

2011-10-30T19:06:00.003+01:00

Olika människor läser Tintin på olika sätt. Beroende på ålder, intressen och erfarenheter finns det flera tolkningsmöjligheter. För mig är Tintin en estetiskt fulländad serie med historier som väcker nostalgiska känslor, dels för barndomen och dels för en tid och värld som jag aldrig fick uppleva. När jag var liten tyckte jag mest att det var otroligt spännande och mysigt att läsa Tintinserierna. Man kan läsa Tintin på olika sätt, och det finns egentligen inget förhållningssätt till den evigt unge journalisten som skulle vara bättre än ett annat, men en sak som är säker är att jag och Steven Spielberg inte riktigt ser samma saker hos Tintin. Jag har varit spänd, men inte särskilt entusiastisk, över Speilbergs Tintinfilmer sedan jag för några år sedan fick höra talas om att de var på väg. När han värvade Jamie Bell och Andy Serkis som Tintin respektive Haddock kändes det som att han var på rätt väg, men sedan de första bilderna dök upp har jag känt mig alltmer tveksam till hela projektet. Tintins största styrka är ju att det är en av världens snyggaste serier, och skulle jag få styra över en filmatisering av serierna skulle jag förstås försöka bevara så mycket som möjligt av förlagans charm och fulländade enkelhet. Men ska man göra en film i 3D, och det ska man ju förstås göra nuförtiden, verkar det som att såväl smurfar som Tintin får stå ut med att förfulas och bli groteska dataanimerade figurer, helt utan originalens charm och enkla linjer. Ingen kan påstå att Spielbergs Tintinfilm inte är tekniskt imponerande – det är onekligen en välgjord film med häpnadsväckande effekter – men samtidigt är den också väldigt ful. Den tecknade TV-serie som gjordes i början av 90-talet, och som jag växte upp med, gjorde helt rätt i att utgå från Hergés teckningar. Speilberg har valt en annan riktning och priset han får betala för sina explosioner och biljakter är oväntat högt.

Trots min skeptiska hållning var det ända med förhoppningar och viss entusiasm som jag gick och såg Tintin häromkvällen. Efter att ha läst ett gäng positiva recensioner hade mina första farhågor tonats ner och när jag hade fått på mig 3D-glasögonen blev jag väldigt nöjd och glad över filmens öppning där snygga Tintinsiluetter springer omkring och gör spektakulära saker. Tråkigt nog är filmens första minuter de allra snyggaste (och det finns en ännu snyggare alternativ öppningssekvens, med referenser till samtliga album, att beskåda här) och när filmen väl drar igång är det svårt att vara lika imponerad. För oss som kan Tintinalbumen utan och innan är storyn välbekant, men ändå inte, för det Spielberg har gjort här är att klippa ihop scener från tre olika album (Krabban med guldklorna, Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt) och löst sammanfogat dem till en egen story, med många inslag som aldrig syntes i serierna. Storyn fungerar visserligen, men det känns inte som att det Spielberg har lagt till tillför något till Hergés gamla berättelser, och därför känns det mest onödigt och smådumt. Inte för att Hergés serier var några litterära mästerverk men i Speilbergs version känns karaktärerna inte alls lika utmejslade och älskvärda. Tintinserierna kan inte beskyllas för att vara djupa men det finns ändå något där som engagerar och griper tag, som får mig att bry mig om karaktärerna och deras öden. Filmen saknar allt sådant och känns därför ganska oengagerande.

De flesta Tintinserierna publicerades med en eller par sidor i veckan och därför händer det alltid en massa spännande saker i serierna. Det är fullt ös hela tiden, men på ett behärskat 40-talssätt. När Spielberg styr och ställer blir Tintin en modern actionhjälte som utför omänskliga hjältedåd i bästa TV-spelsstil. Det händer saker hela tiden och det är lätt att bli lite ofokuserad när den ena actionfyllda scenen avbyter den andra. Efter att jag fyllde tolv har jag haft problem att fokusera och engagera mig i actionfilmer där det händer något spektakulärt hela tiden, där man förväntas sitta på helspänn fast man ändå vet hur det ska sluta. Hade jag varit tio år hade säkert Spielbergs Tintinfilm kunnat bli en ny favorit, men nu känns det bara svårt att hänga med i alla svängar fram och tillbaka. Nu låter det som att jag fullständigt sågar filmen, men så är det inte heller. Trots att filmen är ful och oengagerande har jag det ganska kul när jag ser den. Speilberg gör sitt bästa för att förstöra Hergés klassiker men lyckas ändå inte sabotera den där typiska Tintinkänslan som ändå är närvarande genom stora delar av filmen. Jag imponeras av de snygga effekterna, skrattar åt Haddock och Milou och myser åt de få vinkningar som har slängts in åt fansen. Jamie Bell fungerar bra som Tintin och storyn fungerar. Man kan vara bitter över att Spielberg och hans amerikanska polare fick göra filmen och man kan vara sur över att Tintin pratar engelska och att man fullständigt har frångått de klassiska – och betydliga bättre – berättelserna. Men det går ändå inte att komma ifrån att det är kul att gå och se en storfilm med Tintin på bio år 2011. Jag kommer gå och se de kommande filmerna också, och jag kommer garanterar bli lite sur även då, men slutligen ger jag ändå tummen upp.

SvD, DN

Besatt av Jane Eyre

2011-10-23T19:19:00.009+02:00

För mig är årets utan tvekan bästa film den nya Jane Eyre-filmatiseringen. Häromkvällen såg jag den för tredje gången och jag känner redan att jag skulle kunna se den igen. Det finns så mycket som är bra med Jane Eyre. När jag, en ensam kväll i slutet av augusti, satte mig för att se filmen för första gången hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Efter de senaste 20 årens vurmande för Jane Austen och alla romantiska kostymfilmer hade jag uppfattningen att Charlotte Brontës klassisker tillhörde samma genre som Stolthet och fördom. Jag kunde ju inte ha varit mer fel ute och när de grå, dystra landskapen började målas upp framför mig fastnade jag direkt. Jag satt på helspänn hela filmen och tyckte att jag fick ta del av en av de häftigaste berättelserna någonsin. När filmen gick upp på bio några veckor senare släpade jag med mig min flickvän, som också blev väldigt entusiastisk, och därefter har jag också hunnit med att läsa boken. Jag är bokstavligen besatt av Jane Eyre och skulle vilja uppmana alla att gå och se den nya filmen. Det är en häftig och modig filmatisering med tydliga konstnärliga ambitioner och lysande skådespelare i de bärande rollerna.

Det har gjorts många filmatiseringar av Jane Eyre tidigare men ingen av dem kammar hem lika många coolhetspoäng som den nya filmen. Valet av regissör känns först väldigt otippat, men snabbt inser man hur otroligt coolt och nytänkande det är att undvika de självklara valen och istället satsa på en ny och ung talang som kan tolka en gammal klassiker på sitt eget sätt, och kanske få fram något nytt och modernt ur en tidlös historia. Cary Fukunaga (pappan är japan, mamman svensk) enda tidigare film är den gripande och omskakande Sin Nombre som utspelar sig bland illegala flyktingar och våldsamma gängmedlemmar i Mexiko. Sin Nombre är förstås en lysande film, men man kommer inte mycket längre från Jane Eyre än så, och just därför är Fukunaga ett häftigt val av regissör. Och det känns verkligen som att han gör sin egen grej av Jane Eyre samtidigt som han förvaltar och tar till vara på allt som gör Charlotte Brontës roman så speciell och fascinerande.

Fukunaga har valt att vara väldigt sparsmakad i sin Brontëtolkning. Till skillnad från i boken får vi som tittar inte reda på särskilt mycket om karaktärerna och deras bakgrunder – vilket bara gör det otroligt spännande och givande att läsa boken efteråt. Dialogen är begränsad till det allra nödvändigaste och det som inte sägs får istället utrymme att utspela sig i de fantastiska skådespelarnas ansikten. Coola Mia Wasikowska (som gjorde Alice i Tim Burtons vansinnigt usla Alice i Underlandet-film häromåret) är perfekt som den bleka Jane Eyre och Michael Fassbender – världens just nu coolaste skådespelare – är otroligt häftig och mäktig som mr Rochester, till vars spökliga gods Thornfield den unga Jane Eyre kommer för att jobba som guvernant. Jag tänker inte berätta så mycket om storyn, för om ni som jag inte har någon förutfattad mening om Jane Eyre kommer filmen te sig desto mäktigare och mer fascinerande. I övriga roller syns bland annat allas vår favorit Jamie Bell (Billy Elliot!) och Judi Dench. Det är en duktig ensamble som klarar av att göra något häftigt och speciellt av de spännande figurerna.

Förutom den fantastiska storyn, som verkligen tycks rymma hur mycket som helst, är det framförallt det estetiska och konstnärliga i Fukunagas version av Jane Eyre som har gjort starkast intryck på mig. Precis som i berättandet har han valt att hålla tillbaka och han jobbar genomgående med en väldigt begränsad palett. Det är fascinerande hur många nyanser av grått och brunt det faktiskt finns och hur mycket vackert man kan göra med så dova färger. Den nya Jane Eyre-filmatiseringen andas goth, mystik och spänning på ett sätt som skulle göra vilken filmskapare som helst avundssjuk. Tim Burton som har ägnat en hel karriär åt att skapa gothiga miljöer har aldrig lyckats så bra som Fukunaga, som ju här gör sitt första försök. Jane Eyre är årets snyggaste film och jag kommer nog aldrig tröttna på att titta på de vackra bilderna. Jane Eyre är på så många sätt en perfekt film och det känns kul att den mest fascinerande filmen år 2011 är en nytolkning av gammal klassiker. Vad som är ännu roligare är att den film som jag ser fram emot allra mest just nu är ännu en modern tolkning av en bok av systrarna Brontë. Den här gången är det Andrea Arnold, som tidigare har imponerat med den omskakande Fish Tank, som regisserar Emily Brontës Svindlande höjder. När Hollywood har fått slut på nya idéer vänder man sig tydligen till de riktigt gamla klassikerna och låter nya spännande regissörer tolka dem på sitt eget sätt. Det känns lite konstigt att det resulterar i filmiska mästerverk som får alla nya filmer som bygger på nya idéer att kännas gamla och tråkiga. Men det kanske är just därför som de kallas klassiker.

Outsider – Torbjörn Flygt

2011-10-05T22:42:00.008+02:00

Torbjörn Flygts Underdog är nog den bästa svenska roman som jag har läst. Det är en bok som verkligen har allt. Storyn och karaktärerna är helt fantastiska och boken är skriven med ett otroligt flyt - det finns få som behärskat det svenska språket på ett lika lysande avslappnat sätt som Torbjörn Flygt. Dessutom har Underdog en politisk nerv, en ständigt närvarande klasskänsla som ständigt ligger och puttrar i bakgrunden, får alla händelser att fatta eld och sätter romanen i ett större, viktigare, sammanhang. Underdog är ett mästervek. För några veckor sedan kom uppföljaren Outsider – planerad ända sedan Flygt skrev Underdog, men till skillnad från allt snack om Underdogfilmatiseringar faktiskt verkställd och färdig. Det är tio år sedan Underdog publicerades, hyllades och belönades med Augustpriset. Jag har faktiskt ingen större koll på vad Flygt har sysslat med sedan dess, har inte läst en enda av hans andra böcker, vilket jag kanske borde ha gjort med tanke på hur mycket jag gillar Underdog. Men nu är han alltså tillbaka med fortsättningen om arbetarfamiljen från Malmö, en ny berättelse om Johan, morsan och systern Monika. Outsider är som förväntat en bra bok, på sina ställen träffsäker, smart och allmänt lysande, men lika bra som Underdog blir den aldrig. Torbjörn Flygt har tappert skrivit i motvind, förmodligen väl medveten om att varken han eller någon annan någonsin kommer kunna bräcka Underdog. I sig är Outsider en riktigt bra och välskriven roman som har något viktigt att berätta, men jämförelserna med Underdog måste ändå göras, och det är väl där den faller något.

Outsider börjar ungefär där Underdog slutade. Huvudpersonen Johan har flyttat till Lund där han utbildar sig till jurist. Han bor i studentkorridor, hänger på nationer, blir förälskad och reflekterar över livet. Boken utspelar sig under 80-talet då ”vanligt folk”, även sådana med arbetarklassbakgrund, hade börjat hitta till universiteten i ett större antal än tidigare. Det handlar mycket om den konfrontation som uppstår när arbetarklassen beblandar sig med den uråldrigt etablerade överklasskultur som universitetsvärlden är uppbyggd kring. Det är intressant och träffande, och för mig som har spenderat fyra år i Uppsala känns det mesta väldigt bekant. Uppluckringen av den gamla universitetskulturen tar väldigt lång tid och tråkigt nog verkar det inte som mycket har hänt på området de senaste 20-30 åren, åtminstone inte i de klassiska universitetsstäderna där överklassen och borgarna (och deras avkomma) fortfarande styr och ställer. Outsidern som det syftas på i bokens titel är främst de personer från ”enkla” förhållanden som försöker ta sig in på de rikas territorium, men aldrig riktigt kommer lyckas, och i sådana fall alltid kommer leva med känslan av att inte passa in. Johan, som vi får anta är Flygts alterego, ser som medelålders man tillbaka på sin studenttid och reflekterar över hur han blev den han är idag, hur han blev en gubbe med hög inkomst och stabila familjeförhållanden. Precis som i Underdog är tonen alltid lite bitter, men inte utan att samtidigt vara humoristisk och träffsäkert rolig. Den politiska nerven finns kvar och genomsyrar hela boken. Flygt skildrar 80-talet och det tidiga 90-talet sett med vänsterögon. Han är sur över det Sverige som vi lever i idag och det är omöjligt att inte storgilla gubben. Förutom Johan får vi självklart återträffa hans mamma och systern Monika som numer är ensamstående mamma och läkarstudent. Familjeskildringen är varm och mysig, men till skillnad från Underdog handlar det här mest om hur man, trots att man älskar sin familj, måste bryta sig loss och skapa sig sitt eget liv och sammanhang. Dessutom får vi lära känna ett helt gäng nya, färgstarka, figurer. Det är roligt, välskrivet och underhållande. Men helt enkelt inte lika bra som Underdog. Det är dock inte något argument för att inte läsa Outsider. Hur många böcker är egentligen bättre än Underdog?

Habibi – Craig Thompson

2011-10-02T20:09:00.007+02:00

Som vana Finpopläsare redan vet älskar jag serier. Jag har alltid haft en stor passion för serietidningar och håller konstformen som ett av mina favoritmedier. Serier kan verkligen rymma allt och det finns egentligen inget som jag gillar lika mycket som att få begrava mig med några trevliga serier. Sedan jag lämnade tonåren bakom mig har jag mer eller mindre övergivit de vanliga serietidningarna, det är helt enkelt för omständigt och jobbigt att följa serier i form av lösnummer. Istället har det mest blivit samlingar av lösnummer eller renodlade graphic novels. När det gäller graphic novels finns det få exempel på serier som kan mäta sig med vanliga romaner i omfång och djup. Det är mödosamt och inte särskilt belönande att göra serier och de flesta serieförlag och författare väljer därför att ge ut sina serier i albumform där man måste läsa flera album för att få ta del av hela berättelsen. Ofta måste man vänta i flera år för att avsluta en serie och därför får serier svårt att tävla med vanliga böcker där upplevelsen inte alls är lika utdragen. Det finns förstås några undantag varav den nyutkomna Habibi av Craig Thompson är ett alldeles lysande exempel. Med en imponerande längd på dryga 600 sidor och en fascinerande story där islam står i centrum är Habibi en ovanlig serieroman som förmodligen kommer ligga bra till när årets bästa roman ska utses på olika håll vid årsslutet.

Craig Thompson har lite oväntat blivit en av världens mest älskade serietecknare. Han debuterade med den mysiga och lite deppiga Good-bye, Chunky Rice 1999 och fick genast ett stort genomslag som ny och lovande talang i seriebranschen. 2003 kom den självbiografiska tegelstensserieromanen Blankets och Thompson höjdes till skyarna och började nämnas bland de största. Han har jobbat med Habibi sen 2004 och hajpen har växt sig enorm allteftersom releasen har närmat sig. Jag har haft lite svårt för Thompson tidigare – hans talang går inte att ifrågasätta men både ”Chunky Rice” och Blankets har känts som grovt överskattade serier som varken berört eller underhållit mig. Trots det har jag ryckts med av förhandssnacket kring Habibi och lade en förhandsbeställning på serien så fort releasedatumet hade blivit känt. Habibi kommer utan tvekan vara årets mest omtalade serie. Litteraturkritiker kommer jämföra den med årets allra bästa böcker. Och det är uppenbart att Craig Thompson har gjort något riktigt stort här – både till formatet och innehållet.

Framförallt är jag imponerad över att Craig Thompson vågat göra en så stor serieroman. Jag kan inte tänka mig någon annan serietecknare som skulle vara beredd att göra samma sak. Sex år är lång tid och man kan bara tänka sig vilka enorma ambitioner som krävs för att göra ett verk som Habibi. Ekonomiskt måste det också ha varit tufft, för även om man är stor som serietecknare är det inte uppenbart att man är stor jämfört med andra författare. Och att inte publicera något på så lång tid kräver också ett enormt självförtroende. Risken är stor att man glöms bort och aldrig kommer uppnå sin forna storhet. Habibi, med sina 650 sidor, är verkligen som en roman i serieform. Man behöver inte vänta flera år på fortsättningen och får ta del av hela storyn direkt. Det känns som något väldigt ovanligt när det gäller så här stora serieprojekt. Så all respekt åt Craigh Thompson. Han förtjänar det.

I Habibi leker Craig Thompson med islam, ungefär på samma sätt som Blankets handlade om kristendomen. Boken kretsar kring en ganska brutal historia om en liten förslavad flicka som tar sig an ett mindre barn och flyr från sina förtryckare och bosätter sig i öknen där de växer upp – först som mor och son, sen som syster och bror och till slut som älskarinna och älskare. Men deras väg till kärleken och lugnet är lång och jobbig och innehåller mycket våld och förnedring. Craig Thompson låter sin berättelse utspela sig i miljöer som hämtade från Tusen och en natt men han kryddar världen med motorcyklar, moderna märkeskläder och nutida avfall. Det är en intressant värld och Thompson vill uppenbarligen säga mycket med sin berättelse. Historien om pojken och flickan varvas med berättelser från Koranen och arabiska myter. Det är en ganska jobbig serieroman att läsa då det nästan hela tiden händer något fruktansvärt. Den ena våldtäkten avlöser den andra och lidandet vet inget slut. Barn misshandlas och utnyttjas och allt känns väldigt mörkt, men ändå inte utan att vara lite lättsamt berättat. Man vet aldrig riktigt vad Thompson vill säga, och det är säkert också meningen. Ett som är säkert är dock att Habibi är en sjukt snygg serie. Thompson är en fantasisk tecknare och detaljrikedomen i hans teckningar är otroligt imponerande. Han använder traditionella arabiska mönster och bokstäver på ett fascinerande och innovativt sätt som verkligen förgyller bokens grafiska framtoning. Habibi är nästintill utmattande i sitt otroliga omfång och utmanande innehåll och det känns som Craig Thompson uppmanar läsaren att återvända till boken och läsa den igen, på ett kanske lite annorlunda sätt. Jag tror inte att det dröjer länge förrän jag finner mig själv bläddrandes i Habibi igen. Och till Craig Thompson kan jag bara säga att han har använt de sex senaste åren på ett väldigt bra sätt.

New Finnish Grammar – Diego Marani

2011-09-28T23:40:00.005+02:00

För några år sedan hade jag obekymrat passerat förbi romanen New Finnish Grammar utan närmare eftertanke, trots den ju helt fantastiska titeln. Det var innan jag träffade en viss finsk tjej och allt med Finland hade fått ett magiskt skimmer över sig. När det anonyma grannlandet i öst bara förknippades med fylla och mumintroll (inte nödvändigtvis i kombination). Jag besökte Finland – tillsammans med nämnda tjej – för första gången i augusti och hade det riktigt trevligt. Förutom det vansinniga språket, exploateringen av mumintroll (till min stora glädje finns de precis överallt!) och de tvångsmässiga bastubaden är Finland väldigt likt Sverige. Men det finns uppenbarligen de som gillar att framställa Finland som något mystiskt och unikt. Italienaren Diego Marani är en av dem. För tio år sedan skrev han en bok med stark Finlandsanknytning som, trots fina utmärkelser och priser, först nu har översatts till engelska (det är alltså inte bara i Sverige som vi är extremt sega med att översätta litteratur från främmande språk). New Finnish Grammar är en ganska grym bok. Diego Marani verkar vara en lite speciell man. Han jobbar med lingvistiska frågor för EU i Bryssel, har hittat på ett eget språk och gett ut flertalet – i Italien – uppmärksammade böcker. Med New Finnish Grammar har ambitionen uppenbarligen varit att skriva en klassiker för vår tid – och jämfört med nästan alla nyare böcker känns det som att man har med något tidlöst att göra när man läser den här romanen. Boken utspelar sig under andra världskriget och kunde i princip ha skrivits närsomhelst under de senaste 60 åren. Marani behandlar svåra ämnen som de flesta författare skulle undvika och lyckas med sina gedigna kunskaper i lingvistik komma språket och dess roll och funktion ovanligt nära för att vara en romanförfattare. Dessutom har boken en ganska häftig och mystisk handling och innehåller nästan snuskigt mycket Finlandsexotism.

Hösten 1943 hittas en man utan minne i den italienska staden Trieste. Han har förlorat talförmågan och verkar inte känna igen någonting. Ingen vet vem han är, och det enda som ger en liten ledtråd till vem han kan vara är det finska namnet på hans sjömanskostym. En finsk läkare i exil, som jobbar för tyskarnas räkning, fattar intresse för mannen. Läkaren har en splittrad relation till hemlandet men tar sig entusiastiskt an utmaningen att lära mannen utan minne, språk eller identitet det finska språket. Och mycket långsamt börjar mannen lära sig det finska språket varpå han skickas till ett oroligt Helsingfors för att ytterliga utveckla sin personlighet. I den finska huvudstaden väntar honom ensamhet, en märklig pastor med många intensiva berättelser från Kalevala och en söt sjuksköterska. Frågan är bara om mannen verkligen är finsk?

Svaret på den frågan är ett uppenbart nej, och det är man ganska övertygad om efter bara ett fåtal sidor. Marani har inte haft för avsikt att skriva en thriller eller en raffinerad gåta. New Finnish Grammar är bitvis spännande men Marani har fokuserat på helt andra saker än att berätta en spännande historia. Det här är ingen Breaking Bad. Ibland blir det onekligen lite segt och tråkigt men ofta känns det faktiskt som att Marani har mycket vettigt säga. Det är en otroligt välskriven bok, och det känns nästan som att man borde läsa den flera gånger för att kunna ta in allt. Boken omfattar bara 190 sidor men innehållsmässigt är det en väldigt stor och omfattande roman. Den stora frågan som Marani behandlar i New Finnish Grammar handlar om vilka faktorer som gör oss till de vi är - vad som formar oss som individer och personer. Minnen, nostalgi och myter får stor plats. Vi får följa hur mannen utan minne försöker skapa sig en identitet utifrån nästan ingenting och fascineras av hur väl han lyckas – men samtidigt, oundvikligen, också misslyckas. Eftersom Marani är språkvetare får språket mycket utrymme i boken. I den fascinerande inledningen lyckas han mycket övertygande skildra hur det är att helt sakna språk och inte kunna uttrycka något alls, att inte kunna sätt namn och ord på de saker man ser omkring sig. Det är onekligen mycket imponerande. Marani verkar också ha en nästan pervers fascination för det finska och det finska språket som, antar jag, för de flesta svenskar borde te sig fullständigt obegriplig men som samtidigt känns ganska fascinerande. Han målar upp ett Finland och Helsingfors som består lika mycket av myter som av riktiga människor och gator. New Finnish Grammar är en stor roman som gör anspråk på väldigt mycket. Det känns ofta som att man sitter och läser en gammal klassiker, på gott och ont. Det finns risk att jag återvänder till New Finnish Grammar för att fördjupa mig ytterliga i den nya finska grammatiken. Tydligen är både grammatik och bibel samma ord på finska. Bara en sådan sak.

Min kamp 2 – Karl Ove Knausgård

2011-09-17T18:52:00.012+02:00

Jag skulle nog tänka efter både en och två gånger innan jag gick på fest med Karl Ove Knausgård. Visserligen är han klar med Min kamp, men vem vet, kanske kommer han skriva fler, liknande böcker. För Knausgård är inte direkt nådig mot människorna i sin omgivning. Det spelar ingen roll om det är föräldrar som har sina barn på samma dagis som honom, hans svärföräldrar, hans vänner eller hans grannar – han är aldrig sen med att skildra personerna han möter precis som han ser och upplever dem, utan några som helst försköningar eller förmildrande omständigheter. Han är inte ens särskilt snäll mot sin fru eller sina barn. Samtidigt är han inte heller snäll mot sig själv. För det är ju sig själv han skriver om, och han har ovanligt mycket självdistans i sin hårda skildring av sitt eget liv och verklighet. Den senaste veckan har jag återstiftat min bekantskap med Knausgård och tagit mig igenom den andra volymen av Min kamp. Och återigen har jag blivit otroligt imponerad av hans författarskap. 600 sidor passerar snabbt i sällskap med Knausgård. Han förstorar vardagliga händelser till enorma epos som griper tag och inte släpper taget ens när man är klar med boken.

Den första delen av Min kamp var nog den bästa romanen jag läste förra året. Den var omtumlande, gripande och fascinerande – och skriven på ett fantastiskt språk, som egentligen saknar motstycke i vår tid. Framförallt handlade den om Knausgårds förhållande till sin döda pappa, och även om den var skriven i ett rasande tempo, med ett nästan otäckt flyt i språket, kändes det som att boken hade en tydlig struktur, uppdelad i två tydligt avgränsade delar. Den andra delen av Min kamp är både längre och lösare i strukturen än den första boken. Boken sträcker sig över 600 sidor och saknar helt kapitelindelning, och styckeindelningen är också mycket knapp. Strukturen finns där, men man märker den först framåt slutet, då det hela plötsligt känns mycket elegant och genomtänkt. Det är inte många författare som klarar av att leverera en bok på 600 sidor i ett enda stycke men för Knausgård är det inget som helst problem. Allt är skrivet på ett snyggt och enkelt sätt med samma fantastiska flyt som i den första boken. Flera gånger i boken beskriver Knausgård hans ofta maniska sätt att skriva och det är lätt att se honom framför sig där han sitter i sitt arbetsrum och misshandlar sitt tangentbord.

Den andra delen av Min kamp handlar om hur Knausgård lämnar ett trasigt äktenskap i Norge och flyttar till Stockholm för att hitta sig själv igen. Han letar efter en bostad, börjar träna, träffar nya människor och blir kär. Kärleken utvecklar sig snabbt till något stort och mäktigt och snart har Knausgård blivit pappa till tre barn. Han skriver om sitt liv och sina tankar, och många av de människor som passerar genom hans liv. Han är väldigt utlämnande och vi får läsa om kriminella bekanta, hans manodepressiva fru och smygsupande svärmor, hans obehagligt hämndlystna grannkvinna och många andra. Men han är som sagt aldrig sen med att vara hård mot sig själv. Min kamp känns aldrig självupptagen och det märks att det tagit emot för Knausgård att skriva mycket av det han skriver. Men han har uppenbarligen känt sig tvungen att skriva det här. Under hela läsningen av Min kamp känns det som att man har med en stor roman, och en stor författare och konstnär, att göra. Det är helt enkelt jävligt bra och storslaget på alla sätt. Det lustiga är att det storslagna ofta ligger i Knausgårds förmåga att få de minsta vardagliga händelser att kännas som något stort och världsomvälvande. En liten händelse kan mynna ut i något mycket större, ibland i långa utläggningar om något helt annat. Precis som i våra tankar jobbar Knausgård med associationer och hans berättelse följer sällan en enkel rak linje. Sidospåren är många och fascinerande. Den tredje delen av Min kamp kommer på svenska i oktober. Självklart ska jag läsa den också, men först måste jag få lite andrum efter den här storartade läsupplevelsen.

Girls är tillbaka

2011-09-15T19:29:00.009+02:00

Efter den tråkigaste musiksommaren i mannaminne har hösten dragit igång med besked. På bara en vecka har Jens Lekman slängt ur sig en ny EP, underbara Boris and the Jeltsins har släppt sitt andra album laddat med politisk poppunk och Laura Marling har släppt sin tredje skiva full av höstmys. Hösten är här och musiken har kommit tillbaka. Men framförallt är det ett band som har kommit tillbaka. Ett band som höjer sig över alla andra band som har släppt skivor det senaste året. Jag pratar förstås om Girls, det amerikanska rockbandet som fullständigt knockade mig (och nästan alla andra popnördar) med sitt debutalbum Album för två år sedan. Album var ett fantastiskt rockalbum med en gedigen samling helgjutna låtar innehållandes väldigt stora känslor. Soundet påminde om en lite ruffigare Elvis Costello under dennes bästa år men hade samtidigt något väldigt eget över sig. Girls var ett av de mest äkta, och därför också bästa, band som hade kommit fram under de senaste åren. I intervjuerna med bandets sångare, Christopher Owens, kunde man läsa om hans ovanligt spektakulära liv. Han var väldigt öppen och de saker man fick veta, det mesta både störande och sinnessjukt, gav musiken en extra dimension. Man fick lära sig om sekten Children of God, en helt hjärntvättad mamma och en död bror. Och sen var det en massa snack om droger. Tunga sådana. Christoher Owens kom från ingenstans och var plötsligt en märkligt fascinerande indielegend. Han hade varit med om mycket jobbigt, men det gick ändå inte riktigt att sympatisera med honom. Märkliga uttalanden och en av tidernas mest oanständigt smaklösa musikvideor (du får googla, jag länkar inte till porr) gjorde att man som lyssnare blev lite splittrad i sin beundran av Owens. Nästan all bra musik som har gjorts de senaste 60 årens har gjorts av vidriga och osympatiska missbrukare, och om vi inte dömer ut Keith Richards borde vi kanske inte heller döma Christopher Owens. Oavsett hur man förhåller sig till Owens privatliv är en sak säker – Girls är ett av de bästa band vi har idag, en position som de befäster med sin nya skiva Father, Son, Holy Ghost. Ett album, som efter ett par genomlyssningar, framstår som ännu starkare än Album.

Förra hösten släppte Girls EPn Broken Dreams Club. Det var en trevlig liten samling låtar, men som med många EPs kändes det som att den var lite för kort. Jag glömde den ganska snabbt och när jag började lyssna på Father, Son, Holy Ghost hade jag nästan glömt hur bra Girls kunde vara. Jag skulle vilja skriva att jag blev knockad redan av de första tonerna, att skivan var en uppenbarelse som omedelbart gjorde ett starkt intryck, men om sanningen ska fram så var de första genomlyssningarna av skivan lite trevande. Det enkla soundet på Album har här bytts ut mot något större och mer välproducerat. Man väntar sig ren och enkel rock'n'roll men får något annat. Gospelkörer varvas med hårdrock och akustiska gitarrer. Det tog ett tag innan det satte sig. Men då kom den där uppenbarelsen! Textmässigt påminner det om Album men soundet är rikare och mer varierat. Kanske innebär det att skivan kommer stå sig längre. Här finns hursomhelst enskilda låtar som känns betydligt starkare än de bästa låtarna på Album.

På Pitchfork kan man läsa en otroligt bra och uttömmande intervju med Christopher Owens där han snackar om den nya skivan, och mycket annat. Owens måste vara en dröm att intervjua, han verkar svara på alla frågor och är nästan skrämmande ärlig i sina svar. Förutom att han gör bra musik har han ju inte så mycket att vara glad över, egentligen. Den där ärligheten kan vara det som gör att Girls låter så äkta. De skiljer sig från nästan alla andra moderna band eftersom det låter som Owens verkligen menar det han sjunger. Låtarna är känslosamma och rörande, oavsett hur mycket heroin Owens tryckte i sig innan han spelade in dem. Jag blir berörd, och det är ganska sällan det händer när jag lyssnar på ny musik. När Owens, på skivans allra bästa låt Just A Song, sjunger att ”it seem’s like nobody's happy now” känns det ända in i hjärtat. Jag tror bestämt att det kan vara årets hittills bästa låt.

Tintin and the Secret of Literature – Tom McCarthy

2011-09-04T11:51:00.007+02:00

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tittar på trailern till den kommande Tintinfilmen. Samtidigt som jag är väldigt sugen på att få se den önskar jag att den aldrig hade gjorts. Det är så mycket som känns fel. Men det som känns så fel är också vettigt och förståeligt. Att en Tintinfilm görs i Hollywood känns förstås inte bra, men att Spielberg – regissören framför nästan alla andra när det gäller våghalsiga äventyr - regisserar känns ju samtidigt rätt. Att Tintin pratar engelska känns skumt, men att det är Jamie Bell (Billy Elliot) som gör rösten känns samtidigt väldigt rätt. Att filmens story verkar vara ett hopkok av flera olika album känns förstås oroande och att se Kapten Haddock hantera ett raketgevär känns ju inte rätt någonstans. Det som stör mig allra mest är hur filmen ser ut. Jag har väldigt svårt för den animeringsstil som har valts och tycker det känns ganska jobbigt att se hur de snygga teckningarna tolkas på ett så fantasilöst och tråkigt sätt. Det känns mest som att man velat haka på den ihåliga 3D-trenden (jag har ännu inte sett en film vars 3D-effekter har imponerat eller förhöjt filmupplevelsen) och dra in lite extra cash. Jag är ett stort Tintinfan som har växt upp med albumen. Jag har läst serierna så många gånger att jag känner att jag har bättre koll på Tintin än någon av mina favoritböcker. Jag minns de olika berättelserna förvånansvärt bra och skulle kunna ge en kort sammanfattning av vilket album som helst, närsomhelst. De senaste åren har jag hävdat att min kärlek till Tintin mest har med hur serien ser ut att göra. Tintin är helt enkelt den snyggaste serie som någonsin har gjorts. Trots att Hergés stil är så enkel och ren har jag aldrig tröttnat på hans teckningar. Det finns ingen annan serie som har samma dragningskraft och som jag återkommer till gång på gång. Att Spielberig inte verkar ta vara på Hergés fulländade seriekonst gör mig därför skeptisk till hela filmprojektet. Vad hade Tintin varit om serierna inte varit så förbannat snygga?

När jag funderar kring den frågeställningen inser jag att det faktiskt finns mycket mer i Tintin än bara de snygga teckningarna. Om Tintinserierna endast hade varit estetiskt tilltalande hade jag aldrig fastnat för dem. Faktum är ju att historierna som Hergé målar upp är ganska fascinerande, trots att de nästan alltid är väldigt enkla och raka, anpassade för den unga målgruppen. Om man ser till helheten är Tintinserierna ett väldigt imponerande verk, med ett rikt karaktärsgalleri och flera återkommande teman som verkar vilja diskutera något större och viktigare än vad som ryms i serierna. De senaste dagarna har jag tillbringat i sällskap med Tom McCarthy och hans bok Tintin and the Secret of Literature. Det här är mitt första möte med engelsmannen McCarthy som tydligen har skrivit flera kritikerrosade romaner, där hans senaste bok C var nominerad till Bookerpriset förra året. McCarthy har bra koll på litteratur och han har ännu bättre koll på Tintin. McCarthy har spenderat många timmar med Hergés album och i Tintin and the Secret of Literature diskuterar han, över 200 sidor, kring Tintinserierna på ett nytt och fräscht sätt. McCarthy utgår från den stora frågeställningen om vad som är litteratur och går därefter vidare med att diskutera huruvida Tintin är litteratur eller inte. Han kommer aldrig fram till något entydigt svar, men det verkar inte heller ha varit hans ambition.

Tintin and the Secret of Literature är inte en analys av Tintin. Det är inte heller någon biografi över Hergé och hans serier. Dock finns det drag av både analys och biografi över hela boken. McCarthy måste bygga upp sina diskussioner kring något och kan därför inte undgå att ta upp Hergés politiska bakgrund (eller ickepolitiska bakgrund, eller politiska helomvändning efter andra världskrigets slut), mysteriet kring Hergés pappas bakgrund, Hergés infertilitet och Hergés arv. Hergé är en intressant person och jag skulle gärna läsa en biografi om honom. Men McCarthy vill uppenbarligen inte skriva någon biografi och istället är Tintin and the Secret of Literature en litteraturvetenskaplig bok fylld av ganska avancerade, om än imponerande och tankeväckande, diskussioner kring litteraturens byggstenar. Det McCarthy gör är att han tar sina imponerande Tintinkunskaper och ser till den helhet som serierna utgör för att sedan bryta ned serien i sina minsta beståndsdelar. Istället för att analysera serien jämför han den med stora klassiker ur världslitteraturen. Det hela känns oväntat vetenskapligt och diskussionen pendlar mellan att vara oerhört intressant till att bara kännas tröttsam. McCarthy skriver om hur en berättelse uppstår och vad som krävs för att en berättelse ska fungera. Hans skriver om döden, sex, gåtor och stölder - hela tiden med exempel från Tintinserierna och jämförelser med allt och alla från Tusen och en natt och Thomas Pynchon till Freud och Aristoteles. Tintin and the Secret of Literature skulle kunna ses som en introduktionskurs till litteraturvetenskap för Tintinfans. McCarthy är en driven och entusiastisk föreläsare med sjukt bra koll på Tintin. Han får mig att tänka lite annorlunda på Hergé och hans serier och nästa gång jag läser Faraos Cigarrer är det möjligt att jag ser på serien med delvis nya ögon. Men McCarthy är också väldigt pratig, och det är svårt att inte bli lite trött på honom och hans ofta ganska pretentiösa utläggningar (det visar sig att det går alldeles utmärkt att vara superpretto även när man diskuterar Tintin) efter att man har passerat de första hundra sidorna. Framförallt blir jag sugen på att läsa Tintinserierna igen. För mig kommer de alltid vara stor litteratur.

Fluffy – Simone Lia

2011-08-12T10:58:00.005+02:00

Jag gillar söta saker. Jag har aldrig försökt framställa mig som hård eller cool här på bloggen och därför känns det inte särskilt jobbigt att erkänna att jag, trots mina 24 år och manliga frisyr, alltid har varit väldigt svag för söta grejer. Mitt hjärta har alltid slagit hårt för gulliga djur (särskilt ekorrar!) och söta barnboksfigurer. När man är liten blir man överöst med söta och gulliga grejer i filmer och böcker, men när man har blivit lite äldre blir det svårt att hitta vettig populärkultur med söta inslag. Det är befängt att småbarn ska ha monopol på allt som är sött. Om man som vuxen har vissa kvalitetskrav på den söta populärkultur som man konsumerar är man mer eller mindre begränsad till att läsa muminböckerna tusen gånger. Därför blev jag otroligt glad när jag upptäckte seriealbumet Fluffy av Simone Lia som handlar om en liten kanin med samma namn och hans ångesttyngda ”pappa” Michael Pulcino.

En människa kan inte vara pappa åt en kanin, det förstår vem som helst. Förutom Fluffy. Han har svårt att acceptera att han är en kanin och fortsätter ihärdigt att kalla Michael ”pappa”, trots Michaels protester. Vi får aldrig veta var Fluffy kommer ifrån. Seriealbumet börjar med att vi får se Fluffy ligga och sova i en kartong i Michaels vardagsrum och det verkar som att Fluffy och Michael har hängt ihop ett bra tag. Simone Lia har uppenbarligen inte för avsikt att berätta var och hur Fluffy gjorde entré i Michaels liv och det skänker den gulliga berättelsen en slags absurd mystik. Fluffy är en otroligt charmig liten kanin som alltid är redo för bus. Han har en stor fascination för traktorer och drömmer om att bli lantbrukare när han blir stor. Fluffy är glad och full av energi. ”Pappan” Michael är dock en ganska deprimerande figur som befinner sig mitt i en allvarlig livskris. Han är stalkad av Fluffys dagisledare och för att slippa henne så bestämmer han sig för att ta med sig Fluffy till hans familj på Sicilien. Michael har dock allvarlig flygskräck och resan från London, där han och Fluffy bor, måste därför ske med tåg. Väl framme på Sicilien presenteras vi för Michaels familj där alla familjemedlemmar har sina egna problem och egenheter. När det visar sig att den stalkande dagiskvinnan har förföljt Michael ända till Sicilien blir det plötsligt uppenbart att man inte kan fly från sina problem för evigt.

Fluffy är inte en serie för barn. Simone Lia skriver nämligen om ganska tunga grejer. Det är mycket ångest och existentiella frågor som tas upp. Ändå ser det ut som en barnserie. Lias stil är charmigt avskalad och enkel, och påminner om illustrationerna från en snygg barnbok. Fluffy är väldigt söt och gör otroligt gulliga grejer hela tiden. Den lilla kaninen – som mest bryr sig om traktorer och milkshakes när alla vuxna människor runt honom är på väg att gå under - är en barnboksfigur placerad i en vuxen värld. Det gör Fluffy till något unikt och speciellt, åtminstone i västvärlden. I Japanska serier är det inte ovanligt att man slänger in supersöta figurer i vuxna sammanhang, men där brukar inte berättelserna vara lika vardagligt melankoliska som i Fluffy. Simone Lia har också gjort flera barnböcker, och här lyckas hon kombinera estetiken och det söta från barnböckernas värld med allvaret i vuxenserier på ett otroligt lyckat sätt. Fluffy är en serie som gjorde mig väldigt glad och entusiastisk och jag hoppas verkligen att Simone Lia kommer fortsätta göra serier.

Divided Soul: The Life of Marvin Gaye – David Ritz

2011-08-02T13:16:00.008+02:00

Trots att What’s Going On är en av mina absoluta favoritskivor har jag aldrig vetat mycket om Marvin Gaye. Jag visste att han hade blivit skjuten till döds av sin egen pappa, men annars har det mesta om Marvin och hans tragiska liv undgått mig. Det är faktiskt lite konstigt att man inte matas med Marvin Gayes livshistoria när man som musikintresserad inte kan undvika filmer och böcker om Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain. Snart kommer vi veta allt om Amy Winehouse. Kanske är det för att Marvin Gaye var svart som vi inte får veta så mycket om honom. Eller så var hans liv och död så sorglig och fruktansvärd att man helt enkelt har försökt tysta ner allt kring Marvin och istället försökt måla upp honom som någon slags märklig sexsymbol. Vanligtvis skyr jag musikbiografier som pesten. Nuförtiden kan man lätt hitta biografier om nästan alla kända musiker. Ofta är de hastigt skrivna med det enda syftet att dra in pengar. Men när jag nyligen fick höra talas om Divided Soul, David Ritz biografi om Marvin Gaye från 1984, blev jag väldigt intresserad av att läsa den. Främst för att den handlar om Marvin Gaye, den svarta musikens kanske viktigaste frontfigur, men också för att boken är känd och omtalad som en av de bättre musikbiografier som har skrivits. Och Divided Soul visade sig mycket riktigt vara en otroligt fängslande bok, om en väldigt sorglig och annorlunda människa som levde ett splittrat och tragiskt liv. Tillsammans med Nick Tosches fantastiska Skärseld (Hellfire) om Jerry Lee Lewis är Divided Soul den bästa musikrelaterade bok som jag någonsin har läst.

Divided Soul är lysande musikbiografi, och innan jag går in på boken i sig hade jag tänkt dela med mig av mina tankar kring biografier om artister och musiker i allmänhet. Som sagt kan man hitta biografier om nästan alla band och musikaliska rörelser, åtminstone om man är villig att läsa böcker på engelska. De flesta av dessa biografier är fullständigt värdelösa. Ofta är de illa skrivna, ointressanta och tillför inte musiken något. Förlagen och författarna vet att musikbiografier drar in lättförtjänta pengar. Fansen kommer köpa böckerna och ingen har egentligen några krav på att en biografi ska vara bra. Efter att ha läst några standardbiografier om rockstjärnor känns det som att man har läst dem alla och även om det skulle dyka upp biografier om The Zombies eller Television kommer man inte ha någon lust att läsa dem, för man vet vad man får. Bra musikbiografier är ovanliga och därför blev jag otroligt glad och entusiastisk över Divided Soul. Egentligen har jag svårt att tänka mig ett mer tacksamt ämne att skriva om än stora musiker. Skrivs en biografi med de rätta ambitionerna och avsikterna finns det inga gränser för hur bra det kan bli. Och Divided Soul känns ofta som ett mästerverk.

David Ritz skriver väldigt bra, med ett flyt som gör det svårt att släppa Divided Soul. Det är uppenbart att han har stora litterära ambitioner, och han refererar ofta och gärna till Dante, Shelley, T.S. Eliot, Nietzsche och andra stora tänkare. På 70-talet skrev Ritz en biografi tillsammans med Ray Charles som fick väldigt bra respons. Marvin Gaye ville också ha en biografi om sig själv och anlitade Ritz för jobbet. Ritz tillbringade därför mycket tid tillsammans med Marvin under dennes sista tumultartade år. Han var med och skrev Sexual Healing, Marvins sista hit, och de många och långa intervjuerna som han gjorde med Marvin ligger till grund för Divided Soul. Titeln, Divided Soul, är genial och talar för både boken och Marvin Gayes liv och musik. I boken får man som läsare komma väldigt nära Marvin och man inser omedelbart att han var en otroligt splittrad och trasig människa, redan i barndomen. Hans liv och personlighet präglades av paradoxala motsägelser. Marvins liv var inget typiskt rockstjärneliv och inget av det som beskrivs i Divided Soul kan kallas normalt eller trevligt. Det är en extrem berättelse, och du har garanterat aldrig läst eller hört något liknande. Det är en bok om en på många sätt sjuk och äcklig människa, som på något sätt lyckades göra en hel del fantastisk musik.

David Ritz lyckas med skildringen av Marvin eftersom han aldrig smickrar eller romantiserar Marvins liv och elände. Boken släpptes ett år efter Marvins död, och är en saklig och rak skildring av en man som på många sätt förstörde sitt eget liv. Ritz respekterar, och älskar, Marvin Gayes musik men låter inte den kärleken överskugga eller prägla skildringen av personen Marvin Gaye. Hans bok är lika långt från kvällspressens skandalrubriker som från de blinda fansens kärleksfulla hyllningar. Det är oavbrutet fascinerade, läskigt och sjukt bra. Ritz börjar med att skildra Marvins barndom i Washington och relationen till fadern som till slut skulle ta hans liv. Ritz får Michael Jacksons pappa att framstå som en ängel jämfört med Marvins märkliga pappa. Sen handlar det mycket om hur Marvin fastnade för musiken och hur han började spela in för Motown. På många sätt är Divided Soul en historik över svart musik från 50-talet fram till 80-talet och man får lära sig mycket om Motown och många av de stora artisterna som spelade in där. Ritz är en lysande musikjournalist med stor förståelse för musiken och dess betydelse, och han låter musiken ta en stor plats i Divided Soul. Genomgående beskriver han Marvins olika skivor, soundet och tankarna och budskapen bakom låtarna på ett sätt som faktiskt tillför något till musiken. Ritz skänker exempelvis en extra dimension till den redan djupa och fascinerande What’s Going On som gör att man lyssnar lite annorlunda på skivan.

Divided Soul handlar dock mest om privatpersonen Marvin Gayes och det personliga helvete som han levde i under större delen av sitt liv. Det är mycket (mycket!) kokain, tvångstankar, komplex och galet beteende. Marvin Gaye var en ovanligt begåvad musiker som inte hade förmågan att hantera varken pengar eller berömmelse. Han var otroligt egocentrisk, samtidigt som han hatade sig själv och gärna förstörde allt som var positivt och fungerade i sitt liv. Divided Soul är en lika jobbig som gripande läsupplevelse och man får känslan av att Marvins hela karriär var ett långt utdraget självmord. Det tragiska slutet var oundvikligt, alla i hans närhet väntade sig att han skulle dö närsomhelst, och på många sätt hade nog Marvin sett det som sin befrielse att inte behöva ta sitt eget liv. Kanske är Marvin Gayes liv omöjligt att romantisera, han var varken en charmig pundare eller en svinig machoman, och kanske är det därför som man inte får veta så mycket om honom. Det går helt enkelt inte att måla upp honom på ett smickrande eller älskvärt sätt. Det skulle inte gå att göra en Ray eller Walk The Line om Marvin Gaye. Man kan inte göra en Hollywoodfilm om en sådan människa på ett trovärdigt sätt. Inte om man samtidigt vill kunna sälja skivor. För alla som vill veta mer om Marvin Gaye borde Divided Soul vara given läsning. Även om man inte gillar Marvins musik kan jag rekommendera boken. Den skildrar ett intressant människoöde och har uppenbara litterära kvaliteter. Det är svårt att hitta en bättre musikbiografi än Divided Soul.

Alice slår tillbaka

2011-07-26T14:26:00.008+02:00

Det finns ganska få TV- och dataspel som jag har några känslor för. De flesta spel är slit-och-slängprodukter som är roliga så länge de varar men så fort eftertexterna börjar rulla börjar minnena av spelupplevelsen försvinna. Sen finns det förstås undantag, spel som man aldrig riktigt kan släppa och som dyker upp i tankarna trots att det vara många år sedan man spelade dem. För mig kommer exempelvis Zelda: A Link to the Past och Chrono Trigger alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Ett annat spel som jag omöjligt kan glömma och som alltid frambringar varma känslor är American McGee’s Alice från år 2000. Inte för att det nödvändigtvis var ett bra spel, men för att det var så fascinerande och häftigt. När jag första gången, som 13-åring, fick testa American McGee’s Alice var min enda relation till Lewis Carrolls klassiska barnbok Alice i Underlandet den skittråkiga Disneytolkningen och jag hade ingen aning om bokens storhet. Därför kom spelet som en chock. Det var det sjukaste som jag någonsin jag hade testat i spelväg och det kändes så coolt och vackert att jag knappt kunde tänka på annat under några dagar. Tyvärr var min kompis Andreas den enda i min bekantskapskrets som hade en tillräckligt kraftfull dator för att kunna spela det krävande spelet och det var med illa dold avundssjuka som jag hörde honom berätta om sina många spännande äventyr med Alice i det vansinniga Underlandet. Det dröjde flera år innan jag fick möjlighet att spela igenom American McGee’s Alice själv och då kändes spelet både tråkigt och föråldrat, men fortfarande märkligt förtrollande. Hade det inte varit för speldesignern American McGee hade jag kanske aldrig läst Alice i Underlandet och jag håller fortfarande hans tolkning av Underlandet som den bästa och trognaste tolkningen av Lewis Carrolls fantasier. Ingen har framgångsrikt lyckats filmatisera Alice i Underlandet men American McGee lyckades där Tim Burton och alla andra som har försökt att tolka boken misslyckats så katastrofalt. När det tidigare i somras kom en uppföljare till American McGee’s Alice, efter mer än tio år, var jag självklart tvungen att spela det nya spelet.

Handlingen i det nya Alicespelet, Alice: Madness Returns, är i princip den samma som handlingen i det första spelet, men mer utvecklad och komplicerad. American McGee låter oss lära känna en vuxen Alice, med allvarliga psykiska problem. Grundidén med spelet är att den unga Alice använde Underlandet som en tillflykt från vardagen och att Underlandets många konstiga invånare var hennes fantasivänner, och att när hon i vuxen ålder ställs inför jobbiga och mentalt krävande situationer flyr till sina gamla fantasier. Men Underlandet präglas av Alice psykiska tillstånd och är betydligt mörkare och mer ogästvänligt än i boken. Alice har varit med om jobbiga och otäcka händelser och Underlandet har också påverkats av dessa. För att reda ut sina problem måste Alice kämpa sig genom Underlandet. När hon slåss mot fiender i spelet bekämpar hon sitt eget psyke.

En anledning till att Alice i Underlandet är så svår att filmatisera är att det inte finns någon tydlig story i boken. Det är en bok där de konstiga händelserna och de bisarra karaktärerna byter av varandra i ett rasande tempo, men där en röd tråd ofta saknas, lite som ett TV-spel faktiskt. Därför blir det nästan alltid tråkigt och ihåligt när filmen ska filmatiseras. Det som fungerar i boken fungerar inte alls på filmduken. Därför är det genialt att American McGee har utvecklat storyn och hittat på sin egen historia. Till skillnad från Tim Burton, som ju försökte göra samma sak med ett pinsamt resultat, är American McGee väldigt trogen Lewis Carrolls förlaga och jag har svårt att se hur några Carrollfans skulle kunna vara missnöjda med hur Alice och Underlandet skildras i spelet. Även om Alice har mörkt hår och ständigt attackeras av våldsamma fiender. Alice: Madness Returns innehåller en fungerande story, finurligt språk och trovärdigt återgivna karaktärer från böckerna, i en något mörkare och mindre oskyldig tolkning.

Den främsta anledningen att spela Alice: Madness Returns är det fantastiska konceptet och den otroligt snygga designen. Spelmässigt är inte Alice: Madness Returns ett revolutionerande spel på något sätt. Faktum är att det ofta känns lite daterat, med en hel del styltiga strider, alldeles för mycket plattformshoppande (vilket inte förekommer i några moderna actionspel) och pussel och problemlösning som känns väldigt mycket 90-tal. Men Underlandet ser så fantastiskt ut att det är omöjligt att sluta spela. Det är sällan man spelar ett spel nuförtiden som verkligen känns eget och speciellt, och även om Alice liknar många andra spel vad det gäller gameplay känns det hela tiden som att man är med om något väldigt speciellt när man hoppar och slår sig fram genom Underlandet. Miljöerna och karaktärerna är vackra och fascinerande och det finns inget annat kommersiellt spel på marknaden som kan matcha Alice: Madness Returns på det planet. Jag kan stå ut med haltande spelmekanik när jag slipper tråkig spelsexism och utdragna eldstrider mot utomjordingar och gangsters. Det var väldigt länge sedan som jag stannade upp i ett spel och bara såg mig omkring, men när jag spelar Alice: Madness Returns händer det hela tiden att jag bara går omkring och detaljstuderar de häftiga miljöerna. När jag, efter dryga 14 timmar, var klar med Alice: Madness Returns och såg eftertexterna rulla förbi var det med glädje och en liten klump i halsen. Alice: Madness Returns är ett spel som fick mig att känna, och som fick mig att minnas hur spel egentligen borde vara.

Något att titta på

2011-07-19T09:22:00.006+02:00

Jag insåg häromdagen att Finpop har fyllt tre år. Tiden går fort, särskilt på internet. Det känns som att bloggvågen har ebbat ut totalt. Många av de intressanta bloggar som jag brukade läsa har försvunnit eller stagnerat. Det beror sannolikt på flera saker. Kanske främst att det faktiskt inte är så många som läser bra bloggar. De flesta bloggläsare är uppenbarligen ute efter något annat. Det är en utmaning att komma på nya saker att skriva om, när det mesta redan känns avverkat och det inte finns så många som bryr sig. Finpop riskerar att gå samma öde till mötes som många andra popkulturella bloggar. Jag skriver inte alls lika mycket som tidigare och det krävs allt mer av en skiva, film, bok eller TV-serie för att jag ska känna mig motiverad att skriva om den. Samtidigt finns det ju ett behov av bloggar som tipsar om den popkultur som de flesta tidningar och andra medier fullständigt skiter i. Så länge jag känner att det där behovet finns, och ingen annan är villig att skriva angelägna bloggar, kommer Finpop finnas kvar. Idag hade jag tänkt tipsa om några bra och nya filmer och TV-serier som kan förgylla dina tråkiga sommardagar. Det här året har varit osedvanligt tråkigt på TV- och filmfronten men den senaste tiden har jag faktiskt sett en hel del bra grejer som jag känner att jag borde tipsa om.

Vi börjar med tre filmer, som alla har fått svensk biodistribution men som vi förmodligen inte kommer få läsa eller höra så mycket om. Tyvärr är det ju så att det i Sverige bara finns utrymme för extrema blockbusters, typ Harry Potter, eller groteska och övertydliga ”alternativfilmer”, typ överskattade skräpfilmen Dog Tooth, medan de bästa och finaste filmerna alltid hamnar i skymundan.

Den första filmen jag hade tänkt tipsa om är årets hittills bästa film, den italienska La prima cosa bella. Den lanseras med originaltiteln även i Sverige, vilket kan tyckas lite lustigt och dömt att misslyckas. Och jag måste medge att jag först var lite skeptisk. Modern italiensk film känns sällan särskilt roligt eller upphetsande. Men vet vad man oftast har att vänta: klyschiga berättelser med alldeles för många karaktärer och sjukt skrikiga skådespelare. Men La prima cosa bella är en ovanligt smakfull och gripande italiensk film om en instabil mamma och hennes två barn. Skådespelarna är suveräna, storyn är riktigt stark och berättad på ett imponerande enkelt sätt. Du missar La prima cosa bella på egen risk. Visas den inte på bio där du bor, vilket den förmodligen inte gör, får du helt enkelt ta saken i egna händer.

Film nummer två är den mysiga Beginners med den alltid duktige Ewan McGregor i huvudrollen. Hans pappa, som spelas av en mycket övertygande Christopher Plummer, kommer ut som homosexuell vid 75 års ålder. Några år senare har han dött i cancer. Sonen försöker komma över pappans död, och bearbetar sorgen tillsammans med pappans söta hund och en fransk skådespelerska som han förälskar sig i. Beginners är en bra film med bra skådespelare och hel del trevliga, och ovanliga, inslag men avsaknaden av en stark story gör att den inte stannar kvar i minnet särskilt länge. Men det är definitivt en film som är värd att ses.

Den tredje filmen är den charmiga Submarine, som baseras på en bok av Joe Dunthorne. Filmen handlar om en ganska udda walesisk 15-årig pojke och hans första romans, men också om hans kamp att rädda föräldrarnas äktenskap. Det är lätt att döma ut Submarine som ”quirky” och substanslös, men det är faktiskt en helt okej film. Storyn är hyfsat stark, skådespelarna är bra och soundtracket av Alex Turner från Arctic Monkeys är fint. Men framförallt är det en väldigt snygg film, med många vackra bilder och en hel del roliga bildlösningar. Närmast till hands ligger Wes Andersons genomslag, och hittills bästa film, Rushmore men Submarine känns ändå som en fräsch och rolig film. Det urbrittiska och finstämda samsas med bisarra karaktärer som hämtade från Napoleon Dynamite. Finns det någon rättvisa blir Submarine en framtida indieklassiker och regissören och manusförfattaren Richard Ayoade borde ha en lysande karriär framför sig.

Finpop har alltid handlat om långa, informativa inlägg. Redan från starten ville jag få till den där fanzinekänslan. Syftet var att besökaren snarare skulle få känslan av att läsa en intressant tidning än en tråkig och självupptagen blogg. Därför finns det ingen anledning att sluta än och härnäst kommer ett gäng heta TV-tips.

Vi börjar med dramaserierna. Under vintern och våren var jag svältfödd på bra dramaserier och jag tycker egentligen bara det var Lights Out som höll måttet. Men under den sena våren och tidiga sommaren har det faktiskt visats en hel del bra grejer. Treme hade till exempel en mycket stark andra säsong. Jag kan inte riktigt förstå varför, men det känns inte som att det finns någon annan i Sverige som har hyllat Treme. Jag tycker däremot att den andra säsongen var lika lysande som den första. Treme är en mycket engagerande serie med ett stort och fascinerande karaktärsgalleri där ingen känns mindre intressant än någon annan. Några avsnitt in i säsongen satt jag som klistrad framför teven varje vecka. Bra skådespelare, välskrivna karaktärer med intressanta livsöden och sjukt bra musik gör Treme till en av mina absoluta favoritserier. Jag är oerhört glad över att serien får en tredje säsong och hoppas att jag någon dag ska kunna återvända till New Orleans, städernas stad.

Men of a Certain Age hade också en mycket stark andra säsong. Jag vet inte riktigt hur de får till det, men Men of a Certain Age är en sjukt effektiv och välgjord serie som verkligen får tittaren att känna för karaktärerna. Varje avsnitt bjuder på många skratt och lika många starka känslor. Det är synd att serien, likt de flesta andra amerikanska höjdarserier från de senaste åren, har slarvats bort fullständigt i de svenska TV-tablåerna. Jag vet inte riktigt hur de tänker på de svenska kanalerna (varför köper SVT aldrig in hyllade amerikanska serier, det kan ju inte handla om pengar när serierna istället slarvas bort på konstiga tider sena vardagskvällar på TV6 och Kanal 9?) men Men of a Certain Age hade verkligen kunnat bli hur stort som helst här i Sverige. Det är synd att serien tvingas gå det här ödet till mötes när man vet hur många som verkligen hade älskat serien.

Den senaste veckan har de hett efterlängtade fjärde säsongerna av Finpopfavoriterna Damages och Breaking Bad börjat visas i USA. Säsongspremiärna lovade extremt gott och jag tror inte att de här serierna kommer göra mig besviken det här året heller. Särskilt Damages hade ett ruggigt spännande första avsnitt där säsongens story började byggas upp på ett otroligt effektivt och snyggt sätt. Otroligt tight berättande.

TV-tittande vore dock inte mycket utan några sköna komediserier och lyckligtvis finns det några nya sådana att följa också. Min absoluta favoritserie för tillfället är den brittiska dramakomediserien Sirens, och det efter endast fyra sända avsnitt. Sirens handlar om tre ambulansförare i Leeds och deras liv på och utanför jobbet. De avsnitt som visats hittills har varit väldigt roliga och mysiga. Karaktärerna är älskvärda och roliga och när varje avsnitt är slut längtar jag genast efter mer. Den första säsongen får sex avsnitt, som nästan alla andra grymma brittiska komediserier, men det lär komma mer.

En annan rolig serie som är inne på sin första (och förmodligen enda) säsong är den australiensiska Angry Boys som görs av samma geni, Chris Lilley, som gjorde den suveräna Summer Heights High, en av de roligaste TV-serier som jag någonsin har sett. Liksom i Summer Heights High spelar Lilley en rad olika karaktärer, den här gången kretsar det kring unga arga män (och deras jobbiga mammor och övervakare), och karaktärerna är betydligt fler än senast. Det bidrar till att Angry Boys är betydligt ojämnare än Summer Heights High och inte alls lika kul. Några av karaktärerna är lysande och allt de säger och gör är skitroligt, medan andra karaktärer inte fungerar särskilt bra. Har du inte sett Summer Heights High än tycker jag att du ska se den först, men Angry Boys är också väl värd att se. Chris Lilley är en sjukt begåvad komiker och jag kommer aldrig sluta imponeras över alla hans olika roller, och hur han lyckas få väldigt olika karaktärer att kännas roliga och trovärdiga.

Till sist måste jag också påminna om att Larry David är tillbaka med en åttonde säsong av Curb Your Enthusiasm, en av mina absoluta favoritserier och bland det roligaste jag vet. Den åttonde säsongen har hittills varit väldigt bra och bjuder på klassiska Larry David-eskapader och missöden. Som vanligt blir det pinsamt, jobbigt och ohållbart för den stackars Larry.

Nu har du ganska många anledningar att stanna hemma framför teven istället för att gå ut i solen. Det ska bli spännande att se hur Finpops fjärde år gestaltar sig. Klicka dig hit någon gång i veckan så lovar jag att inte sluta skriva. Jag kommer nog alltid ha något att tipsa om.

Lucky Jim – Kingsley Amis

2011-07-10T11:44:00.007+02:00

För några dagar sedan hade jag aldrig hört talas om Kingsley Amis och hans debutroman Lucky Jim från 1954. Nu sitter jag fascinerad och läser om ”young angry men” och tänker på Lucky Jim som en av mina nya favoritböcker. Jag är för första gången på flera år ledig en längre tid. Jag är inte särskilt bra på att hantera ledigheter. Helst vill jag ha något att göra, och jag blir lätt rastlös när det inte finns några krav. För att få tiden att gå läser jag böcker. Det känns ofta mer meningsfullt än att plöja TV-serier eller hetsspela TV-spel. När jag tidigare i veckan kände mig fast i en ovanligt tråkig och långrandig bok började jag helt enkelt söka efter ”roliga böcker”. Med roliga böcker menar jag då inte några svenniga nöjesromaner eller vitssamlingar, utan riktiga böcker i stil med Dumskallarnas sammansvärjning eller den Finpophyllade Paul Murrays två romaner. Jag hittade flera intressanta böcker men den som kändes mest angelägen var alltså romanen Lucky Jim från 1954 skriven av engelsmannen Kingsley Amis. Uppsala stadsbibliotek hade en brittisk utgåva av boken från 1957 med nästintill söndervittrade sidor och en mycket säregen lukt inne och jag började genast läsa boken efter att jag hade lånat den. Jag hade inga förväntningar och blev omedelbart överraskad över hur otroligt bra Lucky Jim faktiskt är. Språket är fantastiskt och boken känns aldrig förlegad eller gammal. Snarare är den rolig och oväntat aktuell. Lucky Jim är skriven på ett väldigt enkelt och elegant sätt och handlar om något som aldrig kommer förändras, nämligen universitet och människorna som befolkar dessa.

Jim Dixon är en ung man som föreläser i historia vid ett icke namngivet universitet i norra England. Jobbet är tråkigt och tålamodskrävande och Dixon, som har en enklare bakgrund än de flesta av sina kollegor och studenter, har problem med att passa in i det stela universitetslivet. Han riskerar att bli av med jobbet vid läsårets slut, då allt inte har gått som det borde, och för att bättra på sina chanser tvingas han ställa sig in hos sin pretentiösa och dryga professor. Det hela blir inte bättre av att han har ett märkligt förhållande, helt utan sex, med en mycket krävande kvinnlig kollega som nyligen har försökt ta sitt liv. För att överleva det tråkiga universitetslivet häller Dixon i sig stora mängder alkohol. Det blir en hel del supande, ofta med pinsamma och jobbiga konsekvenser. Boken innehåller en passage som har rykte om sig att vara den bästa bakfylleskildringen någonsin: ”His mouth had been used as a latrine by some small creature of the night, and then as its mausoleum. During the night, too, he’d somehow been on a cross-country run and then been expertly beaten up by secret police. He felt bad”. Trots det ofta omåttliga supandet har Dixon ändå min fulla sympati. Han har det inte lätt och jag kan ofta känna igen mig i den jobbiga ovissheten och osäkerheten som följer med den underordnade akademikerrollen. Det finns alltid någon professor eller handledare vars röv måste slickas. Dixon må vara historiker på 1950-talet och jag må vara kemist på 2010-talet, men nog går vi i samma skor, den gode Dixon och jag.

Lucky Jim är en satir över det pompöst tomma universitetslivet, men också över samhället i stort. Kingsley Amis blev, förmodligen lite motvilligt, förgrundsgestalt för den vänsterriktade ”young angry men”-rörelsen som under 50-talet bestod av unga, ofta ganska arga, män som skrev om ett samhälle som de varken gillade eller kände sig delaktiga i. Lucky Jim kan dock fortfarande läsas med stor behållning. Det som Kingsley Amis skriver om känns fortfarande aktuellt och så länge det inte händer något radikalt i universitetsvärlden kommer den alltid vara lika angelägen. Framförallt är det en otroligt välskriven, och rolig, roman med väl sammansatta karaktärer, en stark handling och många roliga händelser. Språket känns aldrig förlegat eller gammalt, utan boken är skriven med ett imponerande flyt och hade lätt kunnat vara skriven av en modern författare. Men det är få moderna författare som kan skriva lika bra som Kingsley Amis och Lucky Jims klassikerstatus är väldigt lätt att förstå. Det här är en bok att återkomma till många gånger. För mig är Lucky Jim en ny favorit och om du också är sugen på att läsa en rolig bok i sommar är den ett givet tips. Lucky Jim finns i svensk översättning från 1956. Då heter den Lyckliga Jim och borde gå att hitta i de flesta stadsbiblioteks dammiga magasin. Annars är det lätt att få tag i ett exemplar av boken på engelska. Men det är ändå något speciellt med att läsa en dryga 50 år gammal biblioteksbok. Jag kommer garanterat kolla upp fler av Kingsley Amis böcker, men härnäst blir det sonen Martin Amis roman Money från 1984 som ska läsas.

The Tiger’s Wife – Téa Obreht

2011-06-29T18:52:00.005+02:00

Det är lätt att bli misstänksam mot unga författare. Särskilt misstänksam blir man om de hyllas av en tämligen enig kritikerkår. Kanske har det med avundssjuka att göra – egentligen kanske man helst skulle vilja släppa allt och också börja skriva böcker – eller så känner man att unga författare läses och recenseras på ett ofta överdrivet fördelaktigt sätt. På omslagsfotot av hennes debutroman The Tiger’s Wife ser den 26 år gamla Téa Obreht ut som en liten docka. Men hon är uppenbarligen inte vilken liten docka som helst. Sedan The Tiger’s Wife släpptes för några månader sedan har den hyllats överallt. Téa Obreht lovordas för sitt fyndiga språk och hennes levande sätt att berätta en fängslande och annorlunda berättelse. Nyligen blev hon belönad med det tunga priset Orange Prize som varje år ges till en kvinnlig engelskspråkig författare. Inte liten vilken docka som helst alltså. Och det står klart redan efter några sidor att det egentligen inte finns någon anledning att tvivla och vara misstänksam i det här fallet. Téa Obreht är en begåvad författare och The Tiger’s Wife är en av de mest spännande debutromaner som jag har haft nöjet att läsa.

Téa Obreht föddes 1985 i det forna Jugoslavien och i The Tiger’s Wife utforskar hon sitt hemland på ett lika annorlunda som tilltalande sätt. Huvudpersonen Natalia är en ung läkare som åker runt på Balkan och hjälper till på barnhem. När hon får höra nyheten om sin farfars död, även han läkare, börjar hon utreda hans dödsfall och återupplever många av sina minnen och många av de legender och myter som hon och farfadern delade.

Problemet med många unga författares första romaner är ofta att ambitionerna är alldeles för stora för att rymmas i en enda bok. Man vill berätta så mycket om så mycket att det ofta bara blir platt, ytligt och rörigt. Det är lyckligtvis inget problem för Obreht som begränsar sig på ett lika smart som elegant sätt. The Tiger’s Wife är dels en bok om Natalia och hennes farfars Balkan – en del av Europa som blivit förstört av krig som inte riktigt går att förstå sig på. Det handlar om människor som lever med vetskapen om att de kan dö när som helst och hur de reagerar i en sådan situation. Det är angeläget och intressant. Obreht har medvetet undvikit att nämna årtal, städer och länder och lyckas skapa en känsla av att det som skildras kunde ha hänt nästan överallt på Balkan. Men framförallt är The Tiger’s Wife en bok om myter och mytbildning. Obreht bygger sin egen mytologi om en odödlig man, en frustrerad trubadur och – förstås – tigerns fru. Det är fängslande sagor med stark verklighetsförankring. Människorna som skildras känns alla väldigt levande och intressanta. Huvudpersonens egen historia känns mest nödvändig för att de fantastiska sagorna ska kunna berättas på ett bra sätt och få en fin och naturlig inramning. Téa Obreht skriver riktigt bra och jag är övertygad om att hon har en lång och spännande författarkarriär framför sig. The Tiger’s Wife både imponerar och fascinerar.

An Evening of Long Goodbyes – Paul Murray

2011-06-10T19:51:00.010+02:00

Det är ganska sällan som böcker och filmer gör några större avtryck nuförtiden. Annat var det när man var yngre då varannan bok kändes som en livsförändrande upplevelse. Ju äldre jag blir desto svårare blir det att beröra mig (således kan ni förvänta er några få årliga blogginlägg framöver). Jag har ju redan sett och läst allt. Men det finns förstås undantag, även om de är få. Ibland hittar man faktiskt de där böckerna som helt oväntat slår undan benen på en. I februari skrev jag en hyllande recension av Paul Murrays pojkskoleroman Skippy Dies. Det är en fantastisk bok som jag ännu inte har lyckats släppa helt. Paul Murray bländade mig totalt med sitt insiktsfulla och roliga sätt att skriva och jag har känt mig sugen på mer av honom hela våren. Den här veckan har jag läst hans debutroman An Evening of Long Goodbyes, också det en fantastisk roman. Paul Murray är årets litterära fynd och jag kan rekommendera alla att läsa hans två romaner. Han är rolig och smart och skriver bättre än de allra flesta. An Evening of Long Goodbyes är en irländsk Dumskallarnas sammansvärjning, med en mästerligt utflippad story och mycket att säga om vår samtid.

Huvudpersonen i An Evening of Long Goodbyes, Charles Hythloday, är ett riktigt överklassvin. Man borde inte gilla honom, men efter bara några sidor hyser jag varma känslor för denna märkliga unga man. Efter att hans pappa dött och mamman lugnar sina nerver på ett behandlingshem bor han och hans syster själva, tillsammans med familjens bosniska hemhjälp, i familjens stora herrgård utanför Dublin. Han är 24 år gammal och har inga större ambitioner med sitt liv. Han vill verkligen inte arbeta, utan spenderar hellre sin tid med att dricka dyra viner och titta på gamla filmer, och försöker förfina sin kultiverade livsstil. Livet går långsamt framåt och Charles har ingen aning om hur världen ser ut bortom familjens ägor. När hans mamma kommer tillbaka och, det efter flera komiska händelser, blir pinsamt uppenbart att familjen inte har några pengar kvar blir Charles tvungen att skaffa sig ett jobb. Han känner sig förnedrad och utjagad från sitt eget hem flyttar han in hos en av hans systers tidigare pojkvänner. Denne bor i ett fattigt och tråkigt betongområde där såväl barn som vuxna missbrukar heroin. Charles, som inte har någon som helst erfarenhet av något, har svårt att hitta ett jobb och genom ett bemanningsföretag hamnar han till slut på en brödfabrik, sida vid sida med inhyrda lettiska arbetare. Samtidigt som Charles börjar få upp ögonen för de fattiga och utsattas verklighet smider han planer för hur han ska kunna få tillbaka sin tidigare position som godsherre. För att slappna av flyr han in i de gamla Hollywoodfilmernas värld. Han är särskilt förtjust i den gamla filmstjärnan Gene Tierney och hennes filmer, och under läsandet av An Evening of Long Goodbyes får vi lära oss mycket om hennes tragiska liv.

Paul Murray är en rolig jävel. Skippy Dies och An Evening of Long Goodbyes hör till de roligaste böcker som jag någonsin har läst. Hans karaktärer och situationer är roligare än vilken hajpad amerikansk komediserie som helst. Men det fantastiska med Murray är att han är så mycket mer än bara rolig. Han använder sin fantastiska humor för att förstärka sina redan starka berättelser. An Evening of Long Goodbyes är i grunden en mycket rörande och gripande bok om en trasig familj, och ett på många sätt trasigt samhälle, som valt att leva i en illusion för att verkligheten är för hård och mörk att hantera. Hade inte Paul Murray haft sin humor hade det kanske varit helt outhärdligt att läsa An Evening of Long Goodbyes, för egentligen handlar det om ganska jobbiga grejer. Den bok som ligger närmast är nog John Kennedy Tooles superklassiker Dumskallarnas sammansvärjning, en av mina absoluta favoritböcker. Precis som Dumskallarnas sammansvärjning inte bara handlar om huvudpersonens vansinnigheter och missöden utan också är en stark skildring av staden New Orleans ger också An Evening of Long Goodbyes en intressant bild av Dublin. Murray skildrar de moderna europeiska storstäderna, med billig arbetskraft från östeuropa, bemanningsföretag, drogproblem i ytterområdena och så vidare, på ett brinnande intellektuellt sätt som känns förvånansvärt originellt. Paul Murray är alltså både rolig och smart, och han skriver dessutom otroligt bra. Att det här skulle vara hans debutroman känns ofta lite svårt att fatta. Han skriver så självklart och enkelt, och med ett sådant fantastiskt flyt, att vem som helst skulle bli avundssjuk. Hans karaktärer är levande och intressanta, och omöjliga att inte gilla. När jag slutar läsa An Evening of Long Goodbyes är det med blandade känslor. Jag är glad att jag fått läsa en så fin bok, men samtidigt lite ledsen att det inte finns mer att läsa av Paul Murray. Jag väntar ihärdigt på hans nästa bok.

Första klassens superhjältar

2011-06-08T12:36:00.007+02:00

I mina tonår spenderade jag så många timmar med X-Men att de unga mutanterna började kännas mer riktiga och viktiga än många av mina kompisar. X-Men kan vara bland det bästa som har skrivits för unga, smått vilsna och ambitiösa ungdomar och jag tog serien väldigt varmt till mitt hjärta. Det är flera år sedan jag aktivt orkade följa serierna om X-Men. Det som till början var en av seriens starkaste dragkrafter – att den aldrig tog slut, att man kunde fortsätta läsa och fördjupa sig så länge man ville – blev snarare ett problem när jag hade passerat tjugo. Men kärleken till karaktärerna finns fortfarande kvar, och när jag häromkvällen gick och såg X-Men: First Class satt jag med ett stort leende på läpparna under stora delar av filmen. X-Men: First Class är ganska exakt som jag hade förväntat mig att den skulle vara. Det är inte på något sätt ett filmiskt mästerverk utan en hygglig superhjältefilm som underhåller och får mig att minnas mina tonårseftermiddagar med gamla serietidningar.

X-Men: First Class berättar storyn om hur X-Men kom till. Även om storyn är starkt förankrad i serierna har regissören Matthew Vaughn tagit sig en hel del friheter med karaktärerna och berättandet. Alla serienördar har ett stort förtroende för Vaughn efter det att han regisserade Kick-Ass, tidernas kanske mest underhållande superhjältefilm, förra året. Vaughn är helt rätt kille att regissera en X-Men-film och han gör det med perfekt fingertoppskänsla. X-Men: First Class utspelar sig 1962 och i centrum står relationen mellan de unga Charles Xavier och Magneto. De spelas av James McAvoy och Michael Fassbender och båda är utmärkta i sina roller. Det är framförallt i scenerna mellan de båda som filmen verkligen blixtrar till. För en gammal X-Men-nörd är det nästan gåshudsgaranti när man ser de scenerna. Xavier och Magneto är karaktärer med substans och för mig hade gärna hela filmen fått kretsa kring dem. Men eftersom det är en X-Men-film det handlar om ska en massa andra karaktärer också få utrymme och speltid. Det blir lite hetsigt och rörigt när ett stort antal unga mutanter ska introduceras och etableras på så kort tid. Har man läst mycket X-Men-serier kommer man känna igen de flesta av karaktärerna, men man kommer också förundras över vissa av karaktärsvalen. Det finns ett 20-tal mutanter som jag hellre hade sett i filmen, men samtidigt känns det som att alla karaktärer passar i storyn. Större delen av skådespelarna är riktigt duktiga och det finns en hel del coola namn med på rollistan. Kevin Bacon gör rollen som den stora skurken och January Jones, mest känd som den kvinnliga huvudrollen i Mad Men, får exponera sina stora (!) bröst i rollen som hans hjälpreda Emma Frost. Rose Byrne, som gjorde i huvudrollen i suveräna TV-serien Damages, coola Jennifer Lawrence från Winter’s Bone och Nicholas Hoult från About a Boy, Skins och A Single Man gör också bra roller. Det är alltså ett ganska coolt och fräscht gäng framför kameran och alla gör sina roller med precis så mycket allvar som behövs för att det ska kännas trovärdigt och kul. Alla som medverkar är förmodligen medvetna om att den här filmen inte kommer vinna några priser, men de verkar ha det kul och skapar liv i sina karaktärer.

X-Men:First Class är varken bättre eller sämre än de tidigare X-Men-filmerna. Som superhjältefilm är den riktigt lyckad och jag ser fram emot de förmodade uppföljarna. Samtidigt går det inte att bortse från filmens något bortslösade potential. Att filmen utspelar sig på 60-talet utnyttjas aldrig fullt ut. Det hade kunnat bli mycket coolare om man hade gått hela vägen med mer 60-talsmusik och tidstypisk estetik. Karaktärerna och deras relationer med varandra är alltid det som har varit det centrala i X-serierna och i en film som denna är det omöjligt att utveckla några närmare relationer till karaktärerna. Det hela blir ganska ytligt, men det är också ett problem som X-Men: First Class delar med nästan alla andra superhjältefilmer. Viktigast av allt är dock att filmen lyckades återuppväcka mitt intresse för X-Men. När jag åker hem till mina föräldrar nästa gång ska jag gå raka vägen till mitt gamla pojkrum och ta fram mina gamla serietidningar.

L.A. Noire

2011-06-06T17:47:00.008+02:00

Jag har spelat mycket TV-spel det senaste året. I takt med att utbudet av TV-serier och filmer har blivit allt sämre och tråkigare är det X-boxen som har fyllt mina timmar framför teven. Uttrycksmässigt ligger TV-spelen väldigt nära filmen och TV-serierna, men när jag spelar är jag inte längre nödvändigtvis ute efter en bra story och trovärdiga karaktärer. När jag spelar är jag snarare ute efter en intensiv och actionfylld upplevelse. Som de flesta andra föredrar jag spel där man springer omkring i häftiga miljöer och dödar fiender på spektakulära sätt. För de flesta TV-spel är storyn bara en ursäkt för att det ska finnas ett sammanhang och tema att hålla spelet till. Det finns egentligen inte några spel med bra storys. Man kan uppleva en spelstory som bra om den presenteras på ett snyggt och engagerande sätt (med mycket action, högt tempo och snygg grafik, vill säga) men jämfört med bra romaner finns det inga spelberättelser som hållet måttet. Det finns förstås de spelutvecklare som vågar närma sig ett filmiskt berättande, som vill berätta en stark historia och beröra spelarna. Manusförfattare av spel ställs dock inför samma problem som manusförfattarna av Hollywoodfilmer – det är så dyrt att göra ett TV-spel att spelet måste tilltala en stor publik. Och därför kommer det aldrig komma TV-spel med särskilt avancerade storys. Som vanligt kommer man få leta efter de välskrivna och gripande berättelserna i böckernas värld. För till skillnad från TV-spel och filmer kostar det nästan ingenting att skriva en bok. Istället för att ta del av en halvhjärtat berättad och tråkig story när jag spelar TV-spel, föredrar jag att läsa de starka berättelserna och spela intensiva actionspel. Men det finns förstås undantag och när jag i höstas fick höra talas om L.A. Noire blev jag ovanligt förväntansfull. För första gången förhandsbokade jag ett spel och jag började vänta på ett spel som skulle ligga närmare filmen än något tidigare spel.

L.A. Noire utspelar sig i Los Angeles 1947. I rollen som Cole Phelps, en nyligen hemkommen soldat, får spelaren prova på jobbet som polis. I ett ganska segt tempo åker vi runt i ett väldigt trovärdigt återgivet Los Angeles och löser olika brott. Spelets uppbyggnad påminner om en TV-serie med olika episoder. Varje episod är snyggt berättad och kretsar kring ett brott som måste lösas. Polisarbetet genomförs lugnt och metodiskt, vittnen och misstänkta ska intervjuas, ledtrådar och bevis ska samlas och en skyldig ska till slut pekas ut. Efter ett tag börjar man som spelare se ett större sammanhang och spelet blir alltmer spännande.

L.A. Noire är ett väldigt snyggt spel som på förhand fick väldigt mycket uppmärksamhet. Det är utvecklat av Team Bondi, en liten australiensisk spelstudio, men uppbackat och marknadsfört av det mer välkända spelföretaget Rockstar Games. Efter spel som GTA och Red Dead Redemption förknippas allt med Rockstar-loggan med kvalitet och därför började L.A. Noire hajpas direkt. Jag är själv väldigt förtjust i Rockstar-spelen och i efterhand kan man tycka att mina förväntningar på L.A. Noire var orimligt höga. För även om L.A. Noire är snyggt och imponerande på alla sätt är det inte ett särskilt roligt spel.

Noirgenren är ganska svårgreppbar och särskilt i USA verkar noir-begreppet användas om mycket och av många. ”Noir” är helt enkelt kreddigt och coolt. Det är tydligt att L.A. Noire har inspirerats av klassiska noirfilmer, men det är ändå ganska sällan under spelats 20 timmar som den där typiska noirkänslan infinner sig. Det är kanske mer rättvist att jämföra L.A. Noire med en väldigt gammaldags polisserie där ett nytt brott ska lösas i varje avsnitt. Spelmässigt känns det som ett mellanting mellan GTA och de där skitsvåra äventyrsspelen till PC som man ibland tvingade sig själv att spela på 90-talet. Under hela spelet satt jag och längtade efter ett nytt GTA och kunde inte förmå mig att spela mer än ett uppdrag åt gången. Det finns stora ambitioner bakom spelet och ibland tänder det till, men ofta blir det tjatigt och småtråkigt. Det är meningen att spelaren ska lösa fallen själv men även om man kan göra väldigt snygga spel i dagsläget klarar inte den moderna speltekniken av att göra spel där man får tänka och bestämma själv. All sorts valfrihet i spel är valfrihet med modifikation, och det är ännu en anledning till att jag föredrar linjära och intensiva actionspel. I L.A. Noire tvingas spelaren att tänka precis som utvecklarna har tänkt. När man ska intervjua misstänkta slutar det ofta i en slags gissningslek om huruvida det talas sanning eller inte. På sätt och vis dödar det spelet helt.

Men det finns också områden där L.A. Noire verkligen briljerar. 40-talets Los Angeles känns så detaljerat och snyggt återgivet att det är kul att bara åka runt och se sig omkring. Och det är sant att L.A. Noire är det spel som hittills har haft störst filmiska ambitioner. Efter att ha spelat Rockstars tidigare spel har man blivit bortskämd med välskrivna spelmanus och tokroliga karaktärer, men L.A. Noire är bättre än något jag hittills har sett. Man har använt riktiga skådespelare och den unika Motion Scan-tekniken gör att figurerna i spelet ser ut och beter sig som riktiga människor. I ett spel där dialogen med figurer i spelet är central är det något viktigt som tillför spelet väldigt mycket. Storyn känns väldigt allvarlig och är berättad i ett lugnt och sansat tempo, helt annorlunda jämfört med de flesta spel vi är vana vid. Skådespelarna är oväntat bra, och Mad Men-skådisen Aaron Staton gör sig riktigt bra i huvudrollen. Regin av spelets många scener är också riktigt bra, och ofta känns det som att man sitter och tittar på en riktigt hygglig gammal polisfilm. Även om storyn aldrig lyckas beröra på djupet är det en skickligt berättad historia om vänskap, korruption och mord som håller mitt intresse uppe hela vägen. L.A. Noire är inte det spel som jag hade hoppats på. Men det känns som ett modigt steg i rätt riktning. Det Team Bondi har åstadkommit här lovar väldigt gott inför framtiden. Spelen närmar sig filmen alltmer och när speltekniken har blivit mer avancerad och spelaren kan ta del av berättelsen på ett annat sätt än idag tror jag att spelindustrin har goda chanser att dra in mer pengar än filmindustrin.

Baby’s in Black

2011-05-12T17:43:00.000+02:00

Baby’s in Black är en av Beatles mindre kända låtar. Jag har aldrig ägnat den någon större uppmärksamhet. Som många av Beatles tidigare låtar är den inget som står ut ur mängden. En fin låt med vemodig text, men inte så mycket mer. Men det är också titeln på ett av de häftigaste seriealbum som jag har läst de senaste åren. Den tyska tecknaren Arne Bellstorfs skitsnygga serie ger hela historien bakom låten. Först var det omslaget som attraherade mig. Jag har sällan sett något snyggare. Då visste jag inte ens att serien handlade om Beatles. När jag sen fick reda på lite om handlingen blev det en omedelbar beställning. Baby’s in Black visade sig mycket riktigt vara en väldigt stark läsupplevelse som jag redan är sugen på att återvända till.

Baby’s in Black utspelar sig i Hamburg under det tidiga 60-talet och handlar om hur några hippa ungdomars liv för alltid förändras när de lär känna det unga Beatles, som på den tiden harvade på skitiga rockklubbar på Reeperbahn. Alla som någon gång har intresserat sig för Beatles har sett den här bilden:Den togs av den unga fotografen Astrid Kirchherr, tjejen som låten Baby’s in Black syftar på. Hon kunde knappt någon engelska men när hon träffade Beatles förälskade hon sig genast i Stuart Sutcliffe (längst till höger i bilden ovan), bandets femte medlem. Han var en kompis till John Lennon som köpte sig en bas och hakade på när bandet drog till Tyskland. Framförallt var han intresserad av konst och när han träffade Astrid visste han att han hade hamnat på rätt ställe, trots att Hamburg annars kanske inte var så trevligt som han hade väntat sig. Arne Bellstorf tecknar en levande och vacker kärlekshistoria. Det är sällan som jag har upplevt en serieskildring av den stora kärleken som känts lika äkta och omvälvande. Samtidigt är Baby’s in Black också en fascinerande skildring av efterkrigstidens Hamburg och stadens unga kulturintresserade invånare. Dialogen är fantastisk och flytet i berättandet är mästerligt. Bellstorf är onekligen en otroligt begåvad serietecknare. Bäst av allt är hans svartvita teckningar. Bellstorf sparar inte på svärtan men det mesta ser ändå ganska rent och mysigt ut. Linjerna är grova, men ändå mjuka. Karaktärerna är ganska gulliga och enkla, medan miljöerna och bakgrunderna är väldigt detaljerade. Skuggningen är gjord på ett medvetet slarvigt sätt med kluddrig blyerts. Bilderna är så snygga att jag ofta stannar upp i läsningen och bara sitter och tittar på teckningarna. Alla som har hört Baby’s in Black vet att den här berättelsen omöjligt kan sluta på ett lyckligt sätt. Det här är en historia med ett oundvikligt tragiskt slut. Och Bellstorfs sätt att hantera det fruktansvärt sorgliga slutet är både imponerande och smakligt. Plötsligt har Baby’s in black växt i mina öron. När jag hör låten ser jag Bellstorfs teckningar framför mig och kan inte, trots att jag vet hur sorglig den är, undvika att le.

Ett skivtips

2011-05-07T01:11:00.010+02:00

Fleet Foxes är tillbaka. Ingen kan ha missat det. Jag har lyssnat mycket på deras nya skiva, Helplessness Blues, den senaste veckan. Jag gillar den. Jag skulle till och med gå så långt att säga att den är mycket bättre än den tre år gamla debuten, som ju ändå var en av 2008 års allra bästa skivor. Helplessness Blues har mer substans och känns mindre pretentiös. Det är helt enkelt en väldigt stark skiva. Om man har någon som helst känsla för vad som är ”bra musik” kommer man gilla den. Jag tycker dock att många av de hyllningar som jag har läst den senaste tiden är helt obefogade. Po Tidholm kallade Helpness Blues för ”millenniets hittills bästa skiva” och det är ett uttalande så befängt och bisarrt att jag inte ens tänker kommentera det. Däremot tycker jag att det blir störande när vissa skivor ska få orimligt mycket uppmärksamhet. Ungefär som att de flesta inte skulle vara intresserade av att lyssna på fler än tre skivor per år, att de inte har plats för mer i sina liv, och så kanske det är. Men det innebär att det är så mycket bra som bara sopas åt sidan och glöms bort.

Idag tänkte jag tipsa om Cass McCombs som för mig har gjort en av årets allra starkaste skivor med sin Wit’s End. Jag tror att det är en skiva som de flesta har missat och jag känner därför att den förtjänar lite Finpop-uppmärksamhet. Det är trots allt en mycket bra skiva som jag tycker att alla borde lyssna på. Wit’s End är första gången jag stiftar bekantskap med Cass och under de två veckor jag har spenderat i hans sällskap har hans musik växt sig till något stort och betydelsefullt. Hans tidigare album finns på Spotify. Till en början var det den inledande County Line som jag fastnade för. Det är årets enskilt bästa låt och jag förmår inte att sluta lyssna. Den är vacker, vemodig och helt fantastisk. När det gäller den tätt befolkade singer-songwriter-genren är det särskilt svårt att beskriva varför en artist skulle vara bättre än en annan. Men när det gäller Cass McCombs känner man direkt, i hjärtat, att han är bättre än nästan alla andra. Wit’s End är det bästa singer-songwriteralbum jag har hört sedan Peter Dohertys Grace/Wastelands. Det berör på djupet och jag tycker att alla låtar har något speciellt som får mig att vilja lyssna igen. Några av Cass sånger får mig att känna på ett sätt som det var länge sedan någon musik lyckades med. Memory’s Stain känns som en försvunnen Anna Järvinen-låt, framförd på ett väldigt ärligt sätt. Cass McCombs låtar ställer sig utanför allt vad pretentioner heter. De känns bara raka och ärliga. Som att han säger sanningen, eller åtminstone hans egen sanning. Därför blev jag otroligt förvånad över Po Tidholms DN-recension där han skriver att musiken är svår att ”mäkta med” och att Cass borde ”visa sin publik lite hänsyn”. Jag tycker att det är ett otroligt intressant utlåtande eftersom det visar hur olika man kan uppleva ”bra musik”. Tydligen är Po inte den enda svenska kritiker som har totalsågat Wit's End, och kanske beror det lite på vem som lyssnar om man ska älska eller hata det här. Han är inte särskilt glad av sig, Cass, men om man vill ha glad musik borde man inte ens närma sig honom. Det finns visserligen en låt, Hermit’s Cave, på Wit’s End som fick mig att stänga av skivan första gången jag hörde den. Den börjar väldigt bra och texten är riktigt intressant men snart drar någon igång med den mest störande rytmmarkören som jag någonsin har hört. Det låter som om någon piskar mattor av betong. Hårt. Och det gör ont i öronen. Men annars har Cass McCombs gjort en ganska lättlyssnad och oerhört fascinerande skiva. Den griper tag och släpper inte taget. Dessutom är den bättre än Helplessness Blues.

Jag inser också att jag borde avsluta med att säga jag inte har något emot Po Tidholm. Jag tycker att han är en av våra bästa kritiker. Han verkar vara en skön kille och jag respekterar hans kunnande. Dock är det hög tid att han låter mig ta över.

Me and the Devil Blues

2011-05-02T17:49:00.012+02:00

Jag tror jag var fjorton när min pappa berättade om Robert Johnson, bluesmannen som en natt gick till det ödsliga vägskälet och sålde sin själ till djävulen, i utbyte mot en gudabenådad förmåga att spela gitarr. Det skulle dröja flera år innan jag fick möjlighet att lyssna på Robert Johnsons inspelningar, men jag blev omedelbart attraherad av legenden och har aldrig riktigt kunnat släppa Robert. Myten om Robert Johnson är lika viktig som hans musik. Det finns faktiskt ingen musiker som är mer fascinerande än honom. Gillar man blues och sagor från den amerikanska södern finns det ingen häftigare. Nuförtiden vet vi allt om våra idoler. Det finns tjocka biografier om de flesta band och artister som har haft något som helst inflytande på pop- och rockmusiken. Vissa artister lyckas med modern mytbildning, men med de senaste 60 årens mediabevakning har det varit svårt att vara riktigt mystisk. Det är kanske därför som så många har attraherats av Robert Johnson och hans liv. Visserligen är hans musik riktigt bra, och man kan höra både Bob Dylan och Rolling Stones i hans sätt att sjunga och spela, men det är framförallt myterna och legenderna som har gjort Robert Johnson till den betydelsefulla förgrundsgestalt inom rockmusiken som han är idag. Rock handlar ju ofta lika mycket om attityd, image och mystik som om den faktiska musiken.

"The thing about Robert Johnson was that he only existed on his records. He was pure legend." Så säger Martin Scorsese och det känns som en väldigt träffande beskrivning. Oroande lite är känt om Robert Johnson, och det som man vet med någorlunda säkerhet får honom bara att framträda som ännu mer mystisk. Robert Johnson föddes 1911 i Mississippi och drogs tidigt till bluesmusiken. Bluesmusikern Son House mindes den unge Robert som en pinsamt dålig gitarrist och när Robert, efter några månaders mystisk frånvaro, kom tillbaka och plötsligt visade sig vara en otroligt begåvad bluesmusiker började ryktena florera. Robert hade uppenbarligen sålt sin själ i utbyte mot bluesen. Det känns inte helt otänkbart att Robert drog igång ryktena själv, och att han spred dem med glädje. Redan under sin livstid var Robert Johnson en mystisk bluesman, en drifter och sökare. Det finns bara två fotografier på Robert och han spelade bara in 29 låtar. I studion spelade han sin gitarr vänd mot väggen. Var han bara blyg eller var det något annat som gjorde att han inte ville visa sitt ansikte? De enkla inspelningarna vittnar om en musiker med otroligt mycket talang och känsla. Med tanke på hur USA såg ut på 30-talet känns det otroligt att Robert Johnson någonsin skulle ha nått några större framgångar, och när han mystiskt dog av förgiftning, 27 år gammal, dröjde det många år innan han fick den uppmärksamhet som han förtjänade.

Robert Johnsons mest kända låt heter Me and the Devil Blues. Den handlar om Roberts relation till djävulen, om hur han en dag vaknar upp av att djävulen knackar på hans dörr och säger att det är ”time to go”. För någon månad sedan fick jag, mer eller mindre av en slump, reda på att det fanns en manga med titeln Me and the Devil Blues som handlar om myten om Robert Johnson. Mangan är skriven och tecknad av Akira Hiramoto och inledningsvis kändes det lite konstigt att det var en japansk serietecknare som bestämt sig för att göra en serie om Robert Johnson. Idén är förstås fantastisk, men det känns på något sätt fel att det inte är en amerikan som skriver om Robert. Men japanerna har ofta mer livlig fantasi än jänkarna. Det har till och med gjorts ett japanskt TV-spel om kompositören Chopins drömvärld. Det görs otroligt mycket amerikanska serier, men även de alternativa serierna känns ofta väldigt likriktiga. Den japanska seriescenen känns i många fall bredare och därför är det kanske inte helt konstigt att det finns en manga om Robert Johnson. Och faktum är ju att Robert dök upp redan i Naoki Urasawas 20th Century Boys, den bästa manga som jag någonsin har läst. Hiramotos manga har undertiteln The unreal life of Robert Johnson och utgår från myterna om Robert Johnson. Hiramoto verkar vara väldigt påläst om Roberts liv, bluesens historia och amerikansk sydstatshistoria. Han tar det som är känt om Robert och utvecklar historien på ett typiskt japanskt twistat sätt.

Det börjar som väntat, med en ung Robert Johnson som sliter på fälten om dagarna och om kvällarna försöker lära sig spela gitarr. Men det går inte så bra och när han får höra talas om legenden att man vid ett särskilt vägskäl kan bli en onaturligt duktig gitarrist försvinner han i flera månader. Där tar det japanska vansinnet över och när Robert kommer tillbaka hem har hans fru och barn dött, och han kan inte redogöra för vad han har gjort de senaste månaderna. För honom har tiden förflutit utan att han har märkt något. Han har blivit en fantastisk gitarrist, men har samtidigt förlorat allt som gjorde livet värt att leva, och bestämmer sig för att ge sig ut på vägarna. Han blir en drifter. Det dröjer inte länge förrän han, motvilligt, slår följe med Clyde Barrow. Alltså samme Clyde som åkte runt och härjade med sin Bonnie under den amerikanska depressionen. Det är ett lika roligt som häftigt grepp att slå ihop Robert Johnson och Clyde Barrow. Både Clyde och Robert har förlorat sina älskade och inser att de behöver varandras hjälp. Jag fascineras av Akira Hiramotos förmåga att ta historiska fakta och skriva en märklig historia, som innehåller både skräckelement och övernaturligheter, men som ändå känns trovärdig. Depressionens USA är skildrad på ett levande sätt och Robert och Clyde stöter på många otäcka sydstatstyper. Jag har läst de två tjocka volymer av Me and the Devil Blues som finns översatta till engelska och jag tycker att det är en väldigt fascinerande serie. Det är ibland svårt att veta vad Hiramoto vill säga med serien. Ibland känns det som en häftig övning i att berätta en seriehistoria i ett ovanligt högt tempo. Teckningsstilen är inte helt konsekvent och det är inte ofta Me and the Devil Blues känns som en typisk manga. Det är helt klart en ovanlig serie och jag är inte riktigt säker på att jag gillar den fullt ut. Tempot är märkligt, det händer inte särskilt mycket, men allt berättas ändå väldigt intensivt och fort. Ibland känns det som att Hiramoto tappar bort sig i berättandet och att han egentligen bara vill visa häftiga bilder på gitarrer och pistoler. Karaktärerna är ändå intressanta och den Robert Johnson som målas upp är en färgstark och väl sammansatt figur. Med hans snart 80 år gamla inspelningar spelandes i bakgrunden är Me and the Devil Blues en intressant läsupplevelse. Lika förbryllande och märklig som Robert Johnson måste ha varit.

Mohammed Ali slår knockout igen

2011-04-14T14:38:00.011+02:00

”Den här går tillbaks när jag var tretton år, hungrig som ett lejon som slickar sina sår.” När jag var tretton var det The Latin Kings som gällde. Borta i tankar var favoritlåten och jag satt i mitt pojkrum och diggade. 10 år senare händer det fortfarande att jag sätter på I skuggan av betongen och tänker mig tillbaka. Men det är inte längre The Latin Kings som är bäst i hiphop-Sverige. Efter att TLK hade lagt ifrån sig kungakronan tog Salazarbröderna sig an en ny generation rappare och AYLA-kollektivet bildades. Jag fick upp ögonen för AYLA förra året och sedan dess har jag lyssnat på de olika medlemmarnas skivor regelbundet. De ligger riktigt bra till i min last.fm-statistisk och det känns som att de blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på dem. All musik som görs av AYLA-kollektivet har sina rötter i just TLK och de förfinar den svenska hiphoptraditionen på ett väldigt intressant och imponerande sätt. Svensk hiphop har faktiskt aldrig låtit bättre. AYLA-medlemmerna har alla lite olika stil och inriktning. Medan Stor kör på ett sinnessjukt flow och snygga rim skriver Carlito politiskt angelägna låtar. Men de av AYLA-killarna jag gillar mest är ändå duon Mohammed Ali. Jag lyssnade sönder deras första skiva Processen och nu när deras första officiella album Vi är här är jag vädligt entusiastisk.

Att Mohammed Ali väljer att kalla sitt nya album Vi känns på flera sätt självklart. Alla deras låtar andas samhällskritik och politik. De är aldrig lika uppenbara eller naivt radikala som Carlito utan väljer att betrakta och skildra lika mycket inifrån som utifrån. Ofta blir det väldigt effektivt. Deras låtar blir rapporter från ett Sverige som sällan syns i media, långt borta från Melodifestivalen och Solsidan. Det har alltid varit svensk hiphops främsta uppgift att rapportera om det som de som bestämmer väljer att inte se, och det finns ingen som gör det bättre än Mohammed Ali. Deras betraktelser från förorten är Sveriges motsvarighet till Ken Loachs filmer. Mohammed Ali och deras budskap behövs. Vi är ett löjligt starkt album laddad med vassa formuleringar och smarta texter. Beatsen av Mack Beats och bröderna Salazar kan vara de bästa som har hörts på ett svenskt hiphopalbum. Helhetsintrycket är otroligt positivt och produktionen känns riktigt tight. Det bästa är ju att man hela tiden är medveten om att skivan kommer växa ännu mer. De tidigare AYLA-skivorna har alltid känts bäst efter ett tiotal lyssningar vilket förmodligen betyder att jag kommer lyssna på Vi i många månader framöver. Det finns många grymma låtar här. En del är väldigt rörande och personliga. Särskilt Flykten och den vemodiga Sista resan får mig att känna på samma sätt som jag kände för Borta i tankar för tio år sedan. Det känns som att Mohammed Ali har utvecklats och det är imponerande att de vågar varva de klassiska förortsskildringarna med reflekterande och sorgsna låtar vars texter måste ligga dem väldigt nära. Samtidigt hinner de med en del halvdumma och naiva låtar, men grabbarna är inte mycket äldre än mig och man kan inte klandra dem när den större delen av albumet är så stark som den faktiskt är. Det finns en fin balans mellan hjärta och hjärna här och Mohammed och Ali framstår som väldigt sympatiska. Det kan inte bli annat än knockout. Igen.

Tre vårskivor som växer

2011-04-09T11:34:00.009+02:00

Den senaste veckan har tre skivor dominerat mina hörlurar och högtalare. Jag hade inte tänkt blogga om någon av dem. De första lyssningarna kändes det som bra skivor, men inget som jag kände att jag hade något att säga om. Men ju mer jag har lyssnat desto mer har skivorna växt. Det är tre skivor som jag tror kommer följa mig genom hela våren. Det enda skivorna har gemensamt är det melankoliska anslaget. Våren känns ibland som en särskilt dyster årstid. Samtidigt som snön smälter undan och kärleken sprudlar omkring oss är det också något mörkt som vaknar till liv. Sommaren och vintern är enkla årstider. Väldigt straight-forward. Men våren är komplicerad. Och då kan det behövas några schyssta skivor för att ta sig hela vägen till juni och sommaren.

Anna Järvinen – Anna själv tredje
Trots att Anna Järvinens förra skiva Man var bland molnen är en av de bästa svenska skivor som någonsin har spelats in var jag tveksam till hennes nya skiva Anna själv tredje. Titeln ligger inte rätt i munnen, omslaget gör anspråk på alldeles för mycket och singeln Lilla Anna kändes inte överdrivet kul. Jag har ett lite komplicerat förhållande till Anna Järvinen. Samtidigt som jag verkligen älskade hennes förra skiva finns det saker som jag stör mig på när det gäller henne och hennes musik. Jag har sett henne live två gånger, och det var två helt olika upplevelser. Anna Järvinen har flera olika sidor. Vissa av dem är sådana som jag älskar, medan jag knappt klarar av andra. Det är framförallt hennes pretentiösa ambitioner som retar mig ibland. Det finns få popartister i Sverige som är lika pretto som Anna och om man sen blandar det med alla hennes flummiga idéer och formuleringar kan det bli rent outhärdligt. Eller helt fantastiskt. Anna själv tredje är mestadels fantastisk. Låtarna är starka, Annas säregna visksång låter kanske bättre än någonsin och när skymningen smyger på finns det inget som jag hellre vill lyssna på. Favoritlåtarna på den nya skivan heter Ångrar inget och Vals för Anna. Anna Järvinens nya skiva har växt för varje lyssning och det finns inga tvivel om att det här är årets hittills bästa svenska album. Helheten är lika fascinerande som fantastisk, och jag kan faktiskt bortse från Annas mindre smickrande sidor när det låter så bra som det faktiskt gör.

Anton Kristiansson – Och jag
Det är snart två år sedan jag första gången hörde Anton Kristiansson. Jag ramlade över en ganska kort YouTube-video med titeln Broder Daniel Freestyle där Anton rappade över Broder Daniels ångestklassiker I’ll Be Gone. Det var ett utkast till det som senare skulle bli låten Lilla London. Jag fastnade för Anton och hans uttryck omedelbart. Det lät sjukt bra och jag kunde identifiera mig med varje ord. Det var deppigt och uppgivet, men ändå med jävligt mycket kraft och glöd. Till en början tänkte jag på Anton Kristiansson som Sveriges svar på Jamie T – en kille som poprappar över indiepop. Men efter att jag hade hört fler låtar blev det alltmer uppenbart att den som står Anton närmast rent uttrycksmässigt är en annan svensk kille, nämligen Nordpolen. Jag älskar verkligen Nordpolen och hans hittills enda album har betytt väldigt mycket för mig. Det känns som att Anton Kristiansson ser livet med samma ögon som Pelle Hellström och de formulerar sig på liknande sätt. De båda skriver fantastiska texter och lyckas sätta perfekta ord på hur det känns att vara ung, kille och deppig. Det har dröjt ganska länge för Anton att släppa sitt första album och nu när Och jag är här innehåller det flera låtar som jag har hört tidigare. De första lyssningarna kändes det mest småtrevligt att få höra några nya låtar med den här killen. Men sen började låtarna växa och jag kom på mig själv med att tänka på texterna ovanligt ofta. Anton Kristiansson skriver helt fantastiska låtar. Oavsett om man bor i Göteborg, Norrköping eller Uppsala kommer man känna igen sig i hans starka rader. Anton kommer till sin fulla rätt när man lyssnar på honom i sina hörlurar. Hans sätt att sjunga gör att han då kommer väldigt nära. Nästan för nära. Nästan så att han blir ett med lyssnaren. Om man kan identifiera sig med Anton vill säga, annars finns risken att man tycker att han är patetisk. Men de som inte förstår Anton kommer aldrig förstå någonting. Låtarna på Och jag är riktigt bra. Det finns inga svaga låtar här. Anton lyckas aldrig bräcka Lilla London. Det är och förblir hans anthem, som definierar honom och hans musik. På Jag vill inte vara mig själv (otroligt stark) och Tänk på döden (låter som Säkert!) får han sällskap av den begåvade Maja Milner från grymma Makthaverskan (ett annat band som stolt förvaltar Broder Daniels arv) och tillsammans skapar de ung ångestmagi. På det avslutande spåret Vi förtjänar att bli lyckliga backas Anton upp av Martin Elisson från Hästpojken och slutet blir ganska fint ändå. Anton Kristiansson kan bli väldigt deppig ibland, men till slut är det framförallt hoppet som ändå finns i låtarna som färgar av sig.

The Weeknd – House of Balloons
Jag vet egentligen inte någonting om Weeknd. Killen som ligger bakom projektet heter Abel Tesfaye. Han kommer från Toronto. Precis som Drake, som till viss del är ansvarig för den hype som snabbt har uppstått kring Abel och hans superdekadenta musik. Weeknd gör r’n’b som känns väldigt snyggt producerad, men ändå befinner sig någonstans långt bortom topplistorna. Soundet är imponerande och mäktigt, samtidigt som det är lågmält och smygande. Jag kommer att tänka på Kanye Wests 808s & Heartbreak, men egentligen är ljudbilden väldigt annorlunda jämfört med det albumet, men den allmänna stämningen påminner om Kanyes mörkare stunder. Abel sjunger skönsång. Det är mjukt, snällt och r’n’b-igt. Men texterna är råa, påträngande och jobbiga. De innehåller mycket dekadens och knarkreferenser deluxe. Det är lika oroande som intressant. Kontrasterna blir väldigt tydliga, och när Abel sjunger om vansinniga knarkorgier med sin perfekta röst börjar det kännas väldigt gripande, och störande. Han vet inte om det själv, men på något sätt blir den här musiken till ganska hård samhällskritik. En skildring av människor som har tappat bort sig totalt. Över alla låtar ligger en svårdefinierad ledsam känsla, och Weeknd hamnar väldigt långt från alla jobbiga och weeduppblåsta rappare. Det finns något mer här. Weeknd gör musik som är gripande och angelägen. Och det går inte heller att förneka att det låter otroligt bra. För ett halvår sedan fanns inget Weeknd och House of Balloons är ett slags officiellt mixtape som är gratis att ladda ned på Weeknds hemsida. Det tycker jag att du ska göra.

Number9dream – David Mitchell

2011-04-03T14:54:00.011+02:00

Om jag skulle rekommendera dig en författare att stifta bekantskap med den här våren hade jag definitivt föreslagit David Mitchell. Han är den författare som har gjort starkast intryck på mig under det senaste året, och de fyra böcker jag har läst av honom har alla varit intressanta och välskrivna. Än finns han inte översatt på svenska, och hans livfulla engelska kanske inte alltid är helt lätt att forcera, även för de som är vana att läsa skönlitteratur på engelska, men jag har fått ut så mycket av hans böcker att jag ändå skulle rekommendera alla att ge honom en chans. Efter besvikelsen med Haruki Murakamis senaste roman 1Q84 kände jag för att läsa något som kunde återge min läslust. David Mitchells andra roman Number9dream från 2001 hade legat på nattygsbordet ett bra tag, och många andra böcker hade fått gå före, men för att komma över Murakamidepressionen kändes Mitchell helt rätt. Alla hans böcker verkar vara smått inspirerade av Murakami och Number9dream är en bok som både i handling, budskap och upplägg påminner om en Murakamiroman. Den utspelar sig i Japan, där Mitchell bodde och undervisade i många år, huvudpersonen läser Murakamis Fågeln som vred upp världen och liksom Murakamis Norwegian Wood har Number9dream fått sin titel från en låt skriven av John Lennon. Drömmar och drömvärldar är ett av bokens centrala teman, men ändå har David Mitchell skrivit en väldigt jordnära och rak bok jämfört med Murakami. Karaktärerna är sympatiska, berättandet är färgstarkt och spännande, och vi slipper tröttsam prettofilosofi. Number9dream är framförallt en bra berättelse om att hitta sig själv. Och den är oändligt mycket bättre än 1Q84.

Eiji Miyake är 19 år och kommer till Tokyo för att leta efter sin pappa som han aldrig har träffat. Han vet var han ska börja leta, men det verkar inte som att pappan vill bli hittad. Men Eiji fortsätter envist att leta och sökandet går genom bordeller i Shibuya, pizzaställen, arkadhallar och drömmar. På vägen mot sanningen får Eiji uppleva våldsamma yakuzagängstrider, kärlek och desperation och till slut är det honom själv, mer än något annat, som han har hittat. Eiji är en mycket sympatisk huvudperson. David Mitchells karaktärer är mycket mer levande och närvarande än de Murakami brukar skriva om. Eiji har en jobbig uppväxt bakom sig och det är svårt att inte älska honom från första kapitlet, där han sitter på ett kafé och i sitt huvud går igenom olika scenarier av hur det kommer gå till när han får träffa sin pappa. Skildringen av Tokyo är rolig, färgstark och intensiv och på något märkligt sätt känns Number9dream mer japansk (eller kanske exotisk) än någon av Murakamis romaner. Storyn är enkel och rak. En klassisk coming of age-historia med mycket hjärta. David Mitchell skriver som vanligt sjukt bra. Varje kapitel har en ny dröm, eller alternativ verklighet om man pratar Murakami-språk, som kapitlets berättande kretsar kring. Det är inte det minsta flummigt, utan bara ett roligt och intressant grepp av Mitchell som gör att boken känns unik och spännande. I en av drömmarna säger John Lennon att den nionde drömmen börjar efter varje slut, och bokens nionde och sista kapitel är tomt. De olika drömmarna går aldrig ut över berättandet eller påverkar storyn i någon högre grad utan finns bara där för att ge boken en särskild struktur. Det är omöjligt att inte imponeras av David Mitchell. Finns det någon rättvisa borde han bli lika stor som Haruki Murakami. Vad som är spännande med Mitchell är också att han fortfarande är ganska ung, 42 år, och i ett ganska tidigt skede av sin författarkarriär. Hans romaner påminner inte om varandra och det känns som att han fortfarande utvecklas i sitt författarskap. Mitchells två senaste romaner, Black Swan Green och The Thousand Autumns of Jacob de Zoet, hör till de starkaste och bästa böcker som jag har läst de senaste åren. Så om jag får tipsa dig om en författare, och bara en, skulle det alltså vara David Mitchell.

1Q84 – Haruki Murakami

2011-03-30T12:28:00.009+02:00

Jag ska inte dra ut på det. Du ska inte behöva läsa recensionen med någon slags längtan efter en fantastisk bok. Det är lika bra att jag säger som det är och grusar förväntningarna med en gång. Haruki Murakamis nya bok 1Q84, som ges ut i tre volymer varav de två första nyss har kommit på svenska, är riktigt dålig. Så var det sagt. Den är usel, värdelös, illa skriven och totalt ointressant. Mitt livs kanske största litterära besvikelse. För det finns få böcker som jag har längtat efter lika mycket som 1Q84. Jag har hungrigt läst allt som finns översatt av Murakami på svenska och engelska och jag har ivrigt väntat på en översättning av 1Q84 i snart två år. Jag läste den svenska översättningen av Fågeln som vrider upp världen när jag var 20 år och det var en av mina största läsupplevelser. Sedan dess har jag varit ett hängivet Murakamifan. Jag kastade mig över 1Q84 så snabbt jag kunde och efter bara några sidor gick det upp för mig att den kanske inte var vad jag hade hoppats på. Jag försökte förbise det där tidiga tvivlet och fortsatta läsa. Men snart blev det uppenbart att Murakami har gått helt vilse med 1Q84. Flera gånger måste jag stanna upp för att fråga mig vad det är för skräp som jag sitter och läser. 1Q84 är en Dan Brown-version av Fågeln som vrider upp världen som snarare ligger närmare Neil Gaimans taffliga vuxenfantasy än Paul Austers diffusa mindfucks. Karaktärerna är återanvända Murakamistereotyper, men mer ointressanta och anonyma än någonsin tidigare. De smaklösa sexskildringar är fler och mer centrala än i någon annan Murakamibok och ofta känns det som att man läser ofräscha sexnoveller av en gubbsjuk författare som har tappat bort sig själv och sin stil. Språkligt är det också helt åt helvete, och för varje sida känns 1Q84 alltmer som en riktigt elak parodi på Murakamis författarskap.

Om vi bortser från de jordnära Norwegian Wood och South of the Border, West of the Sun har Haruki Murakami alltid skrivit olika versioner av samma roman. I 30 år har han skrivit samma roman om och om igen. Grundidén om dröm kontra verklighet har alltid varit central. Med Fågeln som vrider upp världen, som gavs ut på japanska 1995, hade han förfinat formen och språket till perfektion. Har du läst den är det egentligen onödigt att läsa någon av hans andra böcker. De är egentligen överflödiga och både vi och Murakami vet att han aldrig kommer göra något lika bra och fulländat igen. Men det är lätt att förälska sig i hans böcker och snart har man läst allt som finns översatt. 1Q84 är i grunden samma bok som alla de andra Murakamiromanerna. Förstås. Men det märks nästan omedelbart att något inte har gått helt rätt den här gången.

1Q84 utspelar sig år 1984, och har två huvudpersoner, en kvinna och en man, och två verkligheter. De två huvudpersonernas öden är sammanflätade och ett starkt band emellan dem får dem att långsamt röra sig mot varandra. Den kvinnliga huvudpersonen är en stark och självständig kvinna som extraknäcker som massagemördare (ja, faktiskt) av elaka män som behandlat kvinnor illa. En dag inser hon att hon har hamnat i ett stickspår till den vanliga verkligheten. Den manliga huvudpersonen är en mattelärare som skriver skönlitteratur om nätterna. Han går med på att förbättra ett mystiskt manus skrivet av en märklig 17-årig flicka. Och snart har konstiga saker börjat hända. De två huvudpersonerna turas om med varannat kapitel. Storyn rör sig långsamt framåt och de 850 sidor som de två första volymerna upptar känns obefogade. 1Q84 är seg och ointressant. Karaktärerna är i princip de gamla vanliga Murakamifigurerna. Vi har läst om dem tidigare. Fast då var de skildrade med mer glöd och passion. De här karaktärerna tenderar snarare att vara väl genomskinliga och tråkiga. De är ointressanta och svåra att sympatisera med. Framförallt lider 1Q84 av avsaknaden av en stark story. Det händer inte mycket, men eftersom det är Murakami som har skrivit är det ändå lite av en pageturner, och de underliggande budskap som han förstås har trängt in är inget som vi inte har hört förut. Det hela blir väldigt platt. Jag tror Murakami är medveten om bokens svagheter. Eller så börjar han bara bli gammal. Hursomhelst känns det som att han försöker dölja bokens svaga punkter med mer sex än någonsin tidigare. Alla som har läst någon av Murakamis böcker vet att han är lite av en snuskgubbe. Han är mästare på omotiverade sexskildringar och 1Q84 tar hem priset när det gäller snusk och obsceniteter. Här har Murakami gjort sexet till något centralt. De båda huvudpersonernas sexliv beskrivs i detalj, ofta på ganska uppseendeväckande sätt. I ett parti nämns sex med småflickor, och det blir svårt att dra gränsen mellan porr och ”kvalitetslitteratur”. Jag kan ana samma gubbsjuka tendenser hos Murakami som i mycket annan japansk populärkultur, men i 1Q84 är gubbsjukan mer febrig och intensiv än vanligt. Som jag ser det tillför inte sexskildringarna storyn något och jag funderar mest på Murakamis psyke när jag läser 1Q84. Kommer han på de här sakerna när han är ute och springer?

I Sverige har vi blivit bortskämda med några lysande Murakamiöversättningar av Yukiko och Eiko Duke. De översatte Norwegian Wood, Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen och fick verkligen till det språkliga helt perfekt. I deras översättning blev Murakami poetisk, vacker och rytmisk. 1Q84 har istället översatts av Vibeke Emond, som också översatte Sputnikälskning, och tyvärr skiljer det ljusår mellan hennes och modern och dottern Dukes översättningar. Man kan inte lägga all skuld på Emond, då det känns som att Murakami skriver sämre än någonsin i 1Q84. Boken är full av upprepningar, usla formuleringar och konstiga ordval. Jag antar att det inte finns särskilt många översättare av japanska i Sverige men Emond är inte rätt kvinna för jobbet. Det känns som att hennes litterära kvaliteter är begränsade och ibland tvivlar jag inte på att Google Translate hade gjort ett bättre jobb med vissa stycken. Jag var väldigt entusiastisk över att den svenska översättningen av 1Q84 skulle komma ett helt halvår innan den engelska översättningen, men med resultatet i handen känns det som att översättningen har stressats fram. Murakamis raka sätt att skriva har annars varit en av hans största styrkor men 1Q84 känns som ett språkligt haveri.

När jag lägger ifrån mig den andra volymen av 1Q84 är jag otroligt besviken men också lättad. Lättad över att slippa ifrån eländet. Jag ställer mig kritisk till Murakamis fortsatta författarkarriär och överväger att inte läsa den tredje och avslutande volymen av 1Q84. Jag ställer mig också tveksam till ett eventuellt framtida Nobelpris till gubben. Han kan gott få fortsätta springa sina maratonlopp och fantisera om märkligt sex, så länge jag slipper läsa böcker om det.

DN, SvD

Norwegian Wood-filmen

2011-03-22T21:45:00.009+01:00

Det är mycket Haruki Murakami just nu. Jag började läsa den hett efterlängtade svenska översättningen av Murakamis senaste mastodontroman 1Q84 igår och ikväll var jag och såg den nya filmatiseringen av hans succéroman Norwegian Wood från 1987. Det verkar som att Murakami har nått en väldigt stark position även i Sverige och många jag träffar, även sådana som jag aldrig trodde skulle läsa en bok, har läst flera av hans romaner. Haruki Murakami har blivit en författare som man ska läsa. Kanske inte helt olik Stieg Larsson, om man ska göra en extrem jämförelse. Att hans böcker skulle filmatiseras var inte helt oväntat och att Norwegian Wood skulle vara först ut kändes ganska självklart. Ingen av hans andra romaner är lika jordnära. Att göra film av flera av hans andra böcker hade varit en ordentlig utmaning och kanske skulle ett annat format (varför inte som animeserier?) passa bättre. Norwegian Wood borde därför vara förhållandevis enkel att filma.

Det är fyra år sedan jag läste Norwegian Wood och jag har inte några minnen av att det skulle ha varit en stark läsupplevelse. Jag har läst allt som finns översatt av Murakami på svenska och engelska, och Finpop borde rimligtvis vara den svenska blogg eller hemsida med flest texter om hans böcker. Jag är ett stort och inbitet fan. Men just Norwegian Wood imponerade aldrig på mig. Jag fastnade varken för storyn eller karaktärerna. Vad jag kan minnas var det en utdragen bok full av märkliga självmord, jobbigt och oromantiskt sex och lika osympatiska som ointressanta karaktärer. Som 60-talsskildring var den ovanligt oengagerande. Vad som gjorde starkast avtryck på mig var den ärliga skildringen av det meningslösa studentlivet och de tråkiga universitetsstudierna, något som jag ofta kunnat identifiera mig med. Murakami inkluderar ofta starka, och nästan provocerande och påfrestande, sexskildringar i sina böcker och de är fler och mer intensiva i Norwegian Wood än någon av hans andra romaner. Det var bland annat lusten att se hur det påträngande sexet skulle gestaltas i filmatiseringen som trots allt gjorde mig sugen på att se filmen. Som filmatisering av en bok visar sig Norwegian Wood vara perfekt, men den lider förstås av förlagans många problem.

Den vietnamesiske regissören Tran Anh Hung har gjort ett imponerande jobb med Norwegian Wood. Estetiskt och visuellt är filmen fulländad med sina vackra bilder och poetiska bildspråk. Till en början är det visuella tillräckligt imponerande för att kompensera för den halvdana storyn. Det handlar som bekant om en kille som efter att hans bästa vän har tagit livet av sig förälskar sig i dennes sorgsna och deprimerade flickvän som lämnats kvar att våndas och misströsta. Filmens berättande håller sig väldigt nära boken, även om vissa saker har tonats ned. Sexskildringarna blir inte alls lika jobbiga på filmduken, men samtidigt blir karaktärerna väldigt anonyma. Det är svårt att sympatisera med någon av dem och huruvida skådespelarna är bra eller inte är väldigt svårt att svara på. De går mest omkring med samma ansiktsuttryck hela tiden och ser dystra ut. Dialogen är väldigt sparsmakad och alla skådespelare känns ovanligt tillbakahållna. Det ger förstås en viss effekt och känsla åt filmen, men det känns inte riktigt som att någon har vunnit på det. Filmen är klippt på ett okonventionellt sätt med korta scener som slutar helt plötsligt, utan att fylla någon direkt funktion och efter ett tag börjar det kännas riktigt segt. När huvudpersonen sitter på en klippa och dramatiskt gråter och dreglar i vad som känns som 15 minuter är inte sömnen långt borta. Storyn i Norwegian Wood var aldrig tillräckligt bra för att framgångsrikt fylla hela boken och filmen är minst en halvtimme för lång. Tråkigt nog kände jag mig ganska glad, och trött, när eftertexterna började rulla. Glad åt att få lämna biografen. Det är inte en dålig film, precis som boken den bygger på inte är en dålig bok. Men Haruki Murakami har skrivit så mycket bättre romaner och trots att dessa är mer utmanande att filmatisera hoppas jag att det kan bli film av någon av dem. Recensionen av 1Q84, som hittills känns väldigt lovande men kanske lite väl Murakamitypisk, bör dyka upp här på Finpop om en vecka.

DN, SvD

The Vaccines

2011-03-19T11:39:00.007+01:00

Jag lyssnar ständigt på ny musik. Jag håller mig uppdaterad, läser recensioner och letar alltid efter nya skivor. Den senaste månaden har det kommit flera bra skivor, men inga som gjort mig så upphetsade att jag känt mig tvungen att blogga om dem. Jag har lyssnat på PJ Harveys senaste (väldigt intressant och med flera riktigt bra melodier och refränger), Charles Bradley (en gammal gubbe med sjukt mycket talang och en stor beundran för James Brown som först nu fått sin chans att visa vad han går för) och Kurt Vile (en långhårig kille med en stark ny skiva som låter av fina gitarrer och Neil Young). Men som sagt, ingen av de där skivorna har manat mig till en blogghyllning. De är bra, men ganska snart bortglömda. För någonstans finns det alltid i bakhuvudet att den bästa musiken redan har spelats in. De senaste två veckorna har det återigen varit The Clash, Rolling Stones och Marvin Gaye som har dominerat mitt musiklyssnande. När jag vill ha något fräschare bränner jag av lite Kanye West. Det känns överlag som att musikbranschen har svårt att återhämta sig efter vad den killen ställde till med på sin senaste skiva. En lösning verkar vara att återgå till gammal rock - musik som bygger på känsla, gitarrer och ungdomlig naivitet. Årets hittills bästa skiva är utan tvekan Smith Westerns starka andra album som ekar av 50 år av rock. Nu har det dykt upp ett annat ungt band som gör ungefär samma grejer som Smith Westerns, fast med en annan utgångspunkt, och de lyckas träffa precis på rätt ställe. The Vaccines ligger helt rätt i tiden med sin avskalade rock som lika mycket påminner om gamla favoritband som de faktiskt gör något nytt. Enkel, Ramonesmelodiös rock med idiotsmarta texter kommer aldrig gå ur tiden.

The Vaccines bildades i juni förra året. Det bildades snabbt en hype kring bandet och nu när debutalbumet What Did You Expect From The Vaccines? precis har släppts välkomnas bandet med lovord och hyllningar. Det snackas om ”the next big thing” och det gäller att lyssna in sig nu, innan bandet har blivit allmängods och förlorar sin attraktionskraft. För The Vaccines har förmågan att bli riktigt stora. Det var ett tag sedan vi fick se ett ungt och röjigt brittiskt rockband. Live ska de vara sjukt bra, och en liveskiva som finns på Spotify bevisar att de låter riktigt jävla bra på scen. Kompromisslös rock är precis vad den alternativa mainstreampubliken borde sukta efter våren 2011 och The Vaccines har ett stort och brett tilltal. De är helt enkelt omöjliga att ogilla. Det låter som att de brinner och de självklara Ramonesriffen låter oväntat fräscha och spännande. Soundet är lite lagom skramligt för att tilltala en publik som spyr på överproducerad pop och man skulle kunna se The Vaccines som ett manligt och lite mer tillgängligt alternativ till det grymma tjejbandet Dum Dum Girls, vars sköna EP He Gets Me High nyligen kom ut. Sångaren Justin Young har en ovanligt vuxen och intressant röst som skänker låtarna en extra dimension. The Vaccines gör musik som helt och hållet bygger på magkänsla och beprövade rockknep. Det fungerar mycket bra. Låttexterna säger allt och ingenting. Låten Wetsuit kan ha årets mest idiotiska text och Post Break-Up Sex ligger inte långt därefter. Keith Richards hade varit stolt. Men samtidigt svänger det och The Vaccines känns väldigt äkta och angelägna. Det enda rätta vore egentligen om bandet splittrades lika snabbt som de bildades. Ett band som The Vaccines kan bara bli sämre. What Did You Expect From The Vaccines? kommer nog leva kvar som en bra rockskiva och när folk om några år försöker minnas hur våren 2011 lät är det The Vaccines som de kommer tänka på.

En finsk Erlend Loe

2011-03-12T18:59:00.009+01:00

Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på Finland. Jag har aldrig varit där och aldrig haft några planer på att åka dit. På sin höjd har jag förknippat landet i öst med Fazerchoklad, mumintroll, dåliga ”inte sära, bara rispa”-skämt och Markus Krunegårds mamma. Men sedan jag förälskade mig i en finsk tjej har jag dagligen blivit påmind om Finlands existens. Det verkar ju onekligen som att Finland är en lite tråkigare version av Sverige, dock med ett vansinnigt språk som piggar upp allting. För att bekanta mig med den finska kulturen bortom Mumindalen har jag läst två böcker av Miika Nousiainen. Han är en oväntat rolig kille med en hel del intressanta idéer. Typ en finsk Erlend Loe. Finland och finnarna är centrala i hans båda romaner, Hallonbåtsflyktingen och I långa loppet, och han visar prov på någon slags skämtsam nationalism med mycket distans. Jag har svårt att se en svensk författare skriva liknande böcker, det hade kunnat få katastrofala följder för vilken författarkarriär som helst och inte heller varit särskilt roligt, men att läsa Miika Nousiainens böcker är både kul och lärorikt. Och de ökar definitivt lusten att ta färjan österut.

Hallonbåtsflyktingen är en bisarr liten bok, överdriven och konstlat tillskruvad. Den handlar om en finsk kille som helst av allt vill vara svensk. Han beskriver sig själv som transnationell och hävdar att han är en svensk man fångad i en finsk mans kropp. Hans intresse för Sverige går inte att mätta och han är beredd att göra vad som helst för att bli svensk på riktigt. Inledningen är lite småseg och tråkig men i takt med att hungern efter svenskheten ökar blir boken alltmer bisarr och därmed roligare att läsa. Hallonbåtsflyktingen är bitvis en riktigt rolig bok men ofta känns det som att budskapet tar över helt. Syftet med boken är uppenbarligen att skildra finnarnas relation till Sverige. Ska man tro Nousiainen finns det en allmänt utbredd fixering av Sverige och dessutom någon slags avundssjuka gentemot svenskarna. Men det Sverige som skildras i boken är väldigt avlägset för mig, där alla är sossar och åker på mysiga Thailandssemestrar över jul. Det är en främmande och konstig Sverigeskildring som jag inte alls kan relatera till, men kanske stämmer den överrens med den allmänna uppfattningen om Sverige bland finnarna. Huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen är en långtifrån trovärdig karaktär, en slags psykopat som bara kan existera i litteraturen, hårt styrd av författarens syften. Därför går det aldrig att sympatisera med hans längtan och strävan efter svenskheten, utan han ter sig mest som en osannolik idiot. Hallonbåtsflyktingen är en intressant läsupplevelse som lämnar en konstig eftersmak. Jag fortsätter nog att tro att Finland i princip är samma land som Sverige tills någon bevisar motsatsen.

I långa loppet, Nousiainens andra bok, är en bättre roman på alla sätt. Den är roligare och mer välskriven, samtidigt som den lyckas beröra emellanåt. I långa loppet handlar om Finland som löpningsnation. Löpning är något som jag kommit att bli allt mer intresserad av och jag springer väldigt mycket själv. Jag är inte riktigt lika fanatisk som huvudpersonen i I långa loppet men under hela den gångna vintern har jag sprungit fyra mil varje vecka trots det snöiga underlaget. Därför känns I långa loppet som en kul och angelägen bok för mig. Handlingen kretsar kring en pappa som nyligen har förlorat sin son, löpartalangen Jarrko, till havet. Mycket pekar på att det var självmord. För att inte pappan ska gå under försöker hans dotter ta över Jarrkos plats som familjens lovande löpare. Pappan är helt sinnessjuk när det kommer till löpning, inte helt olik huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen, och lever hela sitt liv efter någon slags bristfällig löpningsfilosofi. Han citerar jämt finska löparlegender och pratar om löpningen som om den skulle kunna lösa alla världsproblem. När dottern blir tillsammans med en finsk kille blir han besviken eftersom han hade hoppats på en kenyansk pojkvän så att barnbarnen skulle få bra löpargener. Han är helt sjuk i huvudet. Precis som Hallonbåtsflyktingen känns inte I långa loppet helt övertygande till en början. Men snart tar det sig. Pappan pressar dottern alltför hårt och boken berättas omväxlande ur både dotterns och pappans perspektiv. Att få höra dotterns syn på händelserna ger lite nödvändig balans till pappans galna tankar och får berättelsen att utveckla sig till en fin skildring av en familj som försöker återhämta sig efter en hemsk och omskakande händelse. Slutet är nedtonat och passande. Samtidigt som man alltså får ta del av en rolig och småmysig berättelse får man lära sig om finsk idrottshistoria. Det är egentligen helt ointressant, men presenterat på ett så kul sätt att man känner sig sugen på att dra lite Lasse Virén-anekdoter nästa gång man går på fest.

Miika Nousiainen är en duktig författare. Hans sätt att skriva påminner mycket om Erlend Loe. De har samma försiktiga och stillsamma humor. Båda är skickliga på att få vardagliga situationer att kännas helt vansinniga och lyckas på ett snyggt och lugnt sätt bygga upp ett tillstånd av total galenskap. Samtidigt lyckas de säga rätt mycket om samtiden och det moderna samhället. Jag ser fram emot att få läsa Nousiainens nästa roman och förväntar mig då att få ytterligare insikt i det finska folket, och deras uppfattning om sig själva.

Livet – Keith Richards och James Fox

2011-03-06T19:19:00.009+01:00

Rolling Stones är kanske inte längre världens största och viktigaste rockband, men de kommer alltid finnas där. Det är omöjligt att vara intresserad av rockmusik och samtidigt förneka Stones storhet. En gång i tiden var de störst, häftigast och bäst. Utan dem hade rockmusiken inte låtit likadan. Och det är inte Mick Jagger, frontmannen med de spastiska rörelserna och den enorma munnen, som vi kommer minnas längst. Den som alltid kommer finnas i våra rockmedvetanden är Keith Richards – pundaren, ligisten och rockstjärnornas rockstjärna. Hans nya självbiografi Livet borde rimligtvis vara den ultimata rockbiografin och letar man efter en bok full av knark, utflippade människor och sinnessjuka händelser har man hittat rätt. Keith Richards har ”skrivit” boken tillsammans med den nästan lika gamla journalisten James Fox och det är en överraskande levande och spännande rockhistoria som de har fått till. Språkligt är det riktigt bra och det märkliga livet presenteras med ett fint flyt över bokens dryga 500 sidor. Det är en fascinerande resa genom rockmusiken som sträcker sig över 50 år och man behöver inte gilla Keith Richards som person för att ryckas med i hans berättelse.

Keith Richards föddes i arbetarstaden Dartford utanför London 1943. Hans barndom är skildrad på ett oväntat fint och starkt sätt. Självbiografin Livet börjar alltså som en ganska gripande barn- och ungdomsskildring. Keith berättar om den första kontakten med rocken och hur han började spela gitarr, och det hela är nästan lite rörande. När han blir lite äldre flyttar han till London och bildar Rolling Stones tillsammans med Mick Jagger och några andra legender. De första åren med Stones är inte särskilt glamorösa. Det är skitigt, snuskigt och allmänt äckligt. Ingen har några pengar och Keith och de andra är mer eller mindre kriminella. Moralfrågor och etik har aldrig varit något som de har brytt sig om. Men de brinner för musiken och den drivkraft som Keith beskriver är onekligen imponerande. Snart har det tagit fart på allvar. Plötsligt är Rolling Stones världens största rockband. De får spela överallt, börjar dra in stora pengar och umgås med kända människor. Samtidigt blir drogerna allt tyngre. Keith har snart blivit en missbrukare av rang. Om det är något Livet handlar om mer än något annat så är det knark. Boken är full av jobbiga knarkanekdoter och ibland känns Keith nästan obehagligt romantisk. Samtidigt är det väldigt fascinerande att läsa om de här svinrika människorna som lever så tragiska och pinsamma liv. Även om Rolling Stones var världens största band och samtliga bandmedlemmar var mångmiljonärer känns det ändå som att Keith har levt större delen av sitt liv i misär. Det finns inget romantiskt, ädelt eller häftigt i den här livsberättelsen. Och på så sätt blir Livet en ganska viktig bok. Det är chockerande att läsa om alla äckliga fester, jakten på droger, Anita Pallenbergs förfall, den kanadensiska premiärministerns fru som var en mycket påstridig groupie eller om hur Keiths sjuåriga son fick följa med på en katastrofturné. Allt är skildrat på ett väldigt sakligt och rakt sätt som gör att det äckliga och vidriga i situationerna känns extra påtagligt. Jag tror inte att det var syftet med boken, men Keith Richards lyckas döda rockstjärnemyten en gång får alla.

För två veckor sedan recenserade jag den lysande Evening’s Empire av Bill Flanagan. Den handlar om ett fiktivt rockband och deras manager. Bandet i boken är starkt inspirerat av Rolling Stones och boken utspelar sig över samma långa period som Keith Richards skildrar i Livet. Det var väldigt kul att läsa Keiths självbiografi direkt efter Evening’s Empire. Det är två böcker som handlar om samma tid och om samma saker. Men de är skrivna ur två mycket olika perspektiv. Där Evening’s Empire är en ganska smart skildring av rockindustrin och rockstjärnors äckliga beteenden är Keiths självbiografi en vild skröna av en man som överlevt ett mycket hårt liv. Han har inte särskilt mycket självdistans, och jag skulle aldrig anklaga honom för att vara intelligent. Samtidigt är det en oavbrutet spännande och fascinerande berättelse. Och det är Keith väl medveten om. Som gitarrspelande tonåring var jag väldigt inspirerad av Keiths enkla och snygga gitarrspel, där känsla alltid går före teknik. Därför blir jag glad när jag i Livet får läsa långa utläggningar om hur Keith tänker på musik, gitarrspel och studioinspelningar. Det är de enda gångerna i boken där det känns som att Keith har några insikter och kunskaper att dela med sig av. Knarkberättelserna gränsar ofta till att vara skrytsamma och ibland framstår Keith som en mycket osympatisk man, trots att han måste haft full kontroll över allt som skrevs i boken. Keith är en åldrad rockstjärna av ett slag som jag tror att vi aldrig kommer få se igen. Band som Rolling Stones kommer aldrig finnas igen och de laglösa liv som de levde tror jag inte att några rockstjärnor kommer ha möjlighet att leva igen. Livet blir därför ett monument över rockmusiken och rockstjärnan, så som jag vill komma ihåg dem. It's only rock'n'roll, som det heter i Dressman-kampanjen.

Lights Out

2011-02-27T12:50:00.006+01:00

Filmåret 2011 verkar inte särskilt kul. Det finns verkligen inte mycket att se fram emot. Kanske borde vi börja räkna med att det bara kommer några få bra filmer varje år, så att vi inte blir besvikna på det fruktansvärda utbudet. När jag tittar på listor över kommande filmer är det inte mycket som får mig upphetsad. Som filmnörd är det deprimerande. 2010 var kanske det sämsta filmåret som jag någonsin har upplevt, med ytterst få höjdpunkter. Skillnaden då var att jag dock kunde luta mig mot ett ganska trevligt utbud av TV-serier. Men 2011 verkar det tyvärr som att det tragiska filmklimatet har smittat av sig på TV-serierna. Jag vet inte om någon bryr sig, så länge de har Solsidan och På spåret verkar de flesta nöjda, men för mig känns det fruktansvärt tråkigt. Det finns dock en TV-serie som får mig att hoppas att alla ljus inte har slocknat än. Lights Out är en dramaserie från amerikanska kanalen FX, som ligger bakom Finpopfavoriter som Terriers och Sons of Anarchy, och handlar om en boxare som planerar sin comeback.

Att göra TV-drama om boxning är förstås ett genidrag. Jag har tidigare skrivit om min kärlek till boxningsskildringar. Det finns så mycket bra att göra med boxning på film. Underdogs, klasskamp, kärlek och knockouts. Att ingen har gjort TV om boxning tidigare är lite svårt att förstå, särskilt när det finns en massa tv-serier om kåta hemmafruar och knarklangare. Det känns som att det finns ett tomrum att fylla och Lights Out lyckas bra med det jobbet. Efter ett lite trevande första avsnitt visade det sig att serien står stadigt på sina muskulösa ben. Det är en riktigt trevlig TV-serie som faktiskt nästan lyckas leva upp till genrens absoluta mästerverk som The Boxer, Rocky, Raging Bull och nya The Fighter. Storyn är rak och enkel, men förstås lite mer invecklad än de flesta boxningsfilmer för att passa till TV-formatet.

Patrick "Lights" Leary är en tidigare tungviktsmästare i boxning. Han gav upp karriären för att hans familj skulle slippa oroa sig över hur mycket stryk han får ta emot i ringen. Efter fem år utan boxning och en livsstil långt över familjens tillgångar börjar det bli uppenbart att familjen inte kan fortsätta sin lyxiga livsstil. Lights kan inget annat än att boxas och det kliar i nävarna när en av hans tidigare motståndare försöker få till en ny fight mot honom. Han har aldrig riktigt kunnat ge upp boxningskarriären och mot familjens vilja går han upp i ringen igen. Samtidigt får vi veta att alla slag mot huvudet har gjort Lights ”punch drunk”. Han har problem med minnet, men låter inte familjen veta något. Han backas upp av sin brorsa och farsa, båda tidigare boxare, och i seriens första avsnitt gör de små övertramp på fel sida av lagen. Jämförelserna med Breaking Bad ligger inte långt borta, även om Lights Out aldrig blir lika extrem och mörk som den serien. Här blandas istället glädje och lycka med mörker och frustrationer på ett rätt balanserat och trevligt sätt. Lights Out är en spännande och underhållande serie som känns lika välgjord och kompetent som de andra dramaserier som jag har sett från FX. Huvudrollen görs av Holt McCallany som är helt lysande i rollen som den smått frustrerade familjepappa-boxaren. Han ser lagom dum i huvudet ut med sitt grova ansikte och den imponerande kroppshyddan. Hans skådespel är väldigt subtilt och enkelt och insikten om hur bra han faktiskt är kommer smygande. Men efter några avsnitt knockas man plötsligt av hans framtoning och sätt att läsa repliker. Det är så uttryckslöst att det på något konstigt sätt blir gripande och rörande. Jag är djupt imponerad och jag hoppas Lights Out blir den succé som den förtjänar så att vi får följa Lights och hans familj i flera år. Skippa Oscarsgalan ikväll och se några avsnitt av Lights Out istället för att påminna dig själv om att vissa ljus fortfarande brinner.

Evening’s Empire - Bill Flanagan

2011-02-20T10:17:00.006+01:00

Ett ögonkast på Evening’s Empire och jag var såld. Omslaget talade till mig och jag kände mig genast tvungen att köpa och läsa. Evening’s Empire-omslaget lånar friskt från London Calling-omslaget men istället för Paul Simonons bas-smashande finns där en bild på en ung brittisk rockgrabb med näven i luften. Vid en närmare titt på omslaget ser man att boken rekommenderas varmt av självaste Bob Dylan. Och hur ofta har han rekommenderat böcker egentligen? ”Om du trodde att du visste något om rock’n’roll management, vänta bara tills du har läst den här boken”, säger han. Evening’s Empire visade sig mycket riktigt vara en bra bok. Den är stor, generös, rolig och riktigt intressant. Om man är intresserad av rockmusik och den vansinniga rockindustrin, som vi som konsumenter kanske aldrig får se men ständigt anar, är det en mycket givande och spännande bok. Författaren Bill Flanagan skriver i ett rasande tempo och på de 650 sidor som kvällsimperiet sträcker sig över har vi fått vara med om en omtumlande och rolig resa genom dryga 40 år av rockmusik, egotrippar och världshändelser.

Året är 1967 och London är världens mest spännande plats. Det är där det händer. Den nyutexaminerade juristen Jack Flynn märker dock inget av det där. Han har blivit anställd på en traditionstyngd advokatbyrå och ser ett tryggt och småtråkigt liv framför sig. Men så en dag får han ett ovanligt uppdrag. Och snart har han förlorat all trovärdighet som jurist och en helt oväntad framtid öppnar sig. Jack blir manager för ett stort rockband, The Ravons, och resten av hans liv kommer kretsa kring de egotrippade musiker han lär känna där i slutet av 60-talet. The Ravons påminner mycket om Rolling Stones och det sena 60-talets London är skildrat på ett trovärdigt och färgglatt sätt. Bandet åker på turné i Europa, tar en massa droger, säljer sina själar till rockmusiken och det blir Jacks jobb att fixa alla problem som dyker upp. Han får också se till att de får tillräckligt betalt, vilket inte var någon självklarhet i den tidiga rockindustrin. När 70-talet kommer splittras bandet och de olika medlemmarna startar sina egna, ganska olika rockprojekt, och det blir Jacks jobb att ta hand om deras karriärer.

Splittringen av bandet öppnar upp för Bill Flanagan att skildra rockmusikens utveckling både i England och USA. Vi får följa med till 70-talets Los Angeles, 80-talets New York och många andra platser. Flanagan har onekligen järnkoll på rockmusik och som överblick över musikindustrin från 60-talet och framåt är Evening’s Empire ovärderlig. Den är rolig, insiktsfull och smart. Dessutom har Flanagan läst en mängd rockbiografier. Rockstjärnorna i Evening’s Empire bjuder på en best of-blandning från alla andra rockbiografier som någonsin har skrivits. I Evening’s Empire beskrivs rockstjärnorna som en grupp förvuxna småpojkar och vi får följa dem genom dåliga äktenskap, missbruk, vansinniga egocentriska projekt och sell-outs. Det är oavbrutet rolig läsning. Att skildra ett fiktivt rockband är ett genidrag. Rolling Stones och många andra storheter förekommer i bakgrunden men att fokusera på det fiktiva The Ravons gör det möjligt att göra den ultimata rockbiografin. Det hade inte gått att skriva en lika bra bok om Stones. Att sedan skildra allt genom ögonen på bandets manager är ett ännu smartare grepp. Jack Flynn är en sansad kille från trygga irländska arbetarklassförhållanden och även om han snart drar in stora pengar som manager har han alltid distans till vad som sker omkring honom. Han gör det möjligt för Flanagan att smyga in smarta kommentarer och rockstjärnors beteende och musikindustrins utveckling. Det är alltid intressant och roande, från New Orleans till Sahara.

Bill Flanagan skriver väldigt bra. Han vet att han har en riktigt stark berättelse att berätta och sparar aldrig på krutet. Trots att det är en lång bok känns det aldrig långdraget eller tråkigt. Att boken utspelar sig över dryga 40 år och handlar om flera färgstarka människor gör att Flanagan hela tiden har något kul att berätta. Evening’s Empire skulle kunna göra succé i Sverige om den blev översatt till svenska. Alla som gillar klassisk rockmusik och rockstjärnors sviniga beteenden borde älska boken. Dessutom är den skriven på ett enkelt språk med ett sanslöst flyt som gör den till väldigt trevlig läsning. Det är ingen sensationell bok som jag kommer minnas resten av mitt liv men så länge jag läser älskar jag boken och vill inte att den ska ta slut. Evening’s Empire är en bra roman på flera sätt. Som en skildring av en tid som aldrig kommer tillbaka, som en skildring av vänskap och som en skildring av rock’n’roll. Läs den.

Bright Eyes på Debaser

2011-02-17T15:48:00.009+01:00

För två veckor sedan fick jag reda på att Bright Eyes skulle spela på Debaser den 16e februari. Då var spelningen redan slutsåld. Jag blev ganska besviken. I vanliga fall har jag rätt bra koll på vilka som ska spela och när, och det kändes tråkigt att jag helt hade missat att Bright Eyes skulle spela i Sverige. Jag har bara sett dem en gång tidigare, på Accelerator 2007, och jag minns det som en riktigt bra spelning som på allvar triggade mitt intresse för Conor Oberst och hans musik. Oberst har en speciell närvaro på scen och det känns mycket roligare att gå och se honom än många andra artister. Med lite tur lyckades jag få tag på en biljett från en schysst kille på last.fm som inte kunde gå själv. Så jag fick se Bright Eyes i alla fall. Och det är jag väldigt glad för.

Den senaste veckan har jag hetslyssnat på Bright Eyes för att komma i rätt stämning inför spelningen. Jag har lyssnat igenom de flesta skivorna några gånger, men framförallt har jag spelat det senaste albumet The People’s Key, som jag skrev om förra veckan. Jag tycker faktiskt att det är en riktigt bra skiva – tvärtom de flesta recensioner som jag har läst – och den har växt lite för varje lyssning. Ladder Song känns som en av de bästa låtarna som Conor Oberst någonsin har skrivit och de poppiga spåren med hitkänsla vägrar att släppa taget. Det är alltid kul att se ett band som precis har gett ut ett bra album och den här kvällen lägger Bright Eyes fokus på den nya skivan, men under de två intensiva timmar som de håller på hinner de förstås med mycket annat också. Det mesta är fantastiskt, men tyvärr blir det precis som på skiva lite ojämnt emellanåt.

Innan Bright Eyes går upp på scenen får svenska First Aid Kit agera förband. Att låta några andra vara förband när Bright Eyes spelar i Sverige hade varit kriminellt. First Aid Kit-tjejerna avgudar uppenbarligen Oberst och det är kul att de får öppna för honom. Jag lyssnade mycket på First Aid Kits debutalbum när det kom för något år sedan. Det var en skiva med många fina låtar och de fungerar mycket bra live. Särskilt bra blir det när de backas upp av tre rockiga killar, för när det bara är de två tjejerna ensamma på scen tenderar det att bli lite långsamt och segt. Ett slutsålt Debaser innebär otäckt låga syrenivåer och när musiken går ner i tempo blir den extrema värmen och svettlukten mer påtaglig och feberkänslorna är inte långt borta. Men när de rockar är de som sagt sjukt bra. När Conor sedan låter tjejerna komma upp på scenen och göra Lua tillsammans med honom är det omöjligt att inte le av lycka. Cirkeln känns sluten.

Conor Oberst och hans kompisar i bandet har ägnat hela sina liv åt musiken. Det hörs. De låter väldigt kompetenta och tighta. Men det är framförallt Conors speciella röst, nästan alltid på gränsen till en gråtattack oavsett vilket humör han verkar vara på, som gör Bright Eyes intressanta. Den här kvällen verkar han glad. Han är faktiskt rolig i mellansnacken och verkar både ödmjuk och sympatisk. Men det finns en sak som drar ner bandet ordentligt och det är det nya soundet. När jag såg Bright Eyes 2007 var Cassadaga nyutgiven och Conor hade fulländat sitt folkrocksound. Det lät fantastiskt. Jag förstår att man kan tröttna på att göra samma grej hela tiden och jag har egentligen inget emot soundet på The People’s Key. Men de lyckas inte få till samma sound live som på skiva. På scenen blir det mest skramlig indierock av ett ganska tråkigt och opersonligt slag, även om de har ovanligt mycket folk på scen. Trots att bandet onekligen är skitbra på det de gör blir det bara Conors röst och de fina texterna som särskiljer Bright Eyes från andra amerikanska rockband. Spelningen avslutas med att Conor, som verkar helt euforisk, hoppar från scenen i en imponerande stagedive – och misslyckas! Han hamnar på golvet och i 30 sekunder kunde jag inte se honom. Men han reser sig – som alltid – och går ut från scenen med näven knuten högt i luften. Bright Eyes kommer alltid tillbaka.

DN, SvD

The People’s Key

2011-02-09T16:30:00.009+01:00

Conor Oberst fyller 31 år på tisdag. Han är inte äldre än så. Men det känns som att den unge, ångesttyngda Conor är en ganska avlägsen person. Och med så många skivor bakom sig borde han snarare vara 45. Mitt förhållande till Conor Oberst och hans musik är starkt. Jag har svårt att tänka på mitt musiklyssnande de senaste fem åren utan att samtidigt tänka på honom. Hans skivor är kanske aldrig helt fulländade men de vägrar att släppa taget och jag återkommer ständigt till dem. Den speciella rösten ekar nästan alltid i mitt huvud. Det är ganska få artister som man utvecklar ett personligt förhållande till. Men med Conor Oberst känns det alltid som att man har med en gammal kompis att göra. Det spelar ingen roll om skivorna inte är revolutionerande och helgjutna, det är alltid så kul att få höra av honom igen att jag inte kan göra annat än att le och lyssna. På det sättet påminner han mycket om Morrissey. De flesta förknippar Conor Oberst med Bright Eyes. Även om det verkar som att Conor nästan alltid har något nytt på gång har det varit tyst från Bright Eyes sedan 2007. Då släpptes skivan Cassadaga, som enligt mig är det bästa som Conor någonsin har spelat in. Det var en skiva med många fina låtar, ett riktigt trevligt sound och intressanta låttexter som väckte många tankar. Jag spelar den fortfarande regelbundet. När Conor nu fyller år firar han det med en ny Bright Eyes-skiva. Den heter The People’s Key och det har varit en del snack om att den skulle vara den sista Bright Eyes-skivan. Det vägrar jag att tro på.

När jag började lyssna på Bright Eyes som 18-åring var jag skeptisk. Jag hade fått höra att det skulle vara deppig självmordsmusik. Men när jag lyssnade på låtar som Lua och First Day Of My Life blev jag allt annat än deprimerad. Tvärtom blev jag upprymd och glad. Conor Oberst har alltid skrivit ledsamma och gråa texter, men nästan alltid har det känts som att det har funnits livsglädje och en tro på att allt kommer ordna sig tillsammans med det mörka. Livet är svårt och jobbigt, men aldrig värt att ge upp. Bright Eyes musik hjälpte mig igenom ensamma och tråkiga dagar och fick mig att se lite bättre på livet. Textraden ”It's not something I would recommend, but it is one way to live” från Lua blev ledord genom den gråa vardagen. Från och med Cassadaga har Conor varit en gladare kille och de projekt som han har sysslat med sedan dess har varit intressanta och mångbottnade. Det känns som att det Conor har gjort de senaste fyra åren utan Bright Eyes har färgat av sig på The People’s Key. Det är aldrig någon tvekan om att det är Bright Eyes som jag lyssnar på, men det känns aldrig deppigt.

The People’s Key är en bra skiva. Conor har likt kompisen Jenny Lewis släppt folkrocksoundet och gör istället något som känns som klassisk och ren rockmusik, men inte utan att vara spännande och intressant. Det börjar med några minuter flummigt snack som får skivan att kännas väldigt opretentiös och sen drar det igång med några riktigt starka låtar. Några av låtarna på The People’s Key är oväntat catchy och skulle mycket väl kunna fungera som P3-hits. Särskilt den fina Shell Games kommer älskas av såväl din lillebror som din mamma. Jag tycker bara det är positivt när Conor gör hittiga låtar som kommer gillas av många. Han kompromissar varken med integritet eller låttexter och det är omöjligt att inte falla för honom. För mig känns det lite som en högtidsstund att lyssna på The People’s Key. Det känns hemtrevligt och mysigt. Att det aldrig blir lika bra som på Cassadaga spelar ingen större roll. Jag kommer lyssna på den här skivan hela året. Textmässigt känns det som en naturlig fortsättning på Bright Eyes tidigare skivor. Conor skriver lika bra texter som vanligt. Jämförelserna med Bob Dylan känns ibland befogade. En konstig grej som alla som kommer lyssna på albumet kommer reagera på är de många rastafarireferenserna. I flera låtar sjunger Conor om ”I and I” och en av låtarna heter till och med Haile Selassie. Och det tar inte slut där. I den inledande låten sjunger han om motorcykeln från den gamla reggaefilmen Rockers! Det är ett kul och intressant inslag i låtarna som helt saknar inslag av baktakt och tröttsamma weedreferenser. Om en vecka spelar Bright Eyes på Debaser i Stockholm. Jag kommer vara där och skrika som en utflippad tonårstjej. Ni kommer nog få läsa en recension av spelningen. Till dess borde ny lyssna på The People’s Key och fylla era anteckningsböcker med hjärtan innehållandes Conors namn.

Skippy Dies – Paul Murray

2011-02-04T19:40:00.009+01:00

Ibland kommer jag över böcker som känns skrivna direkt för mig. När det händer, och det är inte ofta, får jag ett slags lyckorus som inte riktigt kan jämföras med något annat. Hjärnan bubblar av läslust och entusiasm och jag vill bara ligga på min säng tillsammans med boken ifråga. Bra böcker får mig att känna mer och starkare än bra musik och film. När jag hittar en riktigt bra bok känns det bättre än nästan allt annat. Den senaste veckan har jag varit förtrollad av den irländska romanen Skippy Dies av Paul Murray. Jag fick höra talas om boken via Time Magazines lista över förra årets bästa skönlitterära böcker och blev genast sugen på att läsa den. Jag är otroligt svag för välskrivna ungdomsskildringar – man skulle nog kunna säga att det är den genre som jag föredrar framför alla andra – och att döma av den korta beskrivning som jag hittade om Skippy Dies verkade den vara något för mig. Jag började läsa Skippy Dies med höga förväntningar. Och den började väldigt bra. Språkligt påminner Paul Murray mycket om Nick Hornby och David Nicholls, det är oavbrutet välformulerat, snyggt och lättläst med grymt flyt. Till en början påminner boken just om en ovanligt bra Hornbyroman. Men när man har passerat 200 sidor, och det ställe där Nick Hornby hade slutat, inser man att Paul Murray vill mycket mer med Skippy Dies. Ju mer jag läser desto mer fortsätter boken att växa och det hela utvecklar sig till något mycket större än vad jag hade vågat hoppas på. Skippy Dies är en stor roman som jag nog alltid kommer bära med mig.

Skippy är dömd att dö. Så mycket fortstår man av bokens titel. Faktum är att han dör redan i bokens inledning. Resten av boken handlar om vad som hände innan, och vad som händer efteråt. Skippy är 14 år och går på en katolsk pojkskola i Dublin. Han är en liten blek kille som gillar TV-spel. En dag blir han kär i en frisbeekastande tjej som går på den närliggande skolan för flickor. Kärleken får allvarliga konsekvenser, både för Skippy och människorna i hans närhet. För Skippy Dies handlar lika mycket om Skippys vänner, fiender och lärare som om honom själv.

Paul Murray har skrivit en 650 sidor lång roman som tar anspråk på väldigt mycket. Framförallt är Skippy Dies en ungdomsskildring, och en väldigt bra sådan. Murray skriver lika trovärdigt vare sig barnen är glada och kära eller ledsna och trasiga.Men Skippy Dies är också en bok om vuxna desillusionerade människor som har tappat bort sig i tillvaron. Jag tycker att Murray har mycket vettigt att säga om tiden vi lever i. Det är en bok full av insikter. En bok om vår samtid. Den känns också oväntat episk, nästan som vi hade varit på Hogwarts istället för en tråkig katolsk pojkskola där ingen kan ha ett rent samvete. Murray skriver otroligt bra och gripande. Jag hade väldigt svårt att släppa boken och när jag inte läste i den fann jag mig nästan hela tiden tänkandes på den. Skippy Dies är på många sätt en tragisk bok. Jag skakade ofta oroligt på huvudet under läsandet, och inte sällan var det väldigt nära till tårar. Det är en roman full av ångest, piller, övergrepp och maktmissbruk. Men samtidigt är den också full av glädje och humor. Det är en svår balansgång men Paul Murray klarar av den på ett mästerligt sätt. Att som författare kunna gå från något tragiskt och fruktansvärt till något lättsamt och Inbetweeners-roligt måste ses som en stor bedrift. Jag är väldigt imponerad. Skippy Dies är en oväntat stark och omtumlande läsupplevelse. Filmatiseringen är på väg, och den kommer med största sannolikhet bli fantastisk, men du måste självklart läsa boken först. För mig är det en av de senaste årens starkaste romaner. En bok att älska.

Kaputt

2011-02-02T16:58:00.005+01:00

Jag vet inte var ni hittar musiken som ni lyssnar på nuförtiden. När all musik som någonsin spelats in blev tillgänglig för vem som helst borde alla haft möjlighet att utveckla sin egen, unika musiksmak. Men det blev inte så. Förmodligen är vi för uttråkade och omotiverade för att orka leta efter ny och spännande musik själva. Resultatet är att de flesta verkar ha tråkigare musiksmak än någonsin tidigare. Som någon slags motreaktion på den enorma tillgängligheten. Jag brukade älska att läsa skivrecensionerna i de svenska dagstidningarna. Men det känns som att de svenska kritikerna är lika uttråkade som resten av det här landets befolkning. De senaste åren har jag hittat nästan all rolig musik via den amerikanska sajten Pitchfork. Jag älskar verkligen Pitchfork. De får alla musiktidningar och bloggar att kännas överflödiga. När det känns som att resten av världen inte bryr sig publicerar Pitchfork dagligen intressanta och uttömmande nyheter, recensioner och intervjuer. På Pitchfork kan man snappa upp alla trender och hajper långt innan de når den svenska pressen. För mig handlar det inte om att vara hipp. Det har aldrig handlat om det. Vad det handlar om är kärleken till musiken; att alltid vilja höra det senaste, när det senaste fortfarande är nytt. Pitchfork är lite av min bibel och när de sorterar en ny skiva under ”best new music” känns det som att det är min plikt att lyssna. Det är inte alltid jag fastnar för de skivor som hyllas av Pitchforkfolket men det är uteslutande intressanta skivor som får bra recensioner där. Den senaste skivan som har blivit belönad med en ”best new music”-stämpel är det kanadensiska bandet Destroyers nionde album Kaputt. Det är ett album som har växt enormt mycket för mig den senaste veckan.

Utan Pitchfork hade jag nog aldrig lyssnat på Destroyer. Först och främst för att Destroyer låter som bandnamnet på ett tråkigt hårdrocksband. Vid första lyssningen lät inte Kaputt särskilt kul, ungefär som motsatsen till hårdrock. Det kändes som en rätt tråkig skiva, med sövande sång och trista melodier. Men om Pitchfork hyllar något tvingar jag mig själv att lyssna mer än en gång. Sakta blev skivan bättre för varje lyssning för att slutligen, efter en dryg vecka tillsammans med albumet, börja kännas helt fantastiskt bra. Man kan undra om jag tvingar mig själv till att gilla Pitchforkhajpad musik eller om den verkligen är bra på riktigt? Idag har jag hursomhelst lyssnat på Destroyer nästan oavbrutet. Det är framförallt texterna som jag har fastnat för. De första gångerna kändes de inte det minsta speciella. Men nu känns det som att de innehåller väldigt mycket och de ger upphov till intressanta tankar. Sångaren Dan Bejar sjunger på ett försiktigt, men otroligt övertygande, sätt som får orden att fastna. Det känns som låttexter med djup och innehåll, och det är något mycket ovanligt i dessa tider. Musikaliskt är det väldigt varierat, oftast luftigt och fint, och influenserna är många. Jag får starka associationer till Belle & Sebastian när jag hör Dan Bejar sjunga. Destroyers musik är varken spännande eller direkt medryckande. Men den lyckas ändå kännas angelägen och viktig. Kaputt är en riktigt bra skiva. Jag kan inte tänka mig ett bättre soundtrack till den gråa februarimånaden som pågår utanför våra fönster.

Januaripop

2011-01-21T19:06:00.007+01:00

Musikåret 2011 har börjat bra, med riktigt skön pop som får mitt pophjärta att slå dubbla volter. Jag gör min sista termin på universitet och ägnar dagarna åt ensamarbete där popmusiken blir mitt främsta sällskap. Då är det viktigt med bra skivor. Och det verkar som att 2011 inte kommer göra mig besviken på den fronten. Den här veckan är det framförallt två skivor som har gjort mig glad.

The Decemberists – The King Is Dead
Ibland inser man inte hur mycket man har saknat någon förrän man återförenas. Sedan jag låg på min säng och lyssnade på The Hazards of Love våren 2009 har jag inte ägnat The Decemberists många tankar. Men nu är de tillbaka, och efter en vecka tillsammans med den nya skivan The King Is Dead inser jag hur mycket jag verkligen älskar The Decemberists. Det känns riktigt bra att ha Colin Meloys fantastiska röst tillbaka i mitt liv. Rockoperan The Hazards of Love var en väldigt bra skiva och jag imponerades verkligen av hur bra albumet höll ihop. Det var en skön skiva att lyssna på. Men att The Decemberists nya skiva är ett klassiskt rockalbum gör mig faktiskt gladare än vad jag hade blivit om bandet bestämt sig för att göra ännu ett temaalbum. På The King Is Dead satsar Colin och de andra på att göra riktigt starka låtar. Det finns verkligen inga svaga spår och det sjungs och spelas med en ovanlig intensitet och glöd. The Decemberists musik har alltid känts väldigt levande, och för mig är det omöjligt att inte ryckas med fullständigt i de här nya låtarna. Det är tveksamt om The Decemberists någonsin har låtit bättre. Att January Hymn är månadens låt borde vara uppenbart för alla.

Smith Westerns – Dye It Blonde
Smith Westerns har med Dye It Blonde gjort en skiva som få kommer kunna bräcka det här året. Det låter så sjukt jävla bra att det känns som att det är de här låtarna som borde definiera begreppet ”bra musik”. Förra gången Smith Westerns var i farten brydde jag mig inte särskilt mycket. Den självbetitlade debuten innehöll skramlig lo-fi som inte kändes överdrivet intressant. Bandmedlemmarna var alla yngre än kidsen i The xx och jag tror inte att det fanns någon som kunde ana vad bandet skulle prestera bara ett år senare. Dye It Blonde är en helt fantastisk skiva, med en förvånansvärt ren ljudbild. Smith Westerns har tydligen haft möjligheten att spela in ett mycket dyrare album än senast och de bevisar det vi alla redan visste – att lo-fimusiker har förstått meningen med musik bättre än några andra. Varenda låt är helt fantastisk. Det är rockigt storslaget, men samtidigt inåtvänt och reflekterande, och hela tiden oerhört gripande. All bra rock och pop som någonsin har gjorts finns samlad i bandets uttryck men samtidigt känns det som att de gör något nytt. Jag tycker att de står över alla jämförelser och istället för att söka tråkiga liknelser rekommenderar jag dig helt enkelt att lyssna istället. Smith Westerns får mig att tro på varje ord i låttexterna och jag kan inte sluta lyssna. Just nu känns det som att det här är ett av de absolut bästa rockalbum som har släppts de senaste åren. Om Dye It Blonde inte får en topplacering på årsbästalistorna i december kommer 2011 ha varit tidernas bästa musikår. För mycket bättre än så här blir det inte. Årets bästa album är alltså redan här.

Strychnine Dandelion

2011-01-14T10:28:00.008+01:00

Jag konsumerar enorma mängder populärkultur. Det är nya filmer, skivor, böcker och TV-serier som ska tillgodogöras hela tiden. Emellanåt blir jag dock trött på Allting. Det känns som att jag har sett varje film och hört varje låt många gånger tidigare. Jag får känslan av att det inte finns några nya berättelser att berätta. Ändå fortsätter jag, lite halvhjärtat, att leta efter ny pop. December och januari är bra månader för eftertanke för alla popnördar, mest för att det i princip inte kommer några nya grejer. Jag sitter och tittar på gamla Cassavetesfilmer, tar mig igenom småroliga An Idiot Abroad och lyssnar på de skivor som jag missade förra året. Bandet The Parting Gifts får mig att inse vad jag egentligen gillar med musik. Utan att egentligen göra något revolutionerande. Deras första skiva Strychnine Dandelion gavs ut lite anonymt i slutet av 2010 och överskuggades ganska ordentligt av alla årsbästalistor. Jag brukar vanligtvis inte lyssna på musik från det föregående året redan i januari – ”ut med det gamla, in med det nya!” – men det finns flera anledningar att lyssna på The Parting Gifts.

The Parting Gifts musik är så långt bort från Kanye West och uschliga Robyn som man kan komma. Och det känns rätt befriande att få börja 2011 på det sättet. The Parting Gifts är ett destillat av den bästa pop- och rockmusiken från 60-talet. Låtarna är korta, raka och effektiva. Speltiden sträcker sig sällan längre än två minuter och texterna är lika enkla som självklara. Jag hör ekon av såväl Rolling Stones som Shangri-Las. Några av spåren får mig att tänka på The Hives i deras nervigaste stunder. Det är helt enkelt riktigt trevlig musik. Stark och fri från pretentioner. Att bandet dessutom har både en manlig och kvinnlig röst - Greg Cartwright och Coco Hames – som klarar av hela rockspektrumet gör det hela ännu bättre. Strychnine Dandelions blir aldrig en tråkig skiva och den enkla musiken känns alltid tillräckligt varierad. De 15 låtarna sträcker sig över 35 mysiga minuter och de känns alla väl avvägda och snärtiga. Det är uppfriskande att börja musikåret med lite klassisk rockmusik i sällsynt fin tappning. Om man gillar The Parting Gifts finns det dessutom mycket mer att upptäcka. Både Greg Cartwright och Coco Hames har gjort grym musik tidigare. Greg har bland annat frontat det rockigare Reigning Sound och han hjälpte Shangri-Las-sångerskan (!) Mary Weiss med hennes comebackalbum Dangerous Game. Och Coco sjunger i det supertrevliga bandet The Ettes. Det känns som att det finns bra musik från de här två att lyssna på i flera veckor. Jag har ingen aning om hur 2011 kommer låta – även om jag misstänker att mycket kommer bli Kanyemäktigt, pampigt och elektroniskt – men att tillbringa några timmar i Greg Cartwright och Coco Hames fina sällskap är ett bra sätt att nollställa sig själv och sina förväntningar. Lita på att Finpop kommer fortsätta rapportera om den senaste och bästa pop- och rockmusiken även 2011.

Finpop tar en titt på det tidiga filmåret

2011-01-06T15:13:00.013+01:00

Med risk att låta tjatig måste jag än en gång konstatera att 2010 var ett hemskt filmår. Ett år med få ljusglimtar och förmodligen det sämsta sedan jag på allvar började intressera mig för film. Men nu är vi alltså inne på 2011 som förhoppningsvis blir bättre. Tyvärr kan vi inte lägga 2010 bakom oss än eftersom vi har alla stora filmgalor kvar. Som vanligt går många av de mest intressanta filmerna upp på bio vid slutet av året i USA för att de ska vara färska i minnet när Oscarssnacket drar igång. I Sverige får vi alltid se filmerna några månader senare (eller ett halvår, ett år eller inte alls). De senaste åren har det dock varit lätt att få tag på de här filmerna då det alltid brukar dyka upp ”screeners” av varierande kvalitet omkring årsskiftet. ”For award considerations only”. När Oscarsgalan går av stapeln är det inte sällan man har sett de flesta av de nominerade filmerna, vare sig de har gått upp på svensk bio eller inte. Jag tänkte börja bloggåret med fyra korta recensioner på filmer som vi förmodligen kommer höra mycket om de kommande månaderna. De fyra filmerna är alla mycket sevärda och du hittar dem där du vanligtvis hittar film.

True Grit
Jag har svårt för bröderna Coen. Jävligt svårt. De har gjort en av mina absoluta favoritfilmer, The Big Lebowski, men annars tycker jag att de väldigt sällan har varit övertygande i sitt filmskapande. Deras två senaste filmer Burn After Reading och A Serious Man var inte några bra filmer. Inte alls. De är lika produktiva som Woody Allen och bajsar ut filmer nästan varje år. Kanske borde de tänka efter lite innan de gör sina filmer? Det var alltså inte med några stora förväntningar som jag satte mig för att se brödernas nya film True Grit. Filmen är en filmatisering av en westernroman från 60-talet som har filmatiserats tidigare med John Wayne i en av de stora rollerna. Jag har inte sett den gamla filmen men det känns inte som att man tittar på en remake när man ser True Grit, och det är åtminstone positivt. Storyn är förvånansvärt enkel och rak. En 14-årig flicka anställer en ovanligt hård Jeff Bridges med ögonlapp för att leta upp hennes pappas mördare. De ger sig ut i vildmarken och vi får också träffa Matt Damon och Josh Brolin i fulsköna frisyrer och med dåliga tänder. Skådespelet övertygar och eftersom storyn är så simpel gör det inte mycket att man knappt hör vad någon säger, det gör bara filmen roligare. True Grit är en brutal och snygg film och för en gångs skull tycker jag att bröderna Coen gör något imponerande. Den här gången gör de inte några tråkiga utsvävningar utan håller sig istället till genrens ganska strikta ramar. True Grit är en westernfilm av den gamla skolan: småseg och mäktig. Jag kommer garanterat gå och se den när den går upp på de svenska biograferna, inte för att storyn är särskilt bra eller gripande, utan för att filmen är så pass snygg och vacker. Bröderna Coen har inte utnyttjat naturen på samma sätt sedan de gjorde Fargo och True Grit är en film som förtjänar att ses på en så stor duk som möjligt.

The Fighter
Boxning är en sport som är laddad med symbolik. Jag gillar inte sporten i sig, utan tycker mest att det känns obehagligt och onödigt brutalt när jag ser en boxningsmatch, men jag måste säga att jag uppskattar symbolismen. Det går att göra riktigt bra underdogfilmer om boxare, vilket det finns flera klassiska exempel på. Det är något speciellt med boxare och när det gäller boxare på film kommer de nästan alltid från den absoluta botten. Jag kan inte föreställa mig en boxningsfilm som skildrar en boxare från överklassen, då skulle all symbolism i sporten gå förlorad. The Fighter tar också avstamp från botten. Filmen, som förstås bygger på verkliga händelser, handlar om två bröder från den irländsk-amerikanska arbetarklassen. Den ena av bröderna, lysande gestaltad av Christian Bale i en av sina bästa roller, misslyckades med sin boxarkarriär och lever nu som crackmissbrukare. Den andra brodern, som spelas av en övertygande Mark Wahlberg, har länge levt i brorsans skugga men är också en lovande boxare. Filmen skildrar brödernas relation till varandra, och på sina ställen blir den riktigt rörande. Den främsta anledningen att se filmen är det imponerande skådespelet, för storyn som sådan känns varken ny eller särskilt spännande. En annan anledning att se filmen är de ruffigt snygga miljöerna och eftersom filmen utspelar sig på 80-talet får man också ta del av autentiskt fula 80-talsfrisyrer och riktigt fula kläder. Det är sådana småsaker som livar upp den mörka crackmisären.

Rabbit Hole
Av de fyra filmer som jag skriver om här är Rabbit Hole den som jag gillar mest. Det är en av de bästa filmerna som jag såg under 2010 och jag hoppas verkligen att den får den uppmärksamhet som den förtjänar. Men risken är stor att den försvinner bland de andra filmerna som jag skriver om här. Trots att den är bättre. Handlingen är enkel och drabbande. Nicole Kidman och Aaron Eckhart har förlorat sin fyraåriga son och filmen handlar om hur de hanterar sorgen. Regissören John Cameron Mitchell har tidigare gjort två filmer som jag verkligen avskyr, Shortbus och Hedwig and the Angry Inch, men med Rabbit Hole knockar han mig totalt. Han jobbar med små och enkla medel och låter skådespelarna briljera. Jag har haft svårt för Nicole Kidman de senaste åren, men i Rabbit Hole är hon verkligen fantastisk. Hon gör rollen som den förstörda mamman på ett väldigt övertygande och gripande sätt. Ingen skådespelerska har varit i närheten av en sådan rolltolkning under 2010. Om Kidman inte får en Oscar kommer jag att bojkotta Oscarsgalan en gång för alla. Aaron Eckhart gör också han en riktigt bra roll, och dessutom gör Dianne West och det unga stjärnskottet Miles Teller starka insatser. En bra film helt enkelt.

Black Swan
Med sin senaste film The Wrestler fick Darren Aronofsky mig att ändra uppfattning om honom som regissör. The Wrestler var rak, ärlig och gripande, till skillnad från Aronofskys tidigare prettofilmer. Hans nya film Black Swan påminner inte mycket om det råa och enkla i The Wrestler utan är mer konstnärlig och svår. Natalie Portman spelar en balettdansös med överdrivna ambitioner och en skitjobbig morsa. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig och blev därför extremt rädd. Black Swan är en psykiskt jobbig filmupplevelse och jag har inte varit så rädd sedan jag såg The Shining och Repulsion. Jag satt och vred på mig hela tiden jag såg filmen och väntade mest på att lidandet skulle upphöra. Det var nästan så jobbigt att det började göra fysiskt ont också. Black Swan är alltså en film som berör. Visserligen på ett jobbigt sätt, men ändå, det är inte många filmer som alls har berört under 2010. Det är också en mycket snygg film. Aronofsky gör ett bra jobb med regin. Hans största bedrift är att han för första gången får Natalie Portman att kännas som en otäck person. Annars brukar hon alltid vara söt och beskedlig. En drömtjej för de intellektuella. Men i Black Swan känns hon aldrig attraktiv. Bara otäck. Hon gör en strålande prestation och även om handlingen i Black Swan inte är särskilt intressant är den värd att se bara därför att Natalie Portman gör något som hon aldrig har gjort tidigare. Aronofskys nästa jobb blir att regissera filmatiseringen av de Wolverineserier där Järven går loss i Japan. Det kommer förmodligen bli en lysande superhjältefilm.

Min kamp – Karl Ove Knausgård

2010-12-30T16:28:00.003+01:00

Helvete vad bra han skriver, Karl Ove Knausgård. När jag med viss tveksamhet började läsa Min kamp häromdagen förväntade jag mig inte att jag skulle se storheten i boken. Den har hyllats överallt och omslaget på den svenska utgåvan är prytt av tungt respektingivande ord från eliten av de manliga svenska litteraturkritikerna. För om det är något som står klart från första sidan är det att Min kamp är en manlig bok. Den handlar om hur det är att vara man, och om hur man blir en man. Inte under några som helst omständigheter hade den kunnat skrivas av en kvinna, och det är tveksamt om den ens är ämnad för kvinnor. Det börjar bra, kanske lite högtravande, men väldigt starkt och träffande. Men som alltid, när det gäller en unisont hyllad bok, känns det som att man ska bli besviken. Två dagar senare, när jag precis har lagt ifrån mig Min Kamp, känns det dock som att jag har varit med om en stor läsupplevlese. Min Kamp är en fantastisk bok, en framtida klassiker, och Karl Ove Knaussgård skriver bättre än alla andra. Språket är rakt och direkt med ett sanslöst flyt. Det här är bara den första av sex volymer av Min kamp och det inger en viss trygghet att det finns så mycket kvar. För även om det som den första boken handlar om är sorgligt och jobbigt känns det som att Knausgård har mer att säga än de flesta nutida författare. Jag är otroligt sugen på att få läsa fortsättningen.

Min kamp är omskriven. I Norge verkar det som att boken har skapat en otrolig mängd rubriker, men även i Sverige har det gått att läsa om den i tidningarna. Knausgård skriver nästan uteslutande om sig själv. Han skriver om sitt liv och om hur han blev den han är idag. Han förskönar ingenting och är ärlig och rak i skildringen av sina närstående. Många av hans släktingar har blivit upprörda och man kan diskutera om det är okej att på ett så öppet och naket sätt skriva om verkliga människor. Men Knausgård är knappast ödmjuk mot sig själv och vägrar att försköna sina mindre vackra sidor. Och det gör allt ännu mer komplicerat. Själv väljer jag att inte bry mig om det där. Min kamp är kanske en självbiografi, men den är skriven som en roman, och det är som en roman jag läser den.

Den första volymen handlar mycket om Knausgårds förhållande till den döda fadern och är uppdelad i två delar. Den första delen handlar om Knausgårds tonår. Det är en otroligt träffande och rörande ungdomsskildring, inte helt olik Torbjörn Flygts mästerverk Underdog. Det är inte en glad skildring av tonåren, och jag kan relatera starkt till det mesta som Knausgård skriver. Särskilt ett stycke där den 16-åriga Knausgård och hans bästa kompis ska fira nyårsafton, med allt vad det innebär, slår mig väldigt hårt. Den andra delen handlar om hur den vuxne Knausgård och hans bror städar upp efter sin döde far, som nyss dött av sitt alkolholmissbruk. Det är jobbig läsning och Knausgård är väldigt duktig på att få fram det vidriga, äckliga och ovärdiga i situationen. Det var länge sedan en bok väckte samma obehagskänslor hos mig. Samtidigt är sorgen efter fadern skildrad på ett så lysande sätt, kanske bland det bästa som jag någonsin läst, att det är omöjligt att inte bli berörd på djupet. Knausgårds pappa är den viktigaste figuren i den första volymen och även om Knausgård skriver om sig själv på ett väldigt ingående sätt, som vissa säkert skulle kalla självupptaget, är det farsan som dominerar boken totalt. Flera gånger går mina tankar till Thåströms Skebokvarnsv. 209 och när jag efter att ha läst den sista sidan tittar på författarfotot tycker jag att Knausgård plötsligt är väldigt lik Joakim Thåström. Min kamp är en riktigt bra bok. Jag väntar hungrigt på att nästa volym ska komma på svenska. I väntan på den ska jag ta mig an Knausgårds tidigare roman en Tid för allt. Om du har några som helst tvivel om Knausgård eller Min kamp gör du bästa i att släppa dem. Det här är utan tvekan en av vår tids bästa romaner och om man är det minsta intresserad av litteratur tycker jag att man ska läsa den. Om inte annat för att Knausgård skriver så jävla bra.

Aaron Neville – En kärleksförklaring

2010-12-23T10:43:00.009+01:00

Det är jul igen. Förra julen tillbringade jag i New Orleans, och det känns inte riktigt som att en klassisk jul med den dysfunktionella Norrköpingsfamiljen kan leva upp till de fantastiska galenskaper som hände där. Nu sitter jag här och lyssnar på Aaron Neville och försöker komma tillbaka till NOLA i tankarna. Det har varit mycket Aaron de senaste månaderna. Hans låt Hercules, som utan tvekan är en av de skönaste r’n’b-låtarna som någonsin har spelats in i New Orleans, fick mig att vilja lyssna på mer av honom. Inte helt oväntat visade det sig att Aaron spelat in vansinniga mängder grymma låtar genom åren, och några av de största musikkickarna som jag har fått under hösten har varit från hans gamla 60-talsinspelningar. Aaron håller fortfarande på med musik, 69 år gammal, men man kan ganska lugnt konstatera att han storhetstid var under 60-talet. På 70-talet bildade han och brorsorna Art och Cyril det smått legendariska The Neville Brothers, som också gjorde en hel del sköna låtar. Det kommersiella musikklimatet på 80-talet gjorde att Aaron kunde tjäna feta pengar på sin fantastiska röst, men som med så många andra stora artister förstörde 80-talet hans sound och alla hans särdrag. När man vet vad Aaron är kapabel till blir man nästan gråtfärdig när man lyssnar på de Lugna favoriter-hits som han kom att spela in. Men det verkar som att Aaron har kommit in på rätt spår igen de senaste åren. Det glädjer mig. Det här blogginlägget är tänkt som en liten introduktion till dig som är obekant med Aaron och hans musik. Jag kommer berätta varför jag gillar honom och avsluta med en liten lista på hans mest fantastiska låtar.

Aaron Nevilles gestalt kan vara lite avskräckande. Hans högra ögonbryn pryds av det största födelsemärke som jag har sett utanför cancerkliniken och hans kropp är enorm. Redan på det fysiska planet fascineras jag av Aaron. Han är kul att titta på. Aaron Neville föddes 1941 i New Orleans. Han är en svart NOLA-kille med indianblod i ådrorna som belönades med en av världens skönaste röster. Skivdebuten kom 1965 med klassikern Tell It Like It Is som gjorde Aaron till en stor stjärna i r’n’b-världen. Det är en av de bästa låtar som jag någonsin har hört. Aaron Neville fick dock aldrig det där stora genombrottet som han förtjänade och skivkatalogen ekar oroväckande tom mellan det sena 60- och det tidiga 90-talet. Under 60-talet spelade han dock in många odödliga låtar. R’n’b-scenen i New Orleans blomstrade under 60-talet och ingen fick till lika schyssta låtar som Aaron Neville. Många av hans låtar från den tiden har belönats med coola texter, fantastisk sång, perfekta basgångar och enastående blås. Tillsammans med soundet på London Calling och Exile on Main Street har jag nog aldrig hört något som låter skönare, coolare och bättre än Hercules. Grejen med Aaron Neville är att han inte enbart har spelat in bra material, även på 60-talet spelade han in många halvdana låtar, men om man letar runt ett tag hittar man till slut några av den amerikanska söderns bästa låtar. Här kommer min lista över Aarons fem skönaste låtar, med en kort motivering för varje låt. Jag har samlat ihop låtarna på Spotify och om du vill ha mer rekommenderar jag att du tar en titt på samlingsskivan Hercules.

1. Tell It Like It Is
Den här låten är fantastisk på alla sätt. Den är oändligt vacker och det är tveksamt om någon, någonsin, har sjungit bättre än Aaron här. Ibland får låten mig att tänka på Håkan Hellströms mest storslagna låtar, och det finns onekligen vissa gemensamma drag mellan Aaron och Håkan.

2. Hercules
Inget låter coolare än Hercules. Den där basgången som drar igång låten är oslagbar och när Aaron börjar sjunga känns det som att han är häftigast i hela New Orleans. Det här är en av de bästa håll-huvudet-högt-låtar som någonsin har skrivits. ”Talk about me if you please but I must be Hercules”

3. How Could I Help But Love You
Aaron Neville har den perfekta rösten för kärlekslåtar. Han har så mycket attityd och feeling att varje ord låter sant, och det är omöjligt att inte bli berörd. How Could I Help But Love You är en av de finaste kärlekslåtar som jag har hört.

4. I’m Waiting At The Station
Det finns många grymma låtar om tåg och tågstationer. Så många att jag borde ägna ett blogginlägg åt tåglåtar. Då skulle den här fantastiska låten definitivt få vara med. Som de andra låtarna på listan har den ett skönt sound, en bra text och en fantastisk sångprestation från mr Neville.

5. The Greatest Love
Egentligen talar alla de här låtarna för sig själva. The Greatest Love är helt enkelt en jävligt bra låt. Den är väldigt medryckande och fin. Och whoandet i refrängen är det bästa någonsin.

Sunset Park – Paul Auster

2010-12-22T16:00:00.004+01:00

Min dator kraschade förra veckan. Tidigare har jag alltid lyckats återuppliva den, men nu verkar det inte bättre än att den är död. Utan dator blev Uppsalatillvaron radikalt annorlunda. Samtidigt som det har varit frustrerande att inte kunna kolla mailen och ladda ned den dagliga skörden av TV-serier och filmer känns datorns frånvaro som en befrielse. Jag har kunnat strunta i Facebook och bloggar, och därmed känt mig lite mer avslappnad än vanligt. I helgen läste jag Paul Austers senaste bok, Sunset Park, och insåg återigen hur mycket jag älskar honom och hans böcker. Det är tur att Auster är så produktiv. Det är bara han och Joyce Carol Oates som klarar av att spotta ur sig grymma böcker i samma sinnessjuka takt. Det var inte längesen jag skrev om Austers näst senaste bok Invisible, som nyligen utkom på svenska. För att vara en Austerbok var den ovanligt jordnära och väldigt spännande. Jag älskade den. Sunset Park är kanske inte lika bra och tillfredsställande som Invisible, men än mer jordnära och vardaglig. Kanske har Auster tröttnat på sina eviga mindfucks?

Paul Auster älskar sitt New York, och särskilt gillar han Brooklyn. Sunset Park är ett halvfattigt område i västra Brooklyn som gränsar till den enorma Green-Woodkyrkogården. I ett utdömt hus har några fattiga, men intellektuella och begåvade, unga människor bosatt sig. Dit kommer bokens huvudperson, efter många år på flykt från sig själv och sin familj. Han känner sig skyldig över sin halvbrors tragiska död tolv år tidigare och har aldrig riktigt kunna släppa sina skuldkänslor. Olika omständigheter tvingar honom till slut tillbaka till New York och försiktigt börjar han ta kontakt med sina föräldrar. Sunset Park är en nedtonad och eftertänksam Austerroman. Mest påminner den om hans tidigare roman Dårskaper i Brooklyn (The Brooklyn Follies) och precis som den boken skulle Sunset Park kunna bli världens bästa indiefilm. Karaktärerna är starka och Auster får mycket vettigt sagt om skuld, relationer och kärlek. Han har samma flyt i språket som vanligt och Sunset Park är en mycket angenäm läsupplevelse. Austers storhet är att han kan skriva om svåra, jobbiga och konstiga saker på ett självklart och lättläst sätt. Jag har aldrig upplevt honom som pretentiös, bara som otroligt smart och intressant. I Sunset Park undviker han konstiga och oförklarliga händelser, men låter små sammanträffanden ha en viktig roll. Skildringen av Sunset Park och närliggande Brooklynområden är också mycket fin och Auster får mig att längta tillbaka till New York. Jag ser redan fram emot Austers nästa roman.

Årets bästa skivor

2010-12-11T11:12:00.010+01:00

Under det här året har jag ofta påstått att det är ett ovanligt bra musikår som vi har att göra med. Det känns som att det alltid har funnits nya grymma skivor att lyssna på. Men när jag nu i december sitter och tänker tillbaka på de senaste tolv månaderna känns det ändå rätt svårt att minnas vad som egentligen var så bra. Den senaste veckan har jag rotat i mina minnen, lyssnat på gamla Spotifylistor och undersökt min last.fm-statistik. Efter mycket hårt tänkande har jag lyckats göra en lista med de tio skivor som jag har haft mest utbyte av under året. Det här är skivorna som jag inte vill glömma bort, och som jag kommer kunna plocka upp om några år och fortfarande förstå deras storhet. Jag har recenserat samtliga album på listan tidigare, klicka på skivtitlarna för att läsa vad jag tyckte och kände då, och självklart har jag slängt in Spotifylänkar till alla album som finns att lyssna på där.

1. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Jag trodde att Håkan Hellström hade gjort årets bästa album. Det kändes så självklart. Ingen skulle kunna toppa det han gjorde på 2 steg från paradise. Men sen slog Kanye West till med sitt första renodlade hiphopalbum sedan han tog examen för dryga tre år sedan. My Beautiful Dark Twisted Fantasy överskuggar allt annat som har släppts det här året. Oavsett vilken genre man snackar om. Även om musiken kategoriseras som hiphop finns det ingen större rockstjärna än Kanye. Hans texter, melodier och refränger är bättre än någon annans. Kanye övertygar på alla sätt. För honom är det lika självklart att spela in årets tyngsta låtar som att göra en halvtimmeslång abstrakt konstmusikvideo. Han jobbar med både Rihanna och Bon Iver och får allt att kännas naturligt. My Beautiful Dark Twisted Fantasy är utan tvekan årets starkaste album. Ett mästerverk som fascinerar, förbryllar och rycker tag.

Spotify

2. Håkan Hellström - 2 steg från paradise
Håkan får alltså nöja sig med andra platsen på listan, men det kan han nog leva med. 2 steg från paradise är ett fantastiskt album som uppfyllde allt som jag hade hoppats på. Jag fick tag i skivan sent på kvällen dagen innan releasen och stannade uppe hela natten för att lyssna på låtarna om och om igen. Så fortsatte det hela dagen och på kvällen skrev jag ett lyriskt blogginlägg om skivan. Håkan Hellström är den artist som jag har lyssnat allra mest på under 2010. I våras var jag fortfarande på utbyte i Kanada och borta från Sverige fick den svenska musiken plötsligt en enorm plats och betydelse. Jag lyssnade på Håkan dag och natt och drömde om den nya skivan. 2 steg från paradise är inte Håkans bästa album, men kanske hans jämnaste. Alla låtarna är helgjutna. Texterna är otroligt välskrivna och Håkan sjunger fantastiskt. Jag kommer aldrig sluta lyssna på Håkans musik. Den fyller en allt för viktig funktion för att jag skulle kunna klara mig utan den.

Spotify

3. Janelle Monae - The ArchAndroid (Suites II and III of IV)
Janelle Monae har gjort årets bästa debutalbum. Dessutom är hon årets coolaste artist. Tyvärr är det ingen i Sverige som vill hålla med. Medan albumet hyllades i USA fick Janelle svala recensioner av de svenska kritikerna som mest verkade tycka att det var ”svårlyssnat”. Därmed slutade jag bry mig om vad svenska kritiker har att säga annat än om svenska artister. När det gäller utländsk musik finns det så många andra betydligt bättre kritiker. The ArchAndroid är en fantastisk skiva. Jag skulle kalla det för en Sgt. Pepper för alla som har växt upp med radio-r’n’b. Som konceptskiva fungerar den utmärkt och inte ens Gorillaz lyckades vara lika lekfulla och uppfinningsrika som Janelle det här året. Att lyssna på The ArchAndroid är roligt, spännande och rörande. Jag har aldrig brytt mig om storyn, men ändå känns det här som årets mest gripande album. Jag väntar spänt på fortsättningen.

Spotify

4. Woods – At Echo Lake
Ända sedan Tove Jansson lärde mig ordet ”melankoliskt” har det varit ett ord som jag ofta använder mig av i olika sammanhang. För mig är det melankoliska något ytterst positivt när det kommer till musik, film och litteratur. En småledsen och inåtvänd låtskrivare har i de flesta fall oändligt mycket mer att säga än en glad och lycklig person. 2010 lyckades ingen vara mer melankolisk än Jeremy Earl som till slut hittade hem med sitt Woods och gjorde ett fulländat album. På At Echo Lake fick Woods till den perfekta ljudbilden. Ljudmässigt är det årets bästa skiva. Det är lagom skramligt, Jeremy Earl sjunger fantastiskt med sin säregna röst och gitarrerna och trummorna låter otroligt bra. Dessutom är texterna fantastiskt bra och de säger väldigt mycket. Den totala speltiden är inte ens en halvtimme men få band lyckas få mig lika känslomässigt berörd som Woods.

Spotify

5. Wavves – King of the Beach
Ingen trodde väl att Wavves skulle existera någon längre tid. Nathan Williams första album som kom förra året lät så otroligt självdestruktivt och skramligt att man inte trodde att han skulle överleva den kommande natten. När han spektakulärt kraschade sin första turné i Barcelona var jag övertygad om att det var det sista som jag skulle få höra från honom. Men ett halvår senare var Nathan tillbaka – med årets bästa rockalbum. Borta var det allra skramligaste lofi-bruset och istället satsade Wavves på raka och effektiva rocklåtar. Och det lät sinnessjukt bra. Nathan Williams musik är essensen av rock på samma sätt som den unge Springsteen eller tidiga The Clash. Jag har lyssnat på King of the Beach varje gång jag känt mig lite nere och behövt den där extra energikicken för att klara av dagen. Förra månaden var jag i Stockholm och såg Wavves spela live. Nathan Williams lät lika intelligensbefriad live som han gör på skiva och succén var ett faktum.

Spotify

6. Best Coast – Crazy For You
Till en början var jag tveksam. Jag tyckte att hon lät lite väl naiv och det kändes som att samma låt spelades på repeat. Men sen lossnade det. Det började kännas som att låtarna om jobbig kärlek, tristess och weed hade en mycket större betydelse än vad jag först hade trott. Förälskelsen var ett faktum. Bethany Cosentino har årets häftigaste röst och hennes förrädiskt enkla rock gjorde Crazy For You till ett av årets mest uppfriskande album. Jag älskar Best Coast och deras sound och det är tveksamt om jag någonsin kommer tröttna. Missa inte heller julsången som Best Coast har gjort tillsammans med Wavves!

Spotify

7. MGMT - Congratulations
MGMTs framgångar bygger på några dansgolvsvänliga poplåtar som alla kan nynna och dansa till. Samtidigt har de där låtarna gjort att nästan alla har fått en felaktig uppfattning av bandet. På Congratulations finns det inga dansvänliga låtar och MGMT vågar äntligen löpa linan ut med skön psykedelisk pop i rakt nedstigande led från Television Personalities. Det är ett otroligt starkt album, och medan de flesta nya album läggs åt sidan för något annat har Congratulations fått följa med hela sommaren och hösten. Det var när jag bodde i det Brooklynhus där bandet startades som jag ändrade uppfattning om MGMT, och det är jag väldigt tacksam för. Congratulations är årets mest avslappnande album, samtidigt som det är lekfullt, smart och spännande.

Spotify

8. Laura Marling – I Speak Because I Can
Det var nära att jag glömde bort Laura Marling. När det kommer så mycket bra musik som det har gjort det här året är det lätt att man lägger allt annat åt sidan så fort som det kommer något nytt. Laura Marling tappades bort någon gång innan sommaren och det var först när jag började gå igenom gamla blogginlägg som jag mindes hur fantastiskt bra hennes andra album I Speak Because I Can faktiskt är. Jag knockades av Laura när jag såg henne live förra våren men trots att jag visste hur grym hon är blev jag ändå överraskad av kraften i hennes nya låtar. Laura Marling är bara 20 år gammal men överskuggar alla andra singer-songwriters som har släppt nya album i år. Hennes musik är storslagen, känslosam och otroligt gripande. Hon påminner mig om den unge Leonard Cohen. Jag är övertygad om att hon kommer utvecklas till något ännu större – som om hon inte vore stor nog. Lyssna på låten Alpha Shallows för att förstå vad jag pratar om.

Spotify

9. Dum Dum Girls – I Will Be
Det är svårt att inte älska Dum Dum Girls. En grupp tjejer som gör skramlig garagerock och nämner Iggy Pop, Ramones och Patti Smith som sina främsta influenser. Precis som Wavves fångar Dum Dum Girls essensen av rock. Deras låtar är korta, enkla och självklara. De låter väldigt övertygande och låter sig inte hindras av att de är tjejer. Bandets frontfigur Dee Dee är årets snyggaste rockstjärna, alltid iklädd världens coolaste strumpbyxor. Jag skulle hemskt gärna se Dum Dum Girls live. De lär låta fantastiskt och är enhetligt klädda i klassiskt svarta rockkläder. Det finns inget snyggare band. Deras musikvideor är också ruskigt snygga. Jag trodde att I Will Be skulle vara en skiva som jag skulle tröttna på ganska fort, men den har fått följa med genom hela året och har förgyllt många tråkiga dagar. Den avslutande Chercovern Baby Don’t Go kan vara årets vackraste låt.

10. Joel Alme - Waiting for the Bells
Svensk musik har aldrig mått bättre. Det finns otroligt många band och artister i det här landet som gör fantastisk musik. Ungefär en tredjedel av den musik som jag lyssnar på är svensk och det här året har det kommit nya svenska skivor varje vecka. Den ena bättre än den andra. Om jag ville skulle jag med behållning kunna lyssna uteslutande på svensk musik. Ändå är inte svensk musik representerad särskilt mycket på den här listan. Kanske för att den helt enkelt inte står sig om man ska jämföra med all annan västerländsk pop- och rockmusik. Men Joel Alme var ändå tvungen att få vara med på listan. Hans andra album Waiting for the Bells är kanske inte lika bra som den fulländade debuten A Master of Ceremonies, men Joel säkrade ändå sin plats som en av Sveriges starkast lysande artister. Han verkar vara otroligt sympatisk och hans musik innehåller många stora känslor, utan rädsla för att verka patetisk. Waiting for the Bells är årets mest storslagna svenska album. Joel Almes röst är en av de finaste jag vet och han skriver väldigt vackra låttexter. Till skillnad från Håkan tror jag att han kan fortsätta för evigt.

Spotify

2010 var som sagt ett riktigt bra musikår, och det är många bra album som inte fick plats på den här listan. Därför har jag gjort en matig Spotifylista med många av mina favoritlåtar från året. Lyssna på den.

Terriers

2010-12-04T10:59:00.003+01:00

Jag tittar aldrig på TV nuförtiden. Det har gått dryga tre månader sedan jag flyttade tillbaka till Uppsala men jag har ännu inte ställt in kanalerna på TVn. När jag började leva själv för fyra år sedan slutade jag samtidigt att se på TV. Åtminstone i vanlig bemärkelse. Istället började jag ladda ned allt som jag ville se. Jag hade aldrig följt lika många TV-serier tidigare och istället för att ligga i soffan att slözappa mellan de olika kanalerna blev varje program som skulle ses ett aktivt val. Jag bestämde exakt vad jag ville se och exakt när jag ville se det. De vanliga TV-kanalerna blev överflödiga. Jag kunde se alla TV-serier som folk snackade om och det var lätt att bli engagerad. Samtidigt var det nästan uteslutande amerikanska serier som sågs och efter några år har det börjat kännas lite tröttsamt. Det är mer eller mindre samma sak som visas, år efter år. Men nu är det omöjligt att gå tillbaka till de vanliga TV-sändningarna. Den här hösten har det inte funnits särskilt många sevärda amerikanska serier att följa. Sons of Anarchy, den serie som jag längtade efter mest, hade en riktigt dålig säsong som först tog sig under de två sista avsnitten. Dexter håller fortfarande och erbjuder skön spänning för stunden, med visst psykologiskt djup. Men de som har räddat TV-hösten är framförallt privatdetektiverna. Först i underbara Bored to Death som hade en andra säsong som var vida överlägsen den första. Därefter i Terriers, en riktigt bra serie som handlar om två coola privatdetektiver i San Diego. Det är en serie som lyckas vara spännande, rolig, angelägen, mysig och cool på samma gång. Flera gånger kommer jag att tänka på min favoritfilm The Big Lebowski. Terriers är som en mindre pårökt och mycket allvarligare TV-version av den filmen.

San Diego verkar vara en häftig stad, ruffigare och coolare än de flesta andra städer i Kalifornien. Staden ligger precis på gränsen till Mexiko och man kan ta sig till Tijuana, en av Mexikos mest problemfyllda städer, med stadsbussarna. Dessutom verkar San Diego ha en speciell strandcommunity och vill man träffa utflippade surfare och flummiga människor är det där man ska vara. Att Terriers utspelar sig i San Diego bidrar till att serien är tuffare, mer avslappnad och coolare än allt annat som har visats på TV den här hösten. Huvudpersonerna är två tillbakalutade privatdetektiver. En av dem har varit polis tidigare men förlorade jobb, äktenskap och allt annat till följd av sin alkoholism. Nu är han nykter och tar sig an alla tänkbara fall. Till sin hjälp har han en tidigare inbrottstjuv som han har tagit under sina vingar. De är ett riktigt skönt par, skäggiga och klädda i flanellskjortor och slitna munkjackor, och dialogen dem emellan är suverän. I de första avsnitten löser de flera olika fall, men snart har serien börjat kretsa kring ett större fall som blir allt mer allvarligt för varje avsnitt. Terriers är väldigt spännande. Det är en ganska våldsam serie och alla fall som detektivduon tar sig an känns angelägna och tänkvärda. Samtidigt är den väldigt mysig och trevlig. Karaktärerna är enormt älskvärda och man börjar omedelbart känna för dem. Terriers är en av årets största TV-överraskningar och jag hoppas verkligen att serien kommer få en fortsättning, även om säsongsavslutningen slutade på ett ovanligt tillfredsställande sätt. Om du vill drömma dig bort från snön och kylan är Terriers ett säkert kort.

Air Doll

2010-11-29T22:46:00.004+01:00

När jag har sett en japansk film eller läst en japansk bok tänker jag ofta att japanska regissörer och författare har mycket mer att säga om vardagen än sina västerländska kollegor. Även om vardagen i japanska filmer och böcker ofta är absurd, surrealistisk och smått vansinnig känns det som att mer blir sagt. Jag tror att det kan bero på att den japanska kulturen är annorlunda i grunden. Det verkar inte som att de tycker att det är farligt att skildra vardagstristess och melankoli. När amerikanska filmskapare och författare ska göra samma sak slutar det ofta med att de slänger in en massa drogreferenser och malplacerade romanser och resultatet blir ganska platt. Japanerna vågar ofta ta tristessen på allvar. Och då blir det nästan per automatik otroligt bra. Ikväll har jag sett den japanska filmen Air Doll som får mina argument att väga ännu tyngre. Det är en bisarr nutidssaga som har förvånansvärt mycket att säga om ensamhet, vardagen och liven vi lever. Storyn är lika enkel som absurd: en sexdocka hittar ett hjärta och vaknar till liv. På dagarna vandrar hon runt på stan och hittar snart ett jobb i en liten videobutik. Hon lär känna flera människor som är lika tomma och vilsna som henne. Men till skillnad från dem har hon nyss börjat leva och har ännu inte hunnit gå sönder. En smart användare på Filmtipset beskriver filmen som en blandning mellan Lars and the Real Girl och Pinocchio, och det är en väldigt träffande beskrivning. Air Doll är stundtals riktigt mörk och lite jobbig att titta på. Man blir varken glad eller hoppfull av att se filmen. Samtidigt känns den mångbottnad och väldigt sann. Filmiskt är den nästintill fulländad med vacker scenografi, passande soundtrack och bra skådespelare. Doona Bae är fantastisk i huvudrollen som sexdockan som sakta lär sig mer och mer om världen som hon vaknat upp i. Hon lyckas nollställa sina uttryck på ett fantastiskt sätt och ser faktiskt ut som en riktig docka i vissa scener. Air Doll rör sig långsamt och eftertänksamt framåt mot det oundvikliga slutet. Det är en tänkvärd, insiktsfull och mycket vacker film om hur sorgliga och fantastiska våra liv kan vara. Se den.

Little Marbles briljerar

2010-11-25T18:04:00.006+01:00

Håkan Hellström var med i SVTs Robins förra veckan och som vanligt sade han många smarta saker. Bland annat att i princip alla kan göra bra musik om de verkligen vill och får möjlighet att utvecklas. Jag tror faktiskt att det är så. Mitt bevis är Little Marbles. Jag kommer som bekant från Norrköping och nästan alla som sysslar med musik där får utrymme i de lokala tidningarna och får spela på olika tillställningar. För några år sedan dök Little Marbles upp. De såg helt vansinniga ut, i sinnessjukt färgglada hippiekläder och knäppa frisyrer, och dessutom var de väldigt unga – två saker som garanterade att de skulle få ganska mycket utrymme i staden som annars bara kan skryta om Eldkvarn och Markus Krunegård. Jag såg dem live för några år sedan och hade inget positivt att säga. De var nästan provocerande kycklinggulliga och deras nonsenstexter kändes bara meningslösa. De hade attityd, men det var allt. Några år senare känns det helt fel att dissa två småtjejer som försöker göra musik, men jag ursäktar mig med att jag inte heller var särskilt gammal. Lite oväntat fortsatte Little Marbles att göra musik. De harvade runt och blev ganska snabbt upptäckta av Stefan Sundström som använde dem som förband. Ibland när jag är hemma i Norrköping kan jag se tjejerna på stan. Deras färgglada kläder livar upp den tråkiga Drottninggatan och det är omöjligt att inte småle. I somras hörde jag en låt på P3 som var riktigt bra och verkligen ryckte tag. Det är sällan jag känner så när jag lyssnar på radio. När jag sedan fick höra att det var Little Marbles som hade gjort låten, som heter Jag hoppar och trampar på ditt hjärta, blev jag väldigt förvånad. Den här hösten har jag helt och hållet ändrat uppfattning om Little Marbles vilket till slut har lett fram till den här hyllningsbloggen.

Jag hoppar och trampar på ditt hjärta är en fantastisk låt. Jag skulle nog kalla det för en av årets bästa låtar. Den har verkligen allt. Och det är smått förbluffande att Little Marbles har gjort den. Melodin, sången och texten är otroligt bra och medryckande och trots att jag lyssnat på den i flera månader har jag inte tröttnat än. Låten finns med på duons senaste album Vi slutar när vi är klara. Också albumet i sin helhet är förvånansvärt bra. Little Marbles har lyckats utvecklas till något helt eget. De är unika på den svenska popscenen, och de enda som de skulle kunna jämföras med är First Aid Kit som också består av två tjejer i samma ålder. First Aid Kit är kanske mer begåvade musikaliskt, men eftersom Little Marbles skriver sina låtar på svenska känns det som att deras musik träffar hårdare. Texterna är i de flesta fall riktigt bra. Trots att det fortfarande finns en del barnsliga inslag – och det ska det fanimej göra när det är två ungdomar som har skrivit låtarna – känns det mestadels som att det är två smarta och insiktsfulla tjejer som man har att göra med här.

Vi slutar när vi är klara är också oväntat spännande rent musikaliskt. Det är utan tvekan Jag hoppar och trampar på ditt hjärta som är skivans bästa låt, men det finns flera riktigt bra låtar att hämta. Ta min ungdom känns som Lily Allen på svenska medan den fina En galning på stan känns som en Jens Lekman-schlager. Och på Du får mig att förlora får de till ett riktigt skönt Beatles-psykedeliskt gung. Låten Svart Katt är svängig och gripande, med en riktigt bra text. Tjejernas sångröster har också utvecklats och nu sjunger de bättre än de flesta svenska poptjejer. Jag är helt enkelt otroligt imponerad och tycker att alla borde lyssna. Det här är kanske Little Marbles höjdpunkt, jag är tveksam om konceptet kommer fungera när de blir äldre, men med den här skivan har de fått min eviga respekt och beundran.

Spotify

My Beautiful Dark Twisted Fantasy

2010-11-21T19:31:00.009+01:00

Det är många som förvånat har höjt på ögonbrynen när jag öppet deklarerat min kärlek till Kanye West. Men faktum är att han är en av mina favoritartister. Jag har lyssnat intensivt på honom sedan jag fick tag i demon till The College Dropout när jag var 16. Jag tycker inte han har spelat in en enda ointressant låt. Han är mer rock än någon annan rappare och hans storhet har gjort det möjligt för honom att experimentera mer än någon annan. Han är vår tids största rockstjärna. Jag älskade hans förra album 808s & Heartbreak där han gjorde nedtonad musik som satte standarden för alla autotunade hits som har följt efteråt. Det var dryga tre år sedan Kanye gjorde ett renodlat hiphopalbum senast och den långa väntan har gjort att förväntningarna har växt sig enorma. När singeln POWER släpptes i somras började snacket om det nya albumet på allvar. POWER är en fantastisk låt och förväntningarna blev ännu högre. I början av hösten drog Kanye igång sitt G.O.O.D. Fridays-projekt där han släpper en ny låt varje vecka. Det är en galen blandning av kreddiga gästartister, oväntade samplingar, grymma beats och medryckande rap. För en månad sedan kom den halvtimmeslånga musikvideon till den senaste singeln Runaway och jag tappade andan helt och hållet. Runaway-videon är otroligt häftig, konstig och snygg. Kanye West har gjort sitt bästa för att bygga upp musikhistoriens största hype kring sitt nya album. Och nu är det äntligen här. Titeln My Beautiful Dark Twisted Fantasy talar för hela albumet. Kanye har gjort en vacker och väldigt utflippad skiva. Han håller inte tillbaka på något sätt. Och han knockar all konkurrens.

Kanye är störst. Det är inget att diskutera, och han vet om det själv. Hans storhet gör att han ibland gör och säger dumma saker. Men jag bryr mig inte om det där. För framförallt resulterar det i alldeles fantastisk musik. Kanyes storhet ligger i hans känsla för musiken. Han vet vad som funkar och han vågar tänka utanför de typiska hiphopmallarna. Redan på The College Dropout blev det uppenbart att ingen skulle kunna vinna över honom. Medan de två första albumen var renodlade hiphopalbum med visst nytänkande har han de senaste åren nått en plats där han kan göra vad fan han vill. På My Beautiful Dark Twisted Fantasy exploderar han i kreativitet. Samplingarna är vilda och sträcker sig över ett enormt spektrum. Storslagen klassisk musik blandas med hårda hiphopbeats och Bon Ivers autotunelåt Woods. Det är mäktigt, kul och otroligt bra. Kanyes fingertoppskänsla för genren och insikten att han inte alls behöver hålla sig inom genrens ramar gör My Beautiful Dark Twisted Fantasy till ett fantastiskt album.

Tillsammans med 2 steg från paradise är det här den överlägset bästa skivan som jag har hört i år. Musiken är så varierad och gripande att jag har svårt att tro att jag någonsin skulle kunna tröttna. Blivande radiohits samsas med lågmälda och konstiga låtar och helhetsupplevelsen blir jämn och häftig. Kanye är ett geni. Förmodligen ett galet sådant. Hans musik är oavbrutet fascinerande och intressant. Jag intresserar mig främst för musiken men det är omöjligt att inte också fascineras av Kanye som person. Han är en produkt av vår tid mer än någon annan artist. På My Beautiful Dark Twisted Fantasy verkar det som att han öppnar upp lite ibland. Han verkar kritisera sig själv och är uppenbarligen inte stolt över en del händelser, men samtidigt hymlar han inte med vetskapen om sin egen storhet. Kanye är komplicerad, och precis så ska det vara. Det finns ingen annan modern artist som är lika intressant. Jag lyssnar fortfarande på The College Dropout och det skulle inte förvåna mig om jag sitter och lyssnar på My Beautiful Dark Twisted Fantasy om tio år. Oavsett vad som händer med populärmusiken kommer den här skivan leva kvar som det mästerverk den är.

Håkan Hellström på Hovet

2010-11-14T09:30:00.001+01:00

Jag har varit ganska glad och förväntansfull de senaste dagarna. 2 steg från paradise känns fortfarande som årets bästa skiva och jag har inte tröttnat på någon av låtarna än. Jag har lärt mig låttexterna utantill i väntan på den stora dagen då jag äntligen skulle få höra de nya låtarna live. Och igår var det dags. Håkan spelade inför ett fullsatt Hovet och jag var där. Jag kom några timmar innan spelningen och fick äran att trängas med svettiga och lyckliga tonårstjejer längst framme vid scenen. Tidigare har jag aldrig riktigt förstått vad småtjejerna ser hos Håkan och varför de älskar hans musik så intensivt, men nu börjar jag faktiskt förstå. Det verkar som att alla (bortsett från några få haters, som blir allt färre till antalet) älskar Håkan. Han skulle kunna förena hela det svenska folket. Och beroende på vem man är hittar man självklart olika saker hos honom. Jag tror inte att jag har samma relation till Håkan som de unga tjejerna. Men jag respekterar dem och har inget emot att stå och hoppa framme vid kravallstaketet tillsammans med dem. Det var länge sedan jag såg Håkan senast och mina förväntningar på den här spelningen var förstås extremt höga, men Håkan och bandet lyckades infria alla mina förhoppningar. Det var en fantastisk spelning och de dryga två timmar som bandet höll på kändes som ett kort euforiskt ögonblick.

Håkan är stor. Helt sinnessjukt stor. När man sitter hemma och lyssnar på Håkans skivor känns han väldigt nära och relationen till honom blir ganska intim. Det är först när man ser honom live som man förstår hur stor han faktiskt är. För mig har det alltid varit problematiskt att dela mina idoler med andra människor, men när det gäller Håkan måste man försöka lägga det åt sidan. Alla älskar honom. Gensvaret från publiken är nästan bisarrt. Håkans samspel med publiken kan bara jämföras med Bruce Springsteen, fast det är mer intensivt och kärleksfullt än vad bossen har kunnat åstadkomma de senaste 30 åren. Det verkar som att alla i publiken kan alla Håkans låttexter utantill. Håkan älskar gensvaret och låter publiken sjunga varannan textrad. Det är väldigt häftigt och mäktigt, men samtidigt tar det lite fokus från bandet och Håkans egen sånginsats. För Håkan är det relationen till publiken som är det centrala. Han älskar oss och vill ge tillbaka av all den kärlek som vi har gett honom de senaste tio åren. Han upprepar flera gånger att det är tack vare oss som han står där. När spelningen är över sätter han sig på scenkanten och tittar på oss och ler.

Håkan och hans fantastiska band spelade en skön blandning av de bästa låtarna från den nya skivan och gamla favoriter. Jag fick höra nästan alla låtar som jag ville höra och jag kan inte tänka mig en bättre låtlista. Håkan sjöng riktigt bra och mellansnacket var sympatiskt. Hans ödmjukhet blir nästan provocerande i sammanhanget. Det känns fel att någon ska stå och vara så snäll och eftertanksam inför en fullsatt arena. Men Håkan är inte som alla andra och det är omöjligt att inte älska honom. Det var en fantastisk spelning på alla sätt. Ändå tycker jag att Håkan gör sig bättre på skiva. Jag har svårt att få ihop den Håkan som jag lyssnar på när jag är hemma med den Håkan som springer runt på Hovets scen. Det gör bara min bild av honom alltmer komplicerad. När Håkan på sina skivor framstår som något unikt och livsviktigt känns Håkan live mer som Sveriges svar på Bruce Springsteen. Det är inget fel med det, den här spelningen var bättre än någon Springsteenspelning som jag någonsin kommer få se, men samtidigt känns det som att något går förlorat när låtarna spelas inför den enorma publiken. Låtarna får en annan karaktär – de blir inte sämre, men annorlunda. Det känns inte längre som att budskapet är detsamma. Men framförallt är det kul att få se Håkan så glad och lycklig. Egentligen borde han förbjudas att spela River en vacker dröm. Bland rökmaskinerna och konfettiregnet blir det uppenbart att Håkan inte har nått sin högsta punkt än. Han är störst, men ändå känns det som att det här bara är början.

The Moviegoer – Walker Percy

2010-11-06T10:45:00.004+01:00

För tio månader sedan var jag i New Orleans. När jag tittar på bilderna därifrån fylls jag av en konstig känsla av både sorg och glädje. Det var en fantastisk resa, på många sätt märklig och fylld av oväntade händelser samtidigt som vissa dagar var helt händelselösa. Jag känner att jag måste tillbaka till New Orleans någon gång innan jag dör. Det finns ingen annan stad som har fått mig att känna och tänka på samma sätt. För att tänka mig tillbaka till de där veckorna i Louisiana brukar jag lyssna på musik därifrån. Den här hösten har jag varit besatt av Aaron Nevilles tidiga inspelningar. Den senaste veckan har jag dessutom förlorat mig i en väldigt fascinerande roman som utspelar sig i New Orleans, nämligen Walker Percys The Moviegoer. Boken är en amerikansk klassiker och vann National Book Award 1962. Tillsammans med den betydligt lättsammare Dumskallarnas sammansvärjning är det den mest kända och älskade romanen som utspelar sig i NOLA. Jag kommer alltid hålla Ignatius J. Reilly vansinniga äventyr närmare hjärtat än den existentiella vandring genom New Orleans gator som Walker Percy erbjuder, men The Moviegoer är onekligen en riktigt bra bok som tvingar läsaren att tänka jobbiga tankar.

The Moviegoer är en av de mest melankoliska böcker som jag någonsin har läst. För att kunna uppskatta den måste man nog ha tänkt en del deppiga tankar om livet, framtiden, kärleken och meningen med allting. Walker Percy sätter stämningen för boken genom att inleda med ett tungt Kierkegardcitat om hopplöshet: ”the specific character of despair is precisely this: it is unaware of being despair”. Huvudpersonen Binx Bolling har ett stabilt jobb och bor i en trygg New Orleans-förort. Han var med i Koreakriget och hans rika familj har en massa problem. Binx börjar närma sig 30 år och vet inte riktigt vad han ska göra med sitt liv. Han alienerar sig och spenderar sina lediga stunder framför filmer – dåliga eller bra, det spelar ingen roll – på New Orleans olika biografer. Binx ser inte värdet i sitt eget liv och påstår att hans finaste och mest värdefulla minnen kommer från de filmer som han har sett. Han lever i ett vakuum och är rätt nöjd med det. Trots att han inte lider känner han att något saknas och börjar leta efter detta i New Orleans med omnejd. Han vandrar genom de kvarter där jag befann mig i början av året och letar efter detta något. Som alla andra som har gett upp nästan allt hopp om sina liv har han ingen aning om vad han letar efter. ”What is the nature of the search? you ask. Really it is very simple; at least for a fellow like me. So simple that it is easily overlooked. The search is what anyone would undertake if he were not sunk in the everydayness of his own life." Det hade kunnat bli tungt, men Walker Percy skriver på ett lätt och elegant sätt, och ibland blir det sorgliga ganska roligt. Eftersom jag också är en ”moviegoer” hittar jag många beröringspunkter med Binx och hans tankar om jakten efter mening känns därför oerhört intressanta och angelägna. Jämfört med John Kennedy Tooles levande skildring av New Orleans i Dumskallarnas sammansvärjning är Percy ganska kylig och distanserad när han skildrar världens mest spännande stad. Hos honom bär hela staden ett dystert skimmer. Det är en utmärkt plats för grubblande, melankoliska vandringar. The Moviegoer handlar om de tyngsta frågorna och om hur man aldrig kommer kunna hitta svaren på dessa. Men den handlar också om att allt inte är förlorat. Att alla kanske kan hitta sin plats ändå.

PS. Lycka till ikväll

2010-11-02T08:15:00.004+01:00

Jag har tappat räkningen på alla intervjuer som jag har sett och läst med Håkan Hellström den senaste månaden. Trots att han säger samma sak i varje intervju känner jag ändå för att läsa mer. Håkan lyckas alltid vara underhållande, ett proffs på att intervjuas. Han lyckas släppa in utan att släppa in alls. Det känns som att jag känner honom men egentligen känner jag honom inte alls. När jag lyssnar på Håkans låtar känns det som att jag kommer otroligt nära honom. Varje gång jag lyssnar på Bara dårar rusar in känns det som att Håkan öppnar dörren, räcker mig en öl och berättar sina innersta hemligheter. Jag vill gärna tro att jag vet allt om honom, att hans låtar är den absoluta sanningen. Men så är det förstås inte. Samtidigt som han skriver extremt personliga låtar har han lyckats stänga ute stora delar av sitt privatliv från strålkastarljuset. Det ska han ha respeket för. I sina låtar har han byggt upp en mytologi om knarkare, förlorare och romantiker – och för lyssnaren är det förstås omöjligt att skilja på myt och sanning. Och egentligen ska man väl inte nödvändigtvis behöva göra det. En bra låt är en bra låt, och det räcker egentligen så. Men Håkan känns otroligt intressant som person och det finns ett sug hos mig att få veta mer om honom. Därför är Håkans egen bok PS. Lycka till ikväll högintressant. Det är en märklig blandning av personligt fotoalbum och självbiografi. För första gången skriver Håkan om sig själv och några korta stunder känns det faktiskt som att man kommer riktigt nära honom.

PS. Lycka till ikväll består mestadels av fotografier på Håkan, hans vänner, föräldrar, barn och fans. De flesta av bilderna känns väldigt personliga och det känns lite konstigt att titta på bilder av Håkan som bebis och som full tonåring. Det är en naken inblick i min stora idols liv och det tar ner honom bland alla andra människor. Samtidigt är det alltid självklart att Håkan inte är som alla andra. I bokens förord skriver han – ödmjukt som vanligt – att han bestämde sig för att göra den här boken för att hans barn ska kunna se att han ”var något en gång” när de växer upp. Det är en väldigt fin bok och det är kul att bläddra mellan de olika bilderna. Att Håkan frivilligt visar de här fotografierna för sina fans förstärker bara bilden av honom som Sveriges snällaste och mest sympatiska popartist. Samtidigt finns det ingen annan svensk artist som hade kunnat göra en bok av den här typen. Han är helt enkelt det största vi har i det här landet. Bilderna i PS. Lycka till ikväll är kanske inte de bilder som fansen helst hade sett utan de bilder som betyder mest för Håkan. De symboliserar stunder i hans liv som han minns med värme. Händelser och personer som har betytt mycket för honom: Henrik Berggren, pappan, Daniel Gilbert och tonårstjejer i sjömansskjortor. PS. Lycka till ikväll värmer min trötta själ i höstmörkret.

Det som är mest intressant med PS. Lycka till ikväll är dock de självbiografiska texter som Håkan har skrivit för att beskriva vad som syns på bilderna. Det här är inte någon överdrivet utlämnande självbiografi eller Håkans motsvarighet till Bob Dylans Memoarer, men som läsare får man precis det man vill ha. Håkan skriver ödmjukt om sig själv, sin uppväxt, kärleken till musiken och karriären. Många av de historier som ryms här har jag hört tidigare men det är fint att få höra dem direkt från Håkan och inte omskrivna av någon journalist. Rörande berättelser från barndomen blandas med pinsamma avslöjanden som att Håkan sket på sig på scen under en spelning i Eskilstuna sommaren 2001. Han erkänner också att han rökte en hel del gräs när han var i Brasilien och skrev För sent för edelweiss. Jag tycker knarkdiskussionen om Håkan är ganska bajsnödig – och jag är lite förvånad över att han väljer att skriva om sitt drogbruk här. För konstigt nog känns det fortfarande som att Håkan inte riktigt släpper in. Ibland vaggar han in mig i tron om att jag verkligen ska få lära känna honom. Men efter att jag har läst klart PS. Lycka till ikväll känns det fortfarande som att han är en ganska mystisk och avlägsen popstjärna. Håkan kommer förmodligen aldrig att prata om sina låttexter. Och egentligen är det nog bäst så. För alla som älskar Håkan och hans musik är dock PS. Lycka till ikväll än väldigt värdefull bok. Det är kul att bläddra i den när man lyssnar på hans fantastiska musik. ”När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån”.

Scott Pilgrim vs. the World

2010-10-31T02:09:00.009+02:00

I den mörkaste vintern började nördar över hela världar hetsa upp sig över en film som snart skulle uppfylla alla deras halvvåta drömmar. Dålig humor, oräkneliga TV-spelsreferenser, vansinniga slagsmål och karaktärer som de kunde relatera till utlovades. Seriefiguren Scott Pilgrim skulle bli film. Jag blev själv rätt exalterad. Jag såg de trailers som släpptes jättemånga gånger och började räkna dagarna till premiären. I väntan läste jag alla Bryan Lee O’Malleys seriealbum om nördhjälten Scott Pilgrim. Jag var lite splittrad till serien och gillade egentligen mest det faktum att den utspelade sig i Toronto, och att många kända landmärken och lokala företeelser fick utrymme i serien. Det kändes kul. Serien förlorade dock mycket på sin värdelösa story – och sin ännu sämre humor. Men det verkade som att filmen skulle bli mycket bättre än serien. Den skulle ju ha färg, musik och Michael Cera i huvudrollen. Ju fler gånger jag såg trailern desto mer kändes det som att filmen skulle bli fantastisk. Jag ville snabbspola mig igenom sommaren så att jag äntligen skulle få se filmen. Men självklart skulle vi i Sverige behöva vänta flera månader längre än resten av världen för att få se den i våra små biografsalonger. Samma dag som filmen hade premiär dök dvdrippen upp på Piratebay. Men med förväntningarna på topp tog jag mig ändå till biografen för att se Scott Pilgrim vs. the World .

Tillsammans med Zack Snyders filmatisering av Watchmen – som faktiskt är en av mina största filmupplevelser de senaste åren – är Scott Pilgrim vs. the World den seriefilm som är mest trogen sin förlaga. Regissören Edgar Wright har följt Bryan Lee O’Malleys serie slaviskt. Har man läst serien känner mig igen sig. Hela tiden. Och det är förstås på gott och ont. Om man inte tyckte att Scott Pilgrim var särskilt rolig som serie kommer man inte skratta högt när man får höra skämten igen - även om replikerna levereras av ett duktigt gäng skådespelare. Micheal Cera var förstås det självklara valet för huvudrollen. Han är som gjord för rollen och precis som Scott Pilgrim är han kanadensare. Här får han göra samma roll som vanligt (är det inte dags att pensionera honom snart?) och han gör den lite sämre än vad han har gjort den i Superbad, Paper Heart och Youth in Revolt. Men han gör ändå rollen på ett bra sätt och lyckas blåsa lite liv i den ganska genomskinliga karaktären. Annars är det birollerna som gör filmen sevärd. Kieran Culkin, söta Aubrey Plaza och Jason Schwartzman har riktigt sköna roller. Storyn i Scott Pilgrim vs. the World förtjänar inte någon längre genomgång. Pojke möter flicka och måste slåss mot hennes tidigare älskare. Det är en rätt tråkig story och den har blivit rejält mycket sämre i filmen än vad den var i serien. I serien fick alla karaktärer mer utrymme och skildringen av unga människors vardag, med tristess och vanliga problem, var det som gav mig mest. I filmen har sex seriealbum komprimerats till en effektiv långfilm. Allt sker i ett väldigt raskt tempo och det känns väldigt fluffigt och innehållslöst. Men allt är genomfört på ett spektakulärt sätt.

Scott Pilgrim vs. the World är vansinnigt snygg. Även de nedtonade vardagsscenerna har imponerande bildlösningar och serieestetiken har överförts till filmen på ett ovanligt lyckat och effektivt sätt. Tillsammans med den syrefattiga luften och lukten av svettiga nördarmhålor i biografsalongen blir det en väldigt stark upplevelse – som dock inte lämnar mycket mer än tomhet efter sig. Serien Scott Pilgrim var väldigt kanadensisk på många sätt. I filmen får inte det kanadensiska lika mycket utrymme, även om jag ibland känner igen mig i Torontomiljöerna. Däremot måste den Ontariobaserade pizzakedjan Pizza Pizza vara väldigt nöjda – de kommer förmodligen aldrig synas i en storfilm igen. Av någon anledning lät Bryan Lee O’Malley nästan samtliga av sina karaktärer spela i häftiga band och det genomförs på ett rätt snyggt sätt i filmen. Det var väl egentligen meningen att banden skulle vara fullständigt värdelösa, men det fungerar mycket bättre i en serietidning där man slipper lyssna på musiken. I filmen låter banden riktigt bra. Beck, Broken Social Scene och andra kreddiga artister har hjälpt till med soundtracket och deras musik bidrar till att Scott Pilgrim vs. the World blir en ganska lyckad filmupplevelse. Och nördarna lär vara oerhört belåtna.

DN, SvD, Aftonbladet

Underdog – Torbjörn Flygt

2010-10-29T16:20:00.006+02:00

Den här fredagen tipsar jag om en nästan tio år gammal bok. Det hör inte till vanligheterna - mestadels är det rätt färska företeelser som jag skriver om här på Finpop. Men i fallet Underdog känner jag att en blogghyllning ändå är berättigad. Det finns säkert fler än jag som har missat den. Jag borde egentligen ha läst Underdog för längesedan. Boken belönades trots allt med Augustpriset 2001 och mina föräldrar har pushat stenhårt för den. När jag de senaste nio åren har frågat dem om något bra att läsa har de sagt ”Läs Underdog, du kommer älska den!”, men av någon anledning har det aldrig blivit av. När jag var hemma i förra helgen och försökte vila upp mig (”framför TVn, slickar såren, Norrköping är drogavvänjning”) och inte hade något att läsa plockade jag till slut upp Underdog. Och redan efter några få sidor var jag fast. Torbjörn Flygt är en av de bästa svenska författare som jag har läst. Han skriver talspråk på ett sätt som aldrig blir pratigt och fult. Hans formuleringar är otroligt slagkraftiga och ibland så effektiva att jag nästan tappar andan, som efter ett hårt slag i magen. Underdog är tillsammans med David Mitchells Black Swan Green den bästa barn- och ungdomsskildringen som jag någonsin har läst. Att det dessutom finns en stark klasskänsla genom hela boken gör den bara ännu starkare.

Underdog handlar om att växa upp i ett höghusområde i Malmö på 70- och 80-talen. Huvudpersonen ser som vuxen tillbaka på uppväxten tillsammans med den ensamstående morsan, systern och kompisarna. Hela boken präglas av en ganska bitter ton, mycket av det som skildras måste ha upplevts av författaren själv, och han vägrar att se sin barndom genom att romantiserat nostalgifilter. Det finns utrymme för kärlek och glädje, skildringen av den fantastiska mamman är så fin att jag vid flertalet tillfällen nästan börjar gråta, men det är ändå det mörka och jobbiga som tar mest plats. Torbjörn Flygt ger svinen, översittarna och de frånvarande stort utrymme. Ibland är han väldigt rolig och han får mig att flina flera gånger varje kapitel, men jag sätter nästan alltid skrattet i halsen. Underdog utspelar sig som sagt under 70- och 80-talen och även om boken är en tidsskildring med många tydliga tidsmarkörer känns det ändå som en tidlös bok. Får jag som jag vill kommer den här boken läsas i flera hundra år. För bokens centrala frågor kommer aldrig gå ur tiden. Jag kan identifiera mig väldigt starkt med både huvudpersonen och hans syster genom stora delar av boken. Underdog känns som en väldigt politiskt laddad bok. Det är en skildring av arbetarklassen och de som alltid kommer underifrån. Torbjörn Flygt skildrar den dåliga självkänslan och det usla självförtroendet på ett otroligt träffsäkert sätt. Underdog hade kunnat handla om mig eller mina bröder, och den hade ändå sett likadan ut. Bokens titel säger egentligen allt. Samtidigt är boken en spark i röven på hela översittarsamhället. Det är de som kommer underifrån som är bokens hjältar, de kanske aldrig kommer vinna, men det är de som är vackrast och har hjärtat på rätt ställe.

Underdog är en riktigt bra bok. Kanske den bästa svenska roman som jag någonsin har läst. Språkligt vet jag ingen som kan ta Torbjörn Flygt. Hans språk är lekfullt, smart och snyggt. När han drar in citat ur Eldkvarn- och Springsteenlåtar blir han för några minuter världens bästa författare. Det känns lite pinsamt att det skulle ta mig nio år att slutligen läsa Underdog. Om du inte heller har läst den har du verkligen något att se fram emot. Nu hade jag tänkt ta tag i Åsa Linderborgs Mig äger ingen, så att jag slipper skämmas för den också.

The Trotsky

2010-10-26T22:26:00.005+02:00

Jag gillar ungdomar som brinner för något. Ungdomar som har åsikter, och står för dessa. Eller, egentligen gillar jag bara unga människor med vänsteråsikter – högerkids är det äckligaste som finns. När jag gick jag på högstadiet var jag väldigt naiv och vänster (det är jag fortfarande) och jag var inte heller rädd för att göra mig impopulär hos mina klasskamrater. Det känns fint med tonåringar som bryr sig om saker och ting. Tyvärr är det alldeles för många tråkiga ungdomar som får utrymme i ungdomsfilmer. Därför är jag otroligt glad och exalterad efter att ha sett The Trotsky – årets utan tvekan skönaste ungdomsfilm. Huvudrollen görs av Jay Baruchel som jag blev smått förälskad i efter att ha sett Undeclared och Knocked Up, och som senaste imponerade i She's Out of My League, årets sötaste romantiska komedi. I The Trotsky spelar han Montrealtonåringen Leon Bronstein som är fullständigt övertygad om att han är en reinkarnation av den store Leon Trotsky (född Bronstein). Han tror att det är hans öde att återupprepa Trotskys liv och att han liksom honom ska vara revolutionär och bli mördad senare i livet. I början av filmen leder han en strejk för arbetarna på hans pappas företag. Han tycker inte att de har schyssta arbetsvillkor och som straff för strejken flyttas han från den fina friskolan till en kommunal skola. Redan den första skoldagen visar sig den nya skolan vara ett ställe fullt av orättvisor och Leon startar krig mot den fascistiska rektorn. Han sitter kvar efter skolan av solidaritet med de som blivit bestraffade med kvarsittning, leder strejker och anordnar en skoldans med temat ”Social Justice”, dit klasskamraterna kommer utklädda till revolutionärer, black panthers, maobönder och Barbarella (!). Men hans främsta ambition är att organisera studenterna i en inflytelserik ”student union”. Det visar sig dock vara svårt att få studenterna att bry sig om något överhuvudtaget – och frågan är om de är apatiska eller bara uttråkade? För om de bara är uttråkade är Leon övertygad om att han kan väcka dem ur deras slummer. Samtidigt som han försöker väcka de andra elevernas intressen försöker han få ihop det med en äldre kvinna, i Trotskys fotspår.

The Trotsky är en rolig, knäpp och underhållande film. Samtidigt vågar den vara allvarlig. Det är inget tjafs och filmen känns hela tiden väldigt egen. Manuset är välskrivet och som high school-film betraktad känns The Trotsky ovanligt genomtänkt och smart. Självklart röks det stora mängder gräs (filmen utspelar sig trots allt i Montreal), men den politiska diskussionen är ändå central och när det börjar droppas Ken Loach-referenser är det svårt att inte smälta helt. Jay Baruchel är förstås fenomenal i huvudrollen och han lyckas göra den knäppa rollfiguren både trovärdig och älskvärd. The Trotsky är en film som kommer leva sitt eget liv på nätet och det är upp till dig om du ska se den eller inte. Och självklart ska du sen, för om du läser den här bloggen är du inte en av de där apatiska ungdomarna som inte bryr sig om någonting. There is power in a union!

Facebookfilmen

2010-10-25T10:29:00.006+02:00

Filmåret 2010 känns som ett av de sämsta någonsin. Som filmnörd är det här en hemsk tid att leva i. Jag spenderar flera timmar varje vecka med att spana efter nya spännande filmer men det här året har utbytet varit minimalt. Jag blir alltmer frustrerad och konstaterar gång på gång att filmbranschen är i kris. Det görs nästan inga spännande filmer längre och jag blir alltmer uttråkad. När jag precis hade flyttat hemifrån och hade ett oändligt antal ensamma kvällar och helger framför mig spenderade jag min fritid framför TV- och datorskärmen. Jag såg två filmer varje kväll och betade av hela filmhistorien. Det har resulterat i att jag är begränsad till nya filmer idag. Och de flesta nya filmer är ganska värdelösa. Jag drog en djup suck när recensionerna av The Social Network – "den jävla Facebookfilmen" – började trilla in. Det snackades om Oscarsmaterial och årets starkaste film. Några jämförde den med Citizen Kane. Det här händer bara 2010, tänkte jag. Filmbranschen måste komma på något nytt. Det här funkar inte. Men när The Social Network gick upp på de svenska biograferna skyndade jag mig förstås dit. Och jag är ganska imponerad ändå.

Jag vet inte hur kul The Social Network hade varit om jag inte hade haft ett Facebookkonto. Då hade det varit som vilken rättsprocessfilm som helst – om än väldigt snyggt genomförd. Hela filmens framgång bygger ju förstås på att den handlar om Facebook. Och att alla har ett komplicerat förhållande till sajten. Det är intressant att få veta mer om de människor som har lyckats styra våra liv på ganska brutala sätt. De människor som skildras i The Social Network har faktiskt förändrat samhället mer effektivt än några politiker eller myndigheter hade kunnat lyckas med. Och det är inblicken i deras liv som gör The Social Network till en angelägen film. Storyn bakom Facebook är inte så anmärkningsvärd egentligen. Det börjar på Harvard: en nörd i fleecetröja med sårad självkänsla får utlopp för sin kreativitet och börjar skriva koden för den sajt som kommer förändra många människors liv. Han får hjälp av en kompis och några andra. Napstergrundaren – lysande gestaltad av Justin Timberlake – kommer in i bilden med några riktigt stora idéer i bagaget. Och sen bråkar de om vem som har rätt till pengarna som sajten generar. David Fincher har regisserat, vilket ger filmen tyngd och proffsighet. Det pratas oavbrutet genom hela filmen, dialogen är väldigt rapp och de smarta nördreplikerna avlöser varandra i ett sinnessjukt tempo – och detta matchas med en riktigt effektiv klippning och ett imponerande användande av filmmusiken. Jag blev nästan andfådd av The Social Network och den känns mer adrenalinstinn än vilken speedad actionfilm som helst. Det är en snygg och underhållande film men vad som gör att filmen överhuvudtaget lämnar något avtryck är Jesse Eisenbergs imponerande gestaltning av Facebookskaparen Mark Zuckerberg. Eisenberg blir bättre för varje film som jag ser honom i och här gör han verkligen en fantastisk rollprestation. Han känns väldigt övertygande som den kyliga och smarta nörden vars drivkrafter aldrig riktigt går att förstå. Zuckerberg är en intressant figur och det är meningen att vi ska hata honom. Han utmålas som ett osympatiskt svin genom hela filmen. Men jag kan inte låta bli att sympatisera med honom. För även om han ofta beter sig ganska vidrigt kan jag identifiera mig med rollfiguren. Det känns som att de unga arga männen har fått en plattform som de aldrig tidigare har haft. De allra flesta kommer förstås att utplåna sig själva i sina ensamma lägenheter och studentrum men några kommer bli mer betydelsefulla än våra mest inflytelserika politiker. Det går att förändra världen på många sätt - utan att nödvändigtvis bli lycklig på kuppen. Och därmed blir The Social Network en viktig och aktuell film.

Rubicon

2010-10-18T22:26:00.007+02:00

Minns du när HBO var det häftigaste som fanns? Alla pratade om deras serier och skulle man vara häftig gällde det att ha koll på Sopranos, The Wire och Curb Your Enthusiasm. HBO var den drivande motorn i den stora TV-revolutionen som gjorde TV-serierna till vad de är idag. Nuförtiden verkar det som att de flesta bryr sig mer om TV än film, och HBO var de som bidrog mest till det. Men sedan vet jag inte vad som hände. De slog knut på sig själva och hade svårt att komma på något nytt. Bortsett från Treme, som är fullständigt lysande, har inte HBO haft något spännande att erbjuda i form av TV-drama på länge. True Blood och Boredwalk Empire känns som allt annat än fräscht. Den stora förändringen skedde för dryga tre år sedan när kanalen AMC började visa sin första egenproducerade dramaserie. Mad Men. Därefter kom Breaking Bad, och HBO hade hamnat rejält på efterkälken. Det är kul att hylla en underdog istället för en överskattad kabeljätte och det bidrog givetvis till den stora framgången för AMC. Parallellt med den senaste säsongen av Mad Men har AMC visat sin nya serie Rubicon – som inte helt oväntat visade sig vara en av årets stora TV-händelser. AMC utmanar tittarnas tålamod och i utbyte mot lite engagemang får man den mest spännande serien sedan Damages. Med Rubicon tar AMC tillbaka konspirationsteorin som fenomen från Dan Brown och usla svennedokumentärer och gör Konspirationen till det häftigaste som den här hösten har haft att erbjuda. Igår sändas säsongsavslutning av Rubicon och den var förstås outhärdligt spännande.

Rubicon är en ganska komplicerad serie. Handlingen kretsar kring en grupp analytiker som jobbar med att försöka förhindra eventuella terroristattacker genom att hitta mönster, trender och konstigheter. En av dem kommer något mycket märkligt på spåren när en nära vän och kollega dör på ett mystiskt sätt. Det blir snabbt uppenbart att vännen har blivit mördad för att han visste för mycket. Men för mycket om vad? Det är upptakten på en väldigt spännande historia som rör sig långsamt framåt och aldrig avslöjar mer än nödvändigt. Det är först efter dryga tio avsnitt som det börjar bli tydligt vad det faktiskt handlar om. Just det långsamma tempot var något som Rubicon kritiserades för till en början. Manusförfattarna ska tydligen ha inspirerats av politiskt laddade 70-talsthrillers som Tre dagar för Condor och Alla presidentens män både när det gäller tempo och dramaturgi. Som TV-tittare är man inte van att se en serie som avslöjar så lite och är så långsam som Rubicon. Jag tycker mest att det är uppfriskande. Det börjar bli tröttsamt med alla TV-serier där det ska hända saker hela tiden. Rubicon känns därför som något helt nytt. Även om det i stort är en uppdatering av gamla 70-talsfilmer är det något som aldrig har gjorts i en TV-serie tidigare och det fungerar alldeles utmärkt. För även om Rubicon är långsammare än de flesta andra TV-serier känns det som att tiden går betydligt fortare när man tittar på den. Spänningen är på topp genom varje avsnitt och det blir aldrig tråkigt eller segt. Jag gillar att se serien i ovisshet om vad som händer och kommer hända. Rubicon känns aldrig förutsägbar eller klyschig. Karaktärerna är årets mest levande TV-roller och skådespelarna gör ett utmärkt jobb med att gestalta dem. Det är ofta de små scenerna, som inte har något med den större storyn att göra, som är allra bäst och mest gripande. Jag bryr mig verkligen om karaktärerna i Rubicon och det är mer än vad jag kan säga om nästan alla andra TV-serier. Rubicon utspelar sig dessutom i New York och de häftiga miljöerna utnyttjas på ett lysande sätt. Tillsammans med Bored to Death - som är det bästa HBO har att erbjuda nuförtiden - är Rubicon den snyggaste New York-serien som har gjorts på evigheter. Överlag känns det som en otroligt välgjord, fängslande och imponerande TV-serie och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir en fortsättning. För slutet var det enda som inte var helt tillfredsställande.

Efter Håkan

2010-10-17T19:59:00.007+02:00

Vid det här laget har jag lyssnat igenom 2 steg från Paradise över 30 gånger. Det är onekligen en fantastisk skiva. Håkan har gjort årets album. Men samtidigt börjar jag känna behov av annan musik också. Det går inte längre att lyssna på 2 steg från Paradise på repeat dygnet runt och jag har sakta börjat släppa in några andra skivor i mitt liv igen. Ikväll hade jag tänkt tipsa om två skivor som jag har lyssnat mycket på de senaste veckorna, och som har växt mycket med varje lyssning. Det är två nya album som borde gillas av alla som gillar 2 steg från Paradise och bra rockmusik.

The Walkmen – Lisbon
Jag vet inte varför, men det senaste halvåret har jag känt mig väldigt sugen på att åka till Lissabon. Det är en stad som jag inte har någon som helst relation till. Jag har aldrig lyssnat på ett band från Lissabon, aldrig sett en film inspelad där eller läst en bok om staden. Jag vet nästan ingenting om Portugal som land. Men Lissabon framstår ändå som en mysig, lite mystisk och flummig stad. Jag skulle kunna tänka mig att fly dit en vecka eller två och inte göra någonting. Släntra runt, sova utomhus, träffa konstiga människor och äta god mat. Några andra som gillar att drömma om Lissabon är New York-bandet The Walkmen som har döpt sitt senaste album efter staden. The Walkmen är ett riktigt grymt band. Jag hade bara hört enstaka låtar med dem innan Lisbon men med den här skivan kan jag känna att en lång och kärleksfull relation har tagit sin början. De första lyssningarna vägrade låtarna på Lisbon att fastna. Det lät mest New York-skramligt och flummigt. Sedan började texterna och melodierna utkristallisera sig och jag började se fram emot att få höra deras låtar igen och igen och igen. De som gillar Håkan Hellströms mer trasiga och skeva sidor kommer älska Lisbon. The Walkmen behärskar det halvtrasiga soundet på ett mästerligt sätt och lyckas dölja sina fantastiska poplåtar på ett snyggt sätt som kräver en dedikerad lyssnare för att knyta upp knutarna och lösa gåtorna. Låtar som Angela Surf City, Blue as Your Blood och All My Great Designs känns löjligt självklara efter några lyssningar. The Walkmen låter så äkta att det nästan gör ont att lyssna. När jag till slut hamnar i Lissabon kommer det vara till tonerna av det här fantastiska bandets musik.

Spotify

Deerhunter – Halcyon Digest
Hylcyon Digest var mitt första möte med Deerhunter och jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag blev därför väldigt förvånad när jag första gången lyssnade igenom skivan. Det börjar med riktigt flummig och fuzzig, nästan meditativ, pop för att snart övergå i skramligt skön rock i de fantastiska Don’t Cry och Revival. Sedan kommer den vackra och melankoliska Sailing som får mig att tänka på Woods (ett av mina absoluta favoritband från de senaste åren) där det sorgset sjungs att ”you learn to accept whatever you can get”. Sedan kommer de riktigt stora överraskningarna med två snyggt orkestrerade poplåtar och det känns nästan som att man har med ett annat band att göra. Skivan fortsätter lika varierat och trevligt som den har börjat och framåt slutet får vi till och med höra lite blås. Det hela avslutas med den fantastiska, sju minuter långa, He Would Have Laughed som står sig som en av årets starkaste låtar. Den är nästan lika mäktig som 2 steg från Paradise-finalen. Jag har nu levt ganska nära med Halcyon Digest i tre veckor och har hunnit smälta hela skivan. Och jag älskar den. Det var först efter några genomlyssningar som jag till fullo kunde börja uppskatta det här ganska komplicerade albumet. Nu framstår Deerhunter som ett väldigt ambitiöst band som verkligen vill något med sin musik. Det är omöjligt att inte bli berörd. Deerhunter gör musik för alla som vill, och vågar, lyssna. Ge dem lite tid och du belönas med ett av årets mest spännande rockalbum.

Spotify

Double Fantasy Stripped Down

2010-10-17T12:44:00.004+02:00

Jag har lyssnat väldigt mycket på The Beatles, men nästan inte alls på John Lennons soloskivor, även om han är den Beatle som jag gillar allra mest. Jag har försökt, men aldrig riktigt fastnat för hans sololåtar. Mycket beror det nog på Yokos inverkan och medverkan, och en halvtaskig produktion på många av låtarna. Häromveckan skulle Lennon ha fyllt 70. Det firas med en storslagen nyutgivning av alla hans skivor. På min pappas inrådan började jag lyssna på Double Fantasy Stripped Down – som innehåller enkla, akustiska demoversioner av låtarna på Lennons sista album, Double Fantasy, som släpptes tre veckor innan han blev mördad. ”Skippa låtarna med Yoko så får du en av världens bästa skivor”. Och det stämmer. Jag blir väldigt berörd av Double Fantasy Stripped Down och vill bara lyssna på den om och om igen.

Den enda låten från Double Fantasy som jag hade hört tidigare var Watching the Wheels, som användes på ett fantastiskt sätt i Judd Apatows underskattade Funny People. Annars är Double Fantasy en helt ny upplevelse. Och ska jag vara ärlig hade jag aldrig fastnat för albumet om den här avskalade versionen inte hade släppts. För när jag lyssnar på den skiva som faktiskt släpptes 1980 känner jag inte alls på samma sätt. Den tillkrånglade produktionen gör att låtarna inte når och berör mig som de enklare arrangemangen på Stripped Down. John Lennon ska tydligen ha hatat sin egen röst och därför ha producerat bort allt det som berör. Känslorna försvann, men nu får de komma fram igen. Det är Yokos initiativ att låtarna släpps i de här versionerna, och det ska vi vara väldigt tacksamma för. När man lyssnar på Double Fantasy Stripped Down känns det som att John Lennon har återuppstått och sångerna låter lika äkta och nära som om Håkan hade sjungit dem. I’m Losing You, Beautiful Boy (där Lennon konstaterar att “Life is just what happens to you, while your busy making other plans”) och Watching the Wheels hör till det bästa som jag har hört i år. Double Fantasy Stripped Down växer för varje lyssning och hade det inte varit för Håkan hade det här mycket väl kunnat vara årets bästa album. John Lennon lever igen.

Spotify

2 Steg Från Paradise

2010-10-13T17:19:00.014+02:00

Den senaste tiden har allt varit skit. Jag har tappat livslusten och har ingen lust att gå upp på morgnarna. Livet är tungt, slitigt och grått och framtiden lovar bara mer av samma sak. Ljuset i tunneln har dock varit 2 steg från Paradise. Jag har längtat och räknat dagar och nu när den äntligen är här känner jag faktiskt hur stegen har blivit lite lättare. Som så många gånger tidigare är Håkans musik det som behövs för att jag ska orka med. Jag är oförmögen att säga något dåligt om Håkan Hellström. Han verkar genomsympatisk, snäll och modig. Hans musik är den bästa som finns och den har styrkan att rädda liv. Håkan är Sveriges starkast lysande stjärna och inte ens han själv kan ändra på det. Det finns ingen musik som får mig att känna på samma sätt som Håkans. Som får mig att känna lika starkt och lika mycket.

Egentligen är det sällan som jag verkligen lyssnar på musik. Ofta gör jag något annat medan jag lyssnar. Men med Håkan är det annorlunda. När jag lyssnar på 2 steg från Paradise släpper jag verkligen allt och sveps med av musiken. Fullständigt. Texterna och Håkans sätt att sjunga kräver det, och bandets fantastiska groove gör det omöjligt att göra något annat samtidigt. Jag blir absorberad och fängslad. Och väldigt berörd. Jämfört med Håkans tidigare album är 2 steg från Paradise mer enhetligt och jag vill helst höra hela albumet i ett svep.

Håkan har kickstartat alla sina album. Både Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss drog igång med två otroligt starka och gripande låtar som kändes väldigt filmiska. 2 steg från Paradise börjar inte riktigt lika starkt, men Det här är min tid känns nästan mer filmisk. Man känner omedelbart att det är början på något stort. Melodin är fantastisk och tvärflöjten som snart dyker upp bjuder in till både äventyr och misär. Jag vet inte om Håkan verkligen tycker att det här är hans tid. Något får mig att tro att han också hellre hade levt på 60-talet. Låten sätter stämningen för 2 steg från Paradise på ett utmärkt sätt. Det är en melankolisk låt om vänner som försvunnit och ett liv som redan har hänt. Och sen kommer Saknade Te Havs – en fantastiskt gubbrockig poplåt med stort hjärta. Håkan har ofta legat nära Eldkvarn i sina texter men det här kunde nästan ha varit en regelrätt Eldkvarnlåt.
Jag älskar den och fortsätter hoppas på det stora samarbetet mellan Håkan och Plura.

Det tredje spåret, Shelley, fortsätter lite på samma bana. Det är en nervig rocklåt om att vara trasig och förlorad. Vad jag älskar hos Håkan är att hans låtar nästan alltid är sorgsna och uppgivna, men att hoppet alltid finns där trots allt. Han har alltid haft något att säga och Shelley är en sådan låt som kommer lyfta mig de pissigaste av pissiga dagar. Därefter kommer River en vacker dröm som är en ganska märklig låt. Den är fantastisk på alla sätt och raden ”en vän är en vän hur taskigt livet än gått” kommer alltid stanna hos mig, men den ger en intressant bild av Håkan – och hans självbild. Vi har alla hört historien om hur han gjorde låten enkom för Way Out West men sen inte kunde lägga den åt sidan. ”Den var för viktig”. I låten sjunger han om sitt tveksamma förhållande till sig själv och artistlivet. Man får intrycket av att han är väldigt ödmjuk och visserligen är det väl bra att han inte har blivit ett uppblåst svin efter tio år på stjärnhimmelen. Men både han och vi vet att han kommer stanna för alltid. Det finns inga haters som kan få Håkan att gå av scenen.

Titelspåret 2 steg från Paradise är en av Håkans svängigaste låtar någonsin. Det är omöjligt att sitta still när man lyssnar på den. Texten är fantastisk men det är framförallt groovet och Håkans sätt att sjunga den som griper tag och gör det här till en av skivans starkaste låtar. När den sinnessjuka tvärflöjten dyker upp igen är jag i himmelen. 2 steg från Paradise är en fantastisk fras och en underbar titel på albumet. Det finns ingen annan än Håkan som hade kunnat komma på en sådan titel. Därefter kommer Jag vet vilken dy hon varit som var den låt som träffade mig hårdast första gången jag lyssnade igenom albumet. Det känns som att Håkan alltid menar varje ord han sjunger, men här blir det nästan läskigt påträngande och nära. Jag blir otroligt berörd varje gång jag lyssnar på den här låten. Den är fantastisk, vacker och kommer nog aldrig släppa taget. Genomgående känns texterna på 2 steg från Paradise otroligt välarbetade och Håkan säkrar återigen sin position som vår starkaste författare av poptexter. Inte ens Thåström eller Plura kommer i närheten här.

Dom där jag kommer ifrån är helt otrolig. Håkan har nämnt Stone Roses och Madchestertrummor som influenser för det här albumet och det är framförallt på den här låten som de gör sig påminda. Beatet träffar där det ska, men starkast av allt är texten. Den här låten skulle kunna få mig att lämna det äckliga Uppsala för Götet. Min favoritrad är den om white trash-familjen. Håkan har min respekt för evigt. ”Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd.” Dom där jag kommer ifrån är en ny Klubbland och vi kommer alla få höra den till förbannelse. Det ska jag se till.

Det dom aldrig nämner är en lite klurig låt – inte bara i det att den är skriven som en gåta. Det var först efter några lyssningar som den gjorde något större intryck på mig. Men då slog den till hårt. Jag har läst och sett många intervjuer med Håkan den senaste tiden, och tillsammans med den fantastiska PSL-intervjun där Håkan går igenom albumet låt efter låt är det Nöjesguiden-intervjun som har gjort starkast intryck på mig. Där poängteras att Håkan, som för många framstår som någon som står utanför allt vad politik heter, tar ett tydligt politiskt ställningstagande i många av sina låtar. Håkan tar alltid parti för de svaga och det är egentligen det enda ställningstagande som behövs – Det dom aldrig nämner (och alla andra låtar på albumet) känns som ett bra exempel på det. Därefter kommer Vid protesfabrikens stängsel. Jag älskar verkligen titeln. Hade det varit någon annan än Håkan hade det lätt kunnat bli krystat och pretentiöst – men det är två ord som aldrig kommer kunna användas om honom. Vid protesfabrikens stängsel är en tårdrypande vacker låt och den ”nedlagda hamnstaden, full av misstro och ohållbarhet” kunde lika gärna ha varit Norrköping. Och det är trots allt där han möter sin kärlek.

I den näst sista låten bjuder Håkan på sanningarnas sanning: Man måste dö några gånger innan man kan leva. Jag känner mig som killen med solglasögonen varje dag, och varje dag blir det allt mer uppenbart att man faktiskt måste falla och slå sig – riktigt hårt – emellanåt för att livet ens ska vara värt att leva. Mörkret är därför inte bara dåligt och destruktivt, utan nödvändigt. Den avslutande låten Du är snart där tillhör det bästa som Håkan har skrivit och knyter ihop albumet på ett fantastiskt sätt. Jag vill så gärna tro att det bästa inte har hänt än. För att leva måste man ändå hoppas på det – och de fantastiska Free Bird-gitarrerna gör att hoppet växer sig starkare. Oavsett om man är 36 eller 23 har man lång tid kvar. Vi kan inte ha peakat än. Håkan har flera fantastiska album kvar att göra, och jag har ett liv ett leva. Ljug för mig.

Det där var alltså mina tankar om 2 steg från Paradise. Men de kommer säkert förändras. Håkans musik har alltid haft en förmåga att bli bättre ju mer man lyssnar på den. 2 steg från Paradise känns som en tydlig fortsättning på Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss, Håkans två starkaste album, och tillsammans utgör de tre skivorna en fantastisk trilogi och ett trollbindande porträtt av den största artist som det här landet har sett. Jag kommer lyssna på 2 steg från Paradise flera gånger i veckan tills nästa album kommer. Det ska bli otroligt kul att höra de här låtarna live – vi ses om en månad på Hovet!

Min yngsta lillebror var mer besatt av Håkan än jag när det begav sig. Då när mamma tagit med sig den nyutgivna Känn ingen sorg-singeln hem var det han som älskade Håkan mest. Jag blir lite avundssjuk när han berättar om hur han som åttaåring gick till en folktom skivsignering där Håkan satt själv. Håkan uppmuntrade honom tydligen att fortsätta spela klarinett. Den där klarinetten ligger nedpackad i sitt fodral sedan många år tillbaka och med Håkan har det hänt mycket. Han har blivit Sveriges genom tiderna största rockstjärna och fått det svenska folket att ta till sig låtar om knarkare och losers. Han är störst och samtidigt mest osannolik och kreddig. Det går en röd tråd genom alla hans skivor. Håkan har aldrig spelat in något dåligt och han kommer aldrig tillåta sig att släppa en dålig skiva. Han är här för att stanna och jag kommer aldrig släppa taget om hans musik.

DN, SvD, Aftonbladet